17. I alla livets väder

Att Unni var på väg att förtvina var en utdragen och lågintensiv mardröm för någon som skulle bli ensam kvar. Lasse skulle inte sörja. Så knappt pojkarna heller. Inte på samma sätt som Solveig i alla fall. Som skulle bli ensam kvar. Själv. Ensam.

Saker som är för sorgliga vet vi för lite om förrän vi är med om dem. Just för att de är för sorgliga för andra människor att berätta om när de är med om dem. Just för att de sedan förträngs. Just för att de i all sin oallmängiltighet är så allmängiltiga.

Det var svårt för Solveig att förstå och acceptera omfattningen av sin sorg när hon hela tiden påminde sig om och lurade sig själv att "det här är en del av livet". Att alla är med om det här. Det var förstås sant att mänskor hade dött i alla tider men ingen av dem hade varit Unni. Solveigs mamma.

Driftiga, skrattande, klämkäcka mamma. Mamma som fyllde hela huset med liv. Mat och kalas. Städ och fej. Julpynt och kärlek. Dansband och Canasta. Omsorg om andra. Därmed omsorg om sig själv. Pappa hade varit lyckligt lottad och det visste han nog om. När resten av familjen hade gått och lagt sig om högtiderna brukade de dansa en foxtrot i köket.

Solveig tänkte ofta på den gamla dikten:

Då mammorna kom till, var tanken ganska klar
En mamma har nå't i sig, som ingen annan har
Hon ger dig all sin kärlek, försöker att förstå
I alla livets väder, hon är att lita på (...)

I alla livets väder... När Unni hade blivit ensam höll hon uppe geisten i några år, till tanken kom ifatt att pappa John verkligen var borta. De senaste tio åren var Unni som förbytt. Och inte ens Cissi var med för att bevittna det.

Hela Solveig var egentligen en vandrande saknad och nu behövde hon låtsas att hon inte var det en stund.

- Mamma, var har du pärmen?

- Den är väl där?

- I bokhyllan?

- Bredvid sängen, förstås.

Det var minsann inget "förstås". Hade hon börjat skriva dödsbrev i sängen nu också?

Unni hade förberett för sin egen bortgång länge. Inte på det moderna sättet - det vill säga att hon hade dödsstädat och rensat bort prydnadshundar och femtio år gamla husgeråd - snarare tvärtom. Däremot hade hon väldigt klart för sig vilken psalm men även Lasse Stefanz-låt som skulle spelas på begravningen. Ett tag var det det enda Unni hade kunnat säga med bestämdhet, men nu hade buden börjat skifta kring vilka sånger som skulle gälla från gång till annan och därmed var det alltså bra att det fanns bevis i pärmen.

Unni hade också lagt ansenlig tid på att tvätta, stryka och vika gamla broderade handdukar, lakan och dukar. Att gå igenom fotoalbum efter fotoalbum för att skriva ner vilka olika släktingar man gick att betrakta på dem, vilket år det var och vems kalas. Koggholmen var överskrivet på Solveig sedan länge. Redan på pappa Johns tid. Det Solveig oroade sig för var recepten, och såna frågor som Solveig aldrig kommit sig för att ställa. Och ännu inte ställt. Om livet och upplevelserna, kärlekarna och döttrarna.

Dåliga barnskådespelare

Det är en villfarelse att tro att man kommer undan med dåliga barnskådespelare. Det går inte att bara "ha ett barn med". Det måste vara talangfulla, jag upprepar: talangfulla, barn. Det är min viktiga åsikt i frågan.

Jag såg en äldre man idag som gick med en sådan självsäkerhet, sådan målmedvetenhet, sådan grace att jag började ifrågasätta hela mitt liv

Nocco med sugrör

S-O till killen som satt ensam på vagnen i huva och solglasögon och drack Nocco med sugrör vid 05.40 och -4°C imorse - hoppas dagen gick bra 

Skillnad

Jag vill bara säga att det kan vara så stor skillnad mellan killar. Det finns dom som ser det som hotfullt och kontrollerande om man undrar när de slutar jobbet, och det finns dom som självmant delar hela sitt veckoschema med en. Det finns dom som aldrig skulle lämna sin telefon ur sikte eller med skärmen upp, och dom som svävar iväg i pianospelande i ett annat rum utan en tanke på detsamma. Det finns dom som gör att man bävar för att komma hem och dom som gör att man längtar.

Man måste komma ihåg det. Att den skillnaden finns. ❤️

Oförstående

Jag förstår inte hur caféer alls går runt.

Låga löner räcker inte som förklaring.

Kaffe

Om jag vill må bra kokar alltjämt ner till om jag kan tänka mig att avstå kaffe

Det är en förbaskad ekvation

Patersonstrategin

Ett av mina största ångestmoment är att jag inte känner att jag har koll på och är i kontroll över mitt digitala bibliotek med texter och tusentals och åter tusentals bilder. Jag tror att den stora bulken är säkerhetskopierad i något moln nånstans men jag är fasen inte säker. Fattar liksom inte ens hur det hänger ihop. Vad kan jag ta bort ur mobilen utan att det också försvinner ur molnet? Och hur blev jag så jävla trög? Börjar förstå min farmor alltmer som i många år vägrade använda diskmaskinen i nya lägenheten och i stället förvarade viktiga papper där.

Jag när nu en strategi om att om det värsta händer, dvs att om allt faktiskt bara försvinner en vacker dag, då ska jag bara börja om igen. Inte sörja. Bara börja om och fortsätta. Som Paterson.

Du er ikke unik

Folk kommenterar så roligt på Instagram nuförtiden. Mer road av kommentarsfält än inlägg. Ser förvisso att kommenterandet verkar ha blivit lika mycket konst som inläggandet, så även det blir ju konstlat.

Hur som haver. Eftersom jag fallit i det hittills mest relaterbara OCD-/NPF-algoritmträsket såg jag en som hade kommenterat att hon saknade att tro att hon var unik. Det är ju det man kan känna. Förutom att känna sig mindervärdig när man ser folk göra saker så jävla bra och fint att man själv tänker att det inte är någon mening att försöka själv. Det kan väl inte ha varit meningen med SoMe?

Reflektion: jag skriver oproportioneligt mycket om SoMe för att hänga så lite där som jag gör nuförtiden. Som att den inneboende känslan blivit inprogrammerad och aldrig riktigt lämnar. Digital PFAS, liksom.