lördag 5 september 2020

Jackpot

Bertil var hiskeligt gammal och det visste han om, folk envisades med att påminna honom. De frågade om hur det var, och han svarade att det är som det är. Nåt annat visste han inte.

 

Bertil hade en hund, Laika, som han höll av mer än alla mänskor. Varje dag gick hon själv ut i trädgården, och tog sin runda runt kvarteret. Det var en bra kompromiss; socialt utlopp å ena sidan, gubblur å andra. I övrigt föredrog de varandras sällskap.

 

Överlag levde de ett tämligen lugnt liv. Bertil kände olust inför att befatta sig med både det ena och det andra, och var väl egentligen inte okej med det, men kände heller inte att det var nåt att göra åt. Han skulle ju dö när som helst. Det var lika bra att dra sig undan. Göra så lite väsen av sig som möjligt.

 

Inte för att det var särdeles roligt att leva så. Anspråksfrihet är en sak, anspråkslöshet en annan. Den enda skillnaden är att den ena ofta övergår i den andra och sen sitter man där. Införstådd med att man lika väl kunde försvunnit från jordens yta.

 

Bertil. Han kände sig halv. Som många andra hade han träffat sin mänska, och han visste inte om de flesta bara gör det till slut, eller om det har att göra med överjordisk jävla tur. När han träffade Mary var det i vilket fall som att han dundrade hela vägen in i framtiden, stirrade ner i ett nystruket hav och såg sina högsta önskningar speglas tillbaka in i honom. Som att bilden med brännande, precisa laserstrålar präntades in i varenda cell, hans tvärsnitt, hans hela medvetande, med försäkran att ’här är ditt liv’. Här är ditt liv. Det var smärtsamt och storslaget och omöjligt att vända bort ifrån. Han ville snabbspola tiden och samtidigt stanna i varje sekund. In och ut. Smörjas och springa. Skutta och kura. Skrika och försvinna.

 

Med Mary var allting meningsfullt. Eller var hon alltings mening, han kunde inte säga säkert och tordes heller inte med att veta.

 

Aldrig att Bertil hade tänkt sig att livet plötsligt skulle tyckas fullkomligt ointressant för att det inte delades med henne.

 

Hans Mary. Hans älskling.

 

Vad i hela friden skulle han leva så länge för. Det är klart att han gladdes åt barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen; han borde räkna generationer han överlevt istället för år; men i takt med att han reducerat sig själv till en så liten gubbe på jorden, vågade han inte göra anspråk på sin del av kärlek från dem. Då kanske de skulle förstå hur oändligt mycket mer av den varan han saknade.

 

  ”Laika, min Bala-Laika. Tack för att jag har dig.”

 

Som vanligt lufsade hunden upp och in i köket i precis lagom tid innan Bertils tankar gick över styr bland tamparna i diverseskåpet.

 

  ”Vad har du åt mig idag?”

 

Laika drog ut på samtalet en stund medan hon okynnes-åt en näve pellets. Hon var inte kräsen.

 

  ”Nja, inget särskilt, men Pettersson hälsar. Och så har de tagit bort uttagsautomaten på hörnet.”

 

  ”Vafalls?”

 

Laika vankade gäspande in i vardagsrummet och hoppade upp i schäslongen. Den var rentav hälsovådlig med alla fjäderbrott som skavt igenom klädseln, men visste man var man skulle hålla in magen var det ingen fara.

 

  ”Seså. Nyheterna!”

 

Bertil hasade efter och föll ner i öronlappsfåtöljen. Som teknik, alltså. Det var väl inget att hetsa upp sig för. Däremot fick fåtöljen honom att se magrare ut än han redan var.

 

Bertil hatade att se skröplig ut. Om nån mot förmodan kom ville han inte att de skulle bli illa till mods, eller känna dåligt samvete eller så. Inte för att nån gjorde det. Kom dit, alltså. Fastän ytterdörren stod på vid gavel. Fastän Bertil stod över matbordet och viftade ut lättsamma melodier från radion genom fönstret ibland. Fastän varenda en av de roliga tomtarna bars upp och ut i trädgården varje jul. Fastän...

 

Kände de inte, att där inne fanns en gubbe som ville leva igen? Fastän han inte ville det. Fastän han så innerligt ville det.

Huamej.

 

Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och satte på tvåan. De senaste åren hade Bertil dragit sig undan omvärlden alltmer. Trots det ville han bli påmind om den, så att han inte blev helt knäpp. Laika menade att han redan var helt knäpp, men höll med om att de skulle göra vad som göras kunde för att det inte skulle bli värre. De var trots allt två om det här hushållet.

 

Svält och jävelskap.

 

  ”Det är tur vi har på bordet, du.”

 

Laika visste att Bertil behövde fokusera på den lilla tacksamheten ibland, så hon höll med. Det var bättre än att han gick på om hur förebannat åt fanders det var med allt.

 

Själv hade hon inte jättehöga krav på livet, det hörde väl saken till som hund. Även om Bertil gick henne på nerverna ibland, var det allt för henne att vara hans vän. Det var en plikt och en glädje att finnas där för honom i vått och torrt. Att komma tillbaka, att börja dagen som en ny dag ska börjas. Varje dag, alla dar. Inte som i att hon måst vara där. Bertil sa till henne varje dag att hon får gå om hon vill. Att hon borde gå, vad ska du med den här gubben till.


Just därför skulle hon stanna. Tur de hittat sitt förhållningssätt till varann.

 

Bertil slog över till travstudion.

 

  ”Tror du vi vinner idag, Laika?”

 

  ”Inte om du spikar den juniorbollen.”

 

Laika vältrade sig smidigt ner på den trassliga gamla ryan, och kom fram att vila sin haka över husses underarm. Där satt han med sina fläckade glasögon långt ner på nästippen och ömsom lutade sig fram, ömsom lutade sig tillbaka över sin kupong. Laika gillade lugnet, den systematiska processen och hur darrningarna översattes i bestämda små pinnar på det betryggande orangea pappret. Först i blyerts, sen kulspets. Enträget hade han spelat varje vecka så länge Laika kunde minnas. Aldrig vunnit några stora pengar.

 

  ”Vad gör du om du vinner?”

 

Bertil skrockade.

 

  ”Schweiz! Mary, såklart!”

 

Och fastän detta sände rysningar genom hela henne så skojade hon tillbaka med honom, drog honom lite i skjortärmen. Det var så de hanterade såna dumheter.


.

 

Laika såg till att Bertil snarkade högt uppepå de trippla madrasserna och det virkade överkastet i sovrummet, innan hon begav sig ut för andra gången idag. Med både tips, tvåhundralapp och inköpslista i tygpåse om halsen, tog hon raka vägen till affärn. Där lämnade hon i vanlig ordning påsen till Maj-Lis, och la sig tillrätta i det hörn av förbutiken man hade bullat i ordning till henne när man förstått att Bertil inte ville gå ut längre.

 

Efter att ha kontrollerat att varken matjes, potatis, brännvinsost eller jordgubbar saknades i påsen som sommarjobbaren hade plockat ihop, slumrade hon sedan en stund.


.

 

Stämningen var märklig när Laika slog upp ögonen igen. Maj-Lis hade grabbat tag i inte bara ett, utan två par läsglasögon från stället de sålde dem ifrån, och stod nu och gapade ikapp med Beyan bakom disken.

 

  ”Det kan inte stämma.”

 

När Laika blinkat dimman ur ögonen såg hon att det var Bertils kupong de stirrade på. Själv hade hon sovit genom hela loppet på teveskärmarna.

 

Maj-Lis närmade sig henne med vajande steg och den lilla lappen högtidligt utsträckt mellan båda händer.

 

  ”Den här får du gå med raka vägen hem. Nu om någon gång har tjurgubben skäl att tacka ja till min tårta!”

 

Laika vajade till själv. Jackpot.

 

Jackpot, Jackpot, Jackpot.


Jackpot, stod det.


.

 

Schweiz.

 

Med blickarna från hela affärn i ryggen, begav hon sig till slut hemåt.

 

Jackpot.

 

Var det inte väldigt varmt ute? Vad alla tittade på henne. Hon tog långa vägen hem i alla fall. Flämtade. Svettades. Gick lite till. Gick långt. Gick ända ut till älven.


Innan hon egentligen hunnit tänka, gjorde hon vad som behövde göras med den lilla, lilla, lilla obetydliga lappen.