söndag 26 mars 2023

Double Income, No Kids

Som marknadsförare känner du troligtvis till förkortningen DINK: Double Income, No Kids. Det är en lukrativ målgrupp som bejakar livet, reser, spenderar pengar och mår rätt bra. Begreppet har använts i flera decennier, men först nu blivit något som människor själva identifierar sig med.

Normen har alltid varit familj och att få barn. Allt annat har varit avvikelser som saknat, eller haft negativ, definition. En livsstil behöver förstås inte ha en etikett för att vara legitim, men det ligger något i att artikulera den som mer än ett antialternativ.

Vi lever i en ny tid. Möjligheterna är många och sträcker sig förbi att bilda familj. Kvinnans roll har utvecklats och kan vara mycket annat än att vara mamma. Samtidigt har artiklarna länge avlöst varandra om ånger kring barn vs. hur man inte bör känna ånger kring barn.

Double Income, No Kids kommer i många skepnader. Även om livsstilen inte alltid är självvald (t.ex. har mäns spermakvalitet sjunkit drastiskt de senaste 50 åren), är den på uppgång. Media och övrig omvärld verkar dock inte ha hängt med på detta, annat än för att problematisera; år 2023 är minskandet av antalet nyfödda och en kvinnas sterilisering fortfarande nyheter. Vi som är så bra på att fånga upp trender i övrigt - varför har så många ännu inte accepterat DINK-normen?

Kanske kan de kriser vi går igenom nu bli avgörande för hur vi värderar alternativa livsstilar framöver. Har du double income och inga kids lär du gå vinnande ur matprischocken, och så småningom lär det väl bli ohållbart att anställa småbarnsföräldrar som ständigt behöver vabba nya smittor. Snart kanske även vetenskapliga förutsägelser om framtida livsbetingelser på jorden landar hos den breda massan.

En ny, uttalad norm är här och nu går det fort. Under senaste året har DINK-begreppet börjat trenda i SoMe och i olika forum ses DINKs söka andra DINKs att hänga med eftersom kompisar med barn blivit så otillgängliga. Att kunna bejaka annat än familjelivet har blivit statusfyllt i en långt bredare mening än förut. Är det hela ett symptom på hur vi ser på framtiden och att vi vill leva vårt liv här och nu? Eller var det bara en tidsfråga? Var det just nu vi hade de rätta verktygen att etablera "formen" för nya normen? För själva levnadssättet, om man nu får generalisera detta, är ju egentligen inte en ny företeelse.

Kanske ser vi inte alla effekter än, men det är uppenbart att det breda anspråket på DINK-begreppet kommer förändra vårt sociala liv i grunden.

Det ser jag fram emot att följa.

söndag 5 februari 2023

Jag hatar koncept, därför startade jag ett coworkingkontor pt.1

Det finns en tweet jag ofta tänker på. Jag tror att detta är originalet:


Nu är den inte "för mig" på det sättet, för jag är vit. Men aj vad den sätter fingret på saker.


Jag hatar koncept. Jag hatar content och influenceri. Jag hatar att bli marknadsförd till och *vara en målgrupp*. Jag hatar att alla letar en "formula" för hur man ska "lyckas" nå ut, och skapa s.k. engagemang. Engagemang är alltså när folk skriver "ÅÅÅH" och "😍😍😍" i ett kommentarsfält. (Und so weiter). Vilken skillnad vi faktiskt gör, är svårare att mäta. Världen verkar alltjämt gå åt fel håll ändå.

Det är ju svårt att nå ut idag. Inom marknadsföringsskrået märker man det genom företagens kommunikations- och relationsstrategier som gått från att ske genom över-disk-försäljning när kunden själv tycker att denne behöver det, till genom digitala kanaler, "omnichannel", AI, oändligheten och vidare. Om du inte är kundens bästa vän som företag idag kan du lika bra gå och lägga dig. Om du inte trackat kundens data så du vet exakt vad som pågår i dennes liv och vad som torde vara dennes nästa tanke, har du inte på marknaden att göra. Kommer du ihåg när det var du som konsumerade sociala medier och inte tvärtom? Inte jag heller.


Vid den här tiden förra året var jag och min kille på Fýri Resort. Det är ett destinationshotell som försöker få Hemsedal att kännas som Aspen. Vi hade våndats i en vecka över vart vi skulle åka som inte var varken för långt bort eller för covidhärjat, innan vi till slut bestämde oss för att Fýri ser jättefint ut och nu måste vi för f*n bara ta nåt.







Jag visste inte hur mycket jag hatade koncept förrän vi parkerade vår V70 från -02 mellan två Porschar på hotellparkeringen, hävde ut våra väskor som inte var Rimowor, klev in genom den väldigt osmåländska entrén och möttes av...

...en kille som luktade armhåla.

Vafalls?

Ett så flott hotell å ena sidan. En greeter som luktade som när man borrar in näsan i en killes t-shirt efter att deodoranten gett vika å andra. Det gick inte ihop.

Jag förstod så småningom att det inte var greetern som hade en så potent lukt utan att det var hela hotellet. Här hade ingenting lämnats åt slumpen; doften var en del av helhetsupplevelsen. Frågan var bara: var det ett progressivt och medvetet val att allt skulle dofta armhåla? Mitt eget luktsinne som var ur spel? Eller var försöket att skapa ett dofttrademark de facto misslyckat?

Min kille hade inga större problem med doften och ingen annan verkade lida nämnvärt heller. Egentligen har jag inga stora problem med parfym och när det begav sig tyckte jag till och med att Abercrombie & Fitch-butikerna var trevliga att gå in i. En kompis till mig erkände en gång att hon blev kåt av 'Fierce for Men' och jag kunde inte inte säga detsamma. (Stäm mig då!)

På hotellet, "destinationen", var all personal ung och kunde nada. Inte som i att "här ger vi ungdomar en chans" utan som i: "här har vi skapat ett Instagramvänligt hotell och resten ger vi blanka fan i". Maten var kass men snordyr och till råga på allt var det alkoholförbud p.g.a. pandemirestriktioner. Sa jag att vi blev utskällda för att vi smugglade med oss eget bubbel in på restaurangen? (Skitservice).

Interiört och exteriört var det förstås effektfullt. Alltså verkligen. Ni ser ju. Men allt kändes som en kuliss. Tittade man närmare var allt ändå bara billig Bangladeshsammet. Stilen kändes som en variant på massa andra ställen som trängt in i ens feed. Falkenberg Strandbad. Ystad Saltsjöbad. The Steam Hotel. Ellery Beach House.

Eller(y) vänta lite nu.



Det visade sig såklart att det är en och samma grupp som äger alltihop.


ESS Group skapar destinationer. De "bygger inte hotell" och "säljer inte hotellrum". Premissen för deras medlemsklubb är: You give us style and love, we give you exclusivity.

På Fýri syntes style-och-love-biten tydligt, men egentligen inte exklusiviteten. Stället var fullt av skitsnygga, unga människor som var stylade till tänderna redan innan frukost. Jag försökte också vara fin, men insåg att det inte går att tävla med folk som är influencers på riktigt. Samtidigt kändes det som att inte heller de hörde hemma där. Det kändes som att vi alla var där på konstiga premisser, och framför allt bara tillfälligt. Som att såna här ställen egentligen ska vara förbehållna människor med lite äldre pengar.

Jag vet att vi var där tack vare en riktigt billig Xmas Deal. Jag tror att hälften av alla andra gäster var köpta.


Doften av armhåla satt kvar i alla kläder ända till vi kom hem.





(Fortsättning följer.)