onsdag 22 juli 2015

Throwback pre-Shanghai. Kontrasten livet då livet nu.

(Kom att tänka på ett litet tvärsnitt av mitt liv jag plitade ner under en inspirerad stund på väg mot Shanghai för snart ett år sedan. Blir genuint avundsjuk på mig själv när jag läser det men you just keep living until you're alive again, right?)

Tvärsnitt.

Sitter på ett plan mot Shanghai. Jag ska bo där ett halvår och kan inte låta bli att sitta och flina så jag nästan gråter. Det bubblar i hela mig. Kroppen måste tro att jag är fullkomligt nerkärad. Det kanske jag är också. En helt otroligt snygg kille gick förbi mig i gången nyss. Han tittade inte ens på mig, men jag såg hur han var så fin mot farbrorn som behövde resa sig upp för att han skulle kunna komma förbi. Fullkomligt urgulligt. På typ tre sekunder har han gjort ett fint avstamp i mitt lilla hjärta. Älskar den känslan, när någons uppenbarelse får en i tillfällig chock. En omedelbar connection, som visserligen är mer spännande om man inte bara ser utan också blir sedd, och om allt går väldigt snabbt. Om det är över på någon sekund och man undrar om det verkligen hände. Ett intensivt ögonblick som man vet inte kommer leda till någonting. Eller när man är på klubb och vet att det visst kommer det.
       Han hade hörlurar i öronen, såg jag. Korallröda, fina. Undrar vad han lyssnar på. Jag ser honom inte längre och hade inte kunnat beskriva honom mer än att han är mörkhyad, välbyggd och ler med hela ansiktet. Och att han är artig och snäll. Herre Gud. Men jag vet att detta är ett klassiskt fall av kommer-inte-att-hända-någonting och det gör mig ingenting. Det är fint ändå.
       Själv lyssnar jag på Layer Cake med Fritz Kalkbrenner. Får fruktansvärt fin feeling. Inser att det är sådana här stunder som ger mitt lilla liv den extra skjuts den behöver ibland. Stunder när man får en smärre men behaglig chock och avbryts i sitt molande tanketugg.

Mannen i sätet snett bakom har sovit som en stock sedan vi lyfte. Tjejen i sätet framför ser jag bara hårkalufsen av. Den är rödbrun, lång och lockig och rör sig neråt, långsamt, och så snabbt upp. Åt höger ett tag men nu sömnheadbangar hon åt vänster. Jag motstår frestelsen att nypa tag i en slinga och snurra den runt fingret. Onödigt att vara creepy. Hade åtminstone velat blåsa upp min nackkrage och ge den till henne men den ligger instängd i hyllan ovanför några säten framför mig.
       Jag kan absolut inte sova. Måste vara vaken så att vi inte störtar. Tänker mig typ att ena vingen går av och vi singlar ner som ett dåligt pappersflygplan mot marken. Funderar på om det är dumt att ha skorna avtagna och andra absurda saker. Vilken total panik jag hade fått om något hade hänt. Vilken panik jag har nu då helt plötsligt. Och då är det enda som händer att vi har påbörjat landningen. För varje litet kill i magen tror jag att vi är på väg ner i avgrunden. Brukar vara förbannad på folk i vanliga fall. Men dagens flygning går faktiskt väldigt smidigt än så länge, det måste jag trots allt tillstå. Men när folk sitter och ser ut som att ingenting har hänt när hela flygplanet skakar – alltså, jag blir så arg då. Kommer ihåg första gången jag var på ett plan som skulle svänga precis efter start. Skrek som ett barn, trodde verkligen att livet var slut då. Tur jag reser ensam nu, då måste jag vara lite cool. Men vänjer mig aldrig vid att flyga. Dessutom missade jag att de delade ut gratis vin nyss. Sånt oflyt hela ti’n.
       Jag äter godis för att distrahera mig själv. Chokladen har smält lite grann av värmen från mina lår när jag försökte gömma påsen för besättningen. Fick för mig att de skulle ta den ifrån mig, vilket är märkligt då den uppenbarligen godkändes i säkerhetskontrollen. Men min vän, Elvira, sa att jag borde ta vara på det här godiset för att jag kommer sakna det i höst annars. Så då får man skydda det så gott man kan. Snart är det dock bara punchpraliner och Mintolux kvar. Hade egentligen köpt dem till Elvira, men jag gillar också tantgodis ibland. Så det slinker också ner. Hon tyckte jag var gullig som kom ihåg att hon gillar särskilt punschpraliner. Men jag sa att det är sådana saker jag kommer ihåg. Jag är ju en finstilt person. Att jag sedan har svårt att komma ihåg de grundläggande sakerna i livet, typ hur makroekonomi funkar och hur jag är släkt med mina släktingar, det är en annan femma. Jag klarar mig fint på mitt vis tycker jag.


Nu börjar vi verkligen landa. Vågade titta ut från fönstret nyss och såg små engelska byar under molnen. Önska mig lycka till! Bara två förfärliga flighter kvar, varav jag alldeles säkert kommer dö på någon av dem! Nä, då. Skämt åsido. Hörs snart igen.

fredag 17 juli 2015

Jag älskar dig, men hej då.

Välkommen till min hjärna. Vänligen spänn fast säkerhetsbältet. Senast för två timmar sedan lovade jag min pappa att om han och mamma bygger pool så löser jag barnbarn till dem. Nu, vid närmare eftertanke, konstaterar jag att det var ett tämligen dåligt löfte. Jag kan väl för fan inte ha barn. Eller, som någon sa till mig: jag kan väl inte älska.

Jo då. Visst kan jag det. Bara det senaste året har jag lyckats älska två män på bara en kväll vardera. Om jag är lättfotad och lättnerkärad? Mjo, kanske. Jag har åtminstone hållit mig ifrån att dras ned för långt i kärleksträsket. Dragit ursäkter som att "du har din shit together lika lite som jag" och "han har ju faktiskt börjat tappa lite hår så det går ju inte". Ni vet. Som man ju resonerar. Anledningen? Jag ska ju göra karriär! Och jag fattar inte hur andra löser detta att både hinna med fet success och sen också kids och hus och man.

Men vem fan är jag egentligen, som tackar nej till kärlek. Ni vet, när man ligger där dagen efter och känner att man fucking älskar mänskan. Och killen får panik när man basunerar ut att jag har minsann inte tid för dig, hej då.