I love beginnings

sa Louis Kahn.

Och jag. Som eventuellt har hundra diagnoser.

Ingenting är heligt för nu roffar vi åt oss

Min tid är tidig morgon. Svinottan, nästan. Tiden innan något i världen får göra anspråk på en. Den infaller med fördel under de mörka månaderna (dvs: innan ens dagens ljus får göra anspråk på en).

Häromveckan såg jag en reel med en tjej som hade spelat in sin sån stund (hon läser och skriver och dricker te och myser i mörkret) och beskrivit den så som jag själv hade beskrivit den. Hon tog sig friheten att definiera det som jag trodde var fredat från definition. Och nu är till och med den stunden lite nedsmutsad.

Nej, jag ska inte låta detta get to me. Men är det inte märkligt, så säg, att vi kommit till punkten att människor tjänar pengar på att bryta ner varenda fenomen, varenda nycker, varenda mänsklig tankegång, varenda litet beteende vi har för att skapa content. Det borde vara roligt att titta på men det är det inte längre.

Den moderna digitala världen är ohederlig och gränslös. Kan man tjäna på ett tåg, ja då hoppar vi på.

Jag fortsätter scrolla.

Jag är så trött på alla mejl och koder

Som över en natt hade jag inte energi över att engagera mig mer. Inte offline, inte online. Kroppen försatte mig i survival mode och därmed i en yttre del av atmosfären. Plötsligt kändes allt som folk brydde sig om irrelevant. Jag gick in på Twitter, X, och såg bara kamp. Jag har checkat in många gånger och ser inte längre kamp på riktigt utan mer kamp om synlighet. Alla skriver om samma saker. Det är ett digitalt slaveri. Häng med i vad den senaste nyheten är och skriv perfekt om det så kan du få lite likes. (Om du redan har fans behöver du bara skriva om det.)

Jag är helt säker på att folk inte har empatiskt och intellektuellt och fysiskt kapital att gå upp så i olika frågor på det sätt som världen och plattformarna kräver idag. Att uttala sig i en fråga känns mer plikt- och tvångsmässigt än vad det är produktivt. Vad gör det för skillnad anyway? D e tuffa tider, regeringen har skapat sköldar och tagit piller så att de kan värja sig från vad du säger ändå. De bara kör. De skäms inte.

Krafter blåser och här står vi och viftar i cyberspace. På ett sätt skönt, för ju mer vi krigar virtuellt desto mindre kanske problem känns i den fysiska världen.

Tempot är för högt för att opinionsbildande ska spela roll. (Nej, det är ingen sanning, bara jag som provar nya tankar (nya för mig)). Jag har uppskattat bra journalistik och research och data fram till nu. Nu ser jag det bara som slöseri med potential. Åsikter och bra idéer spelar väl egentligen ingen roll förrän de utförs. Känns så självklart egentligen. Det är så lätt att fantisera.

Dryftar "spaningar" om att politik är ute. Politiken och media har förstås jobbat hårt på att få "the way things are done" att kännas irrelevanta och avskräckande länge. På ett sätt är spaningen alltså helt ursinnigt värdelös. Men under året som gått med regeringen har de satt spiken i kistan så hårt att jag tror de flesta aggressivt tagit avstånd från alla causes och nya påfund. Besluten känns så avlägsna att man, ja, plötsligt känner sig som i en annan del av atmosfären.

Bortkopplingen från sakers skeende är så brutal och omedelbar samtidigt som den är hur enkel och sömlös som helst. Jag har tänkt mycket på inlägg folk postat som påtalar att "så som du agerar och reagerar nu (när det kommer till Gaza, Ukraina und so weiter) avslöjar hur du (inte) hade agerat och reagerat under förintelsen". Jaha. Känt så starkt i mig att jag bryr mig så mycket att jag inte bryr mig nånting i stället. Det är inte mitt krig. Det är inte min politik. Hur fan ska jag komma undan med att tycka det.

Hur eller hur. Spaningar. Såg en massa utelistor i höstas och är rätt säker på att det betyder att utelistor nu är ute. Tror att Ringskog Ferrada-Noli gjorde samma spaning redan för nåt år sen. Och det är sorgligt, va. För plötsligt blir till och med utelistan i 'En varg söker sin pod' tom. Allt som folk nånsin velat ha är nu irrelevant. Vi checkar ut. Tar avstånd. Allt som någon gång varit inne är ute. Min spaning om att Stockholm är ute är ute.

Vi bojkottar allt som bygger på olika industriers lögner. Jag vill samtidigt inte erkänna antitrender som trender utan på ett sätt kan jag tycka att vi ska se oss besegrade av den privilegierade människans kollektiva och kognitiva evolution. Vi blev så matade av sätt att göra saker på, content vi relaterade till, how-to:s och how to nots att jordfelsbrytaren slog av.

Vi vände ut och in på den gängse ordningen och det är gott så.

För ett tag sen var det standard att lovorda The Bear. Det gjorde mig irriterad. Så jävla bra var den inte. Säsong ett, alltså. Nu i efterhand har jag plöjt nästan hela säsong två. På samma sätt som jag var tvungen att se mig besegrad av avsnittet med Bill och Frank i The Last of Us (ja, jag kollade) blev jag besegrad av avsnittet "Forks" i Bear. När Richie är praktikant på världens bästa restaurang. Jag har inte kommit längre, så kanske kommer fler bra avsnitt. Men oj. Mina känslor. Närvaron Richie. Hans varande. Hans svårmod. Hans linjer. Hur de kan prata Purpose utan att det känns fabricerat och urvattnat. Hur ont det gjorde när Richies ex berättade att hon ska gifta om sig.

Jag kom att tänka på mitt ex. Han var en av de som (tyckte jag) okritiskt stämde in i hyllningskören av Bear säsong ett. När jag gjorde slut hörde han efter ett tag av sig och rekommenderade å det varmaste att jag skulle se säsong två. Det fanns tydligen liknelser mellan nånting där i (Carm och Claires relation tror jag) och nånting med oss. Jag har tänkt på mitt ex en del de senaste dagarna och eftersom han avskärmat sig helt från mig på alla SoMe blev det som ett sätt att känna kontakt. Att se säsong två alltså.

Märklig känsla att vilja checka in på sitt ex men inte ha tillgång. Jag tror inte det är något särskilt skäl än att det är lättare för honom att gå vidare om han får göra det i fred. Jag har hittills låtit honom göra det i fred men jag förstår honom ändå. På ett sätt är det skönt för jag är just nu lite skör och skulle känna att det var jobbigt att få reda på exakt hur han har gått vidare. Ett annat ex fick en bebis tidigare i år och jag skulle ljuga om jag sa att den vetskapen inte tar en liten mental plats i mig.

Mänskliga jag. Jag träffar en annan kille nu som får mig att må bättre än mitt ex gjorde men det kommer stunder då man jämför och det är en del i processen, det hör till.

Vad svårt det är att veta vad som är rätt. Det kan va' svårt att bli riktigt nöjd. (När minnen står en upp i halsen osv.)

Vill så gärna bli för evigt med han jag träffar nu. Har jag det i mig? Tilliten?

Det slår mig ibland hur ensam jag kommer på mig själv med att känna mig. Dom säger att man ska söka umgängen som matchar ens energi men jag går bet hela tiden, överallt. (Rör jag mig i för trötta vänsterkorridorer? Saknar jag egentligen fellow "drivna" ekonomer?) De flesta omkring mig har låg energi, fokus på annat. Så det slutar ofta med att jag tar på mig saker själv. Att projekt som vore roligt om de bars av flera, bara bärs av mig. Och så förtas det roliga.

En kreativ like. Högsta drömmen är att hitta det i en partner men det är för mycket begärt, det är det. Jag nystar i och förlikar mig med känslan av att få trygghet i stället. Det är bra det också. Jag behöver bara landa i det.

Vad mer, då? Jo, jag konstaterar jag att man är så jävla ful nu. Blek som snö, och mörkgrå i håret. Ömtålig och sorglig. Det blir en så skarp och abrupt kontrast mot hur man egentligen känner sig vid årets nystart att man ödmjukt får krypa tillbaka in i sitt ide igen.

Skönt med blogg förresten. En ynnest att få blanda och ge utan kravet att det ska tas upp i den digitala hierarkin.

Alles.