torsdag 23 april 2020

Om allt skiter sig kommer vi alltid ha koltrasten (eller: livet är ganska litet nu)

Det är något visst med koltrasten. Den är en last one standing. En jordens vinnare.

Den är ljudet av hornet i en Astrid Lindgren-film. En Hunger Games' mockingjay. Kanske något som talar om att allt är slut, eller ska börja. Det är ödesdigert eller trösterikt och det enda du vet är att du varsamt måste lyssna.


Den är djupt in bland träden, och ändå precis vid min knut. I diket och toppen. Borta och i mig.

Den är torra, varma sommarkvällar. En solnedgång jag missat. En Bamsetidning i våningssäng, och nydoppad, lagom sval kropp. En trygg och tidig insomning till en värld som vill mig gott.

Den är känslan av ensamhet och tomhet. Vuxenskapets stängda men vidöppna väg in till det bottenlösa. Ett känslospann som spelar mina register i en sällsam, snabb melodi.

Den springer omkring inne i mig, runt i bröstet. Pockar kärlek. Minner om dov förgänglighet.


Varför sjunger den så sent? Eller är det bara jag som alltid hör den då. Är mottaglig då. Sörjer den flyende dagen då.


När livet stannar upp, hamnar saker närmare. Våra känslor, andra människors vara eller icke vara, naturen, våra demoner. Närvaron infinner sig, men vi är inte vana vid den.

Varenda cell fylls upp. Kväver, dränerar, fyller upp igen.

Häll upp, tappa ur, häll upp, tappa ur. Stort blir smått och smått blir stort. In och ut och upp och ner och ingen fattar egentligen någonting.

Det blir en insikt om att ingenting kanske egentligen är så viktigt. Eller kanske att någonting är absolut livsviktigt. Jag klarar mig om jag inte får min resa till fjärran land, men förtvinar utan en kram.


Den där friheten. Det där grönsakslandet som till slut lockar över mig på andra sidan, när intrycken från allt annat lagt sig precis så mycket som tydligen behövs.

Återknyta. Ta in. Släpp ur. Gifta av.

Samtalen med mamma blir långa. De där rekreationsprojekten, som inte ska leda till varken det ena eller andra, känns plötsligt som precis just allt. Barnen på skolgården gräver en bunker. En liten sandkonstruktion med "kylrum" och "sovplats" som kommer överges för andra projekt. Andra dagar att dricka ur. Finna sig i. Inte göra så mycket anspråk på.

Jag vet inte hur länge till jag vågar vara närvarande i det lilla som är livet just nu. Menar jag det när jag säger att allt är fullkomligt och precis som det ska vara? Har jag blivit lågmäld på riktigt? Ödmjuk? Vad vill jag egentligen ha av världen? Hur intressant är jag när allt mitt gamla kastats omkull och iväg. (Eller har det, det?)


Hur kommer det bli när vi inte måste leva såhär.


Om vi skulle rusa ut i "det normala", skulle det kännas som att lämna på dagis och gå hem utan att titta över axeln, då? För att se om det gråts i ett fönster? Eller som en härlig, fånig berättelse vi sedan inte hittar tillfälle att dela?


För dig som läser, tänker jag att allt är otydligt. Varför pratar jag om en koltrast. Varför kan jag ingenting om den på riktigt. Vad har den med "dessa tider" att göra?

Det spelar ingen roll. I mig spelar den. Jag bär den med mig. Uppenbarelsen och sången som ett fantastiskt både-och. En glödande kärna av livet. En kjol som står ut när den snurrar, och kastar soliga berg och skuggiga dalar i fält runt omkring sig. Jag går omväxlande i dem båda. Sol, skugga. Trygghet, avgrundsrand. Fullkomlighet, tristess. Känsla av sammanhang, o-regisserat vakuum.

Det kvällas och min fågel sjunger ensam.

Vad siar den om? Vad vill den mig?

Det känns i alla fall, som att om allt skiter sig, kommer vi alltid ha koltrasten.