torsdag 22 oktober 2020

Män som inte delar min optimism

Många män tycks ha ett behov av att prata om framtiden med mig. Ibland i desperation, ibland för att förlöjliga, ibland för att bara ha sista ordet. Eller att överhuvudtaget ha ett ord.

Jag vet inte hur jag ska möta upp, och jag förstår inte varför det är såhär. Av alla de som så ivrigt uttrycker att de tror att mänskligheten är fucked, skulle vi kunna få en ny folkrörelse. Såsom i: om dessa män istället valde att provtrycka tanken om att vi inte är fucked, skulle läget i många frågor se enormt annorlunda ut.

Att välja att prata om hur nånting inte går, är en tung härskarteknik. Eller kanske snarare: härskarfaktor. I vilket fall är det ett säkert kort. Man försvarar status quo och gör sig inte det minsta sårbar. Man kallar sig realist. Man reproducerar "sanningar" om saker och ting, och berättar "hur det är". Hur mänskligheten är. Hur människan beter sig. Som att mänskligheten vore något som inte inkluderade oss, och som att förändring inte är möjlig.

Att välja att prata om hur nånting inte går, är ibland också ett djupt tragiskt manifest. Ett svårpermeabelt membran och en oklar kärna. En vädjan om... hjälp? Uppmärksamhet? Att få fler med sig i sin insikt?

Det är nånting stort som felar.


Min utgångspunkt är klimatkrisen. Jag talar om den och sånt som hör till, existentiellt och hands on, i alla mina kanaler. Alla mina nätverk. Hela tiden. Och klart en stöter på friktion! Det är inga konstigheter. Meningsskiljaktigheter och debatter, produktivt och skrikigt, högt, lågt, allt däremellan. So far, so good.

Sen kommer hopplösheten.

Kommentarerna (dementorskyssarna) som sätter punkt. Avlägset bekanta som skriver till mig hur de saknar framtidstro och inte för en sekund kan se hur vi har annat än total undergång att blicka fram emot. Som prompt ska boka telefonsamtal med mig för att själva få berätta om, och rättfärdiga, sina egna slutsatser och teorier om alltings vara eller icke vara. Som tar sats ända från tårna för att förklara hur "allt är för komplicerat". Eller (min favorit): de som funderar och formulerar och inväntar rätt tillfälle i flera år innan de äntligen vågar kliva fram och "BAM!" - "befria" även mig från mitt hopp. Helst så det syns och så de kan få medhåll från andra som på sina kammare stört sig sönder på mig och klimatrörelsen i stort, men inte kommit sig för att "konfrontera". Det måste kännas som en otrolig lättnad för dem. När någon äntligen talar klarspråk med tjejen som tror att förändring är möjlig.

Och allvarligt talat så unnar jag dem det. Jag känner mig som en slagpåse, men jag unnar dem det. Jag vet ju hur svårt det är att hitta ett förhållningssätt och ett sammanhang i denna ödesfråga. Ett som inte försätter oss i ovisshet eller dissonans, vill säga. (Även om det är ett tillstånd jag nu börjat öva på att vara okej i).

Men också såhär, va: betänk vad du stjälper över på mottagaren, på publiken, när du luftar dina hopplöshetstankar. Även om DU är "fine" med att mänskligheten inte skulle ha en dräglig framtid, finns det de som inte är det. Eller, ärligt talat: DU är ju inte heller "fine" med det.

Look what the cat dragged in.

(Riv en fågel, visst, men lämna den inte vid mina fötter utan vidare instruktion.)


Män som inte delar min optimism.

De brukar formulera sig så: "jag delar varken din optimism eller din framtidstro".

Som att det fanns ett allmänt manus i hopplöshet. Som att "systemet" inte är till för dem. Som att även om vi skulle "lyckas", skulle det finnas en hake i alla fall. Och det är denna omöjliga ekvation jag måste undanbe. Missförstå mig rätt: som väldigt högljudd i olika miljöfrågor, räknar jag med att folk kommer höra av sig till mig. Jag blir smickrad av det, det känns produktivt, och jag känner mig hoppfull och rörd. Jag är till 99% alltid tacksam. Jag VILL verkligen bli kontaktad. (❤️) Men om du som hör av dig inte visar en "väg in"... Jag är ledsen, men, då kan jag inte hjälpa dig.

Då måste du prata med någon på riktigt. Någon utbildad.


Det är minsann nånting stort som felar.

Många män känns fängslade, ensamma med sina egna känslor.

Andra pratar mer. Tidigare. Connectar. Tar hjälp. Aktiverar sig.

Det finns uppenbarligen en spärr. En maktfaktor, men också ett ö-rike av individer som verkligen tycks ha hamnat i utkanten av kampen, utan att veta att de inte är ensamma.

Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa er se. Och det här blir mitt försök till det:


TA PLATS på tåget!


Snälla, försök! ❤️

Prova tanken, i en status eller bildtext eller vad som helst som är enkelt att göra på sin kammare, om att vi inte är fucked. Var öppen, ärlig, bjud in till att prata om lösningar. Eller bara att prata, överhuvudtaget.

Du KOMMER hitta ett bättre förhållningssätt - MED människor i din närhet.

På hedersord, lovar jag det.



DU förtjänar bättre.