(Kom att tänka på ett litet tvärsnitt av mitt liv jag plitade ner under en inspirerad stund på väg mot Shanghai för snart ett år sedan. Blir genuint avundsjuk på mig själv när jag läser det men you just keep living until you're alive again, right?)
Tvärsnitt.
Sitter på ett plan mot
Shanghai. Jag ska bo där ett halvår och kan inte låta bli att sitta och
flina så jag nästan gråter. Det bubblar i hela mig. Kroppen måste tro att jag
är fullkomligt nerkärad. Det kanske jag är också. En helt otroligt snygg kille
gick förbi mig i gången nyss. Han tittade inte ens på mig, men jag såg hur han
var så fin mot farbrorn som behövde resa sig upp för att han skulle kunna komma
förbi. Fullkomligt urgulligt. På typ tre sekunder har han gjort ett fint avstamp
i mitt lilla hjärta. Älskar den känslan, när någons uppenbarelse får en i
tillfällig chock. En omedelbar connection, som visserligen är mer spännande om
man inte bara ser utan också blir sedd, och om allt går väldigt snabbt. Om det
är över på någon sekund och man undrar om det verkligen hände. Ett intensivt
ögonblick som man vet inte kommer leda till någonting. Eller när man är på
klubb och vet att det visst kommer det.
Han hade hörlurar i öronen, såg
jag. Korallröda, fina. Undrar vad han lyssnar på. Jag ser honom inte längre och
hade inte kunnat beskriva honom mer än att han är mörkhyad, välbyggd och ler
med hela ansiktet. Och att han är artig och snäll. Herre Gud. Men jag vet att
detta är ett klassiskt fall av kommer-inte-att-hända-någonting och det gör mig
ingenting. Det är fint ändå.
Själv lyssnar jag på Layer Cake
med Fritz Kalkbrenner. Får fruktansvärt fin feeling. Inser att det är sådana
här stunder som ger mitt lilla liv den extra skjuts den behöver ibland. Stunder
när man får en smärre men behaglig chock och avbryts i sitt molande tanketugg.
Mannen i sätet snett bakom har
sovit som en stock sedan vi lyfte. Tjejen i sätet framför ser jag bara
hårkalufsen av. Den är rödbrun, lång och lockig och rör sig neråt, långsamt,
och så snabbt upp. Åt höger ett tag men nu sömnheadbangar hon åt vänster. Jag motstår
frestelsen att nypa tag i en slinga och snurra den runt fingret. Onödigt att
vara creepy. Hade åtminstone velat blåsa upp min nackkrage och ge den till
henne men den ligger instängd i hyllan ovanför några säten framför mig.
Jag kan absolut inte sova.
Måste vara vaken så att vi inte störtar. Tänker mig typ att ena vingen går av
och vi singlar ner som ett dåligt pappersflygplan mot marken. Funderar på om
det är dumt att ha skorna avtagna och andra absurda saker. Vilken total panik
jag hade fått om något hade hänt. Vilken panik jag har nu då helt plötsligt. Och då är det enda
som händer att vi har påbörjat landningen. För varje litet kill i magen tror
jag att vi är på väg ner i avgrunden. Brukar vara förbannad på folk i vanliga
fall. Men dagens flygning går faktiskt väldigt smidigt än så länge, det måste
jag trots allt tillstå. Men när folk sitter och ser ut som att ingenting har hänt
när hela flygplanet skakar – alltså, jag blir så arg då. Kommer ihåg första
gången jag var på ett plan som skulle svänga precis efter start. Skrek som ett
barn, trodde verkligen att livet var slut då. Tur jag reser ensam nu, då måste
jag vara lite cool. Men vänjer mig aldrig vid att flyga. Dessutom missade jag
att de delade ut gratis vin nyss. Sånt oflyt hela ti’n.
Jag äter godis för att distrahera
mig själv. Chokladen har smält lite grann av värmen från mina lår när jag
försökte gömma påsen för besättningen. Fick för mig att de skulle ta den ifrån
mig, vilket är märkligt då den uppenbarligen godkändes i säkerhetskontrollen.
Men min vän, Elvira, sa att jag borde ta vara på det här godiset för att jag
kommer sakna det i höst annars. Så då får man skydda det så gott man kan. Snart
är det dock bara punchpraliner och Mintolux kvar. Hade egentligen köpt dem till
Elvira, men jag gillar också tantgodis ibland. Så det slinker också ner. Hon
tyckte jag var gullig som kom ihåg att hon gillar särskilt punschpraliner. Men
jag sa att det är sådana saker jag kommer ihåg. Jag är ju en finstilt person. Att jag sedan har svårt att komma ihåg de grundläggande sakerna i livet, typ hur makroekonomi funkar och hur jag är
släkt med mina släktingar, det är en annan femma. Jag klarar mig fint på mitt
vis tycker jag.
Nu börjar vi verkligen landa. Vågade titta ut från fönstret nyss och såg
små engelska byar under molnen. Önska mig lycka till! Bara två förfärliga
flighter kvar, varav jag alldeles säkert kommer dö på någon av dem! Nä, då. Skämt
åsido. Hörs snart igen.
