Här är jag just nu. I ett burspråk, i en 135 kvadratmeter stor lägenhet värd 10 000 000 SEK, i ett inhägnat compound som heter One Park Avenue som har vakter vid ingångarna dygnet runt. Utanför har vi Shanghai, en stad med 23 miljoner invånare. Varför vi skulle behöva vakter för att skydda oss mot dessa känns dock fortfarande lite oklart, då vi alla konstaterat att vi känner oss minst tre gånger så trygga här som hemma. Vi håller inte ens hårt om väskan om nätterna.
Trettiofem våningar nedanför ser jag att vinden böjer träden. En mamma med sin småtting går precis ner till området med poolen som ska vara av "olympic size", men som är 'under maintenance'. 'Under maintenance' i två-tre månader sa de. 'Varför kan de inte fixa det snabbare?', tyckte vi när vi flyttade in. Vi betalar ju för en pool. Gym har vi i alla fall, men vi går på ett annat, lyxigare sådant i stället.
Hösten, och den annalkande bitkalla vintern som tydligen slår till som en örfil snart, gör sig påmind. Vindpustarna flåsar och viner utanför det tunna fönstret och jag oroar mig lite för om lägenheten kommer vara tillräckligt varm när det blir sådär kallt ute. Jag tar på mig de fina strumporna som farmor har stickat och lyssnar på musik på Spotify Premium som jag betalar 99:- per månad för; lika mycket jag betalar per månad för att vara med i Akademikernas a-kassa och lika mycket jag betalar per månad för hemförsäkringen på min förstahandshyresrätt hemma. Just nu lyssnar jag på Miguel & Kendrick Lamars 'How Many Drinks?'. How many drinks will it take you to be with me, sjunger de. Det är en väldigt sorglig textrad tycker jag. Byter till Miguels 'Pussy is Mine' istället. Inte för att den är mindre sorglig.
Jag tittar på husen mittemot och på detaljerna i mitt rum. Ytan på husen här har börjat krackelera, fastän de är byggda relativt nyligen. Listerna bakom min säng har fått väggfärg på sig. Inne på toan har färgen i taket börjat bukta ut av fukt. Jag ser att en lagning har gjorts på ett ställe, men snyggt är det inte. Allt i vår förhållandevis lyxiga lägenhet ser väldigt tjusigt ut vid första anblicken men det märks att även vårt fina fort är väldigt hafsigt gjort. Precis som allt här i Kina. De bygger upp så fort det bara går, och efter alldeles för få år får de riva igen. Snabba kast är vardag. Häromdagen när jag skulle till skolan gick jag som vanligt förbi en av klädesbutikerna längs med Changde Road. Tänkte att jag måste gå in där någon dag. När jag var på väg hem lite senare på dagen var butiken tömd och man hade redan börjat renovera inför nästa affärsverksamhet. Samma sak hände med min stammisfruktbutik. Plötsligt var den borta, men jag hittade den sen i en lite mindre lokal ett stenkast bort på samma gata. Butiksföreståndaren var den första local jag känt igen, förutom vakterna i vårt hus. När jag såg att hon var samma kvinna som i förra butiken pekade jag på henne och sedan mot där hennes butik legat innan. När hon till slut förstod sken hon upp. Jag kände mig otroligt nöjd. I hennes gamla lokal låg nu ett skrädderi där de börjat sy upp täckjackor inför höst och vinter. Bara dagar efteråt var hela lokalen smockfull med plagg.
Ömsom stannar jag upp, ömsom läser jag i Kahnemans 'Thinking, fast and slow', som en kompis lånat ut till mig med motiveringen att jag kommer älska den. Kort och gott handlar den om att kontrollera sina tankar. Det kan vara bra att kunna i min framtida karriär, tänker jag. Och ja, jag älskar den, precis som han trodde att jag skulle göra. Men när jag stannar upp tänker jag på annat. Småsaker som att jag är sugen på kaffe och andra saker som att det snart kommer bli så smoggigt här i Shanghai att man tydligen kan rita i luften. Det låter kul, tänker jag först, men inser sedan vad det innebär. Sen läser jag
en fantastisk och förfärlig artikel om ebola och undrar om världen har en jävla aning om vilket enormt hot vi står inför. Scrollar förbi en nyhet om att IS dödat 58 personer i en självmordsattack. Igår skämtade jag och en kompis om att hon skulle åka ner och strida lite mot dem, när hon ändå är i Jordanien på semester i två veckor. Läser om en troligtvis förödande tyfon som kommer slå mot Indien. Reflekterar över hur mycket kött man äter här i detta blixtexpansiva land. Tänker på Putin. Tänker på att Bangladesh, världens mest folktäta och ett av världens fattigaste länder, troligen ligger till en femtedel under vatten inom en överskådlig framtid. Läste en artikel där en intervjuad bengal menade på att de knappt inte har någon kunskap om vad t.ex. global uppvärmning egentligen innebär. Tänker på att människor fucking svälter ihjäl och vi bara famlar och föder nya ungar och bygger upp och river ner och konsumerar tills vi dör om vi inte utplånas av ebola först och vi budgeterar och kämpar för feminismen eller valfrihet och ingen har minsta kontroll överhuvudtaget, egentligen.
Men här är jag just nu. I ett burspråk, i en 135 kvadratmeter stor lägenhet värd 10 000 000 SEK, i ett inhägnat compound som heter One Park Avenue som har vakter vid ingångarna dygnet runt. Jag sätter på Taylor Swift och läser en artikel med titeln: 'Zlatan sade att vi skulle göra mål'. Senare idag ska jag på pet market och ikväll ska jag kolla på en riktig feelgood-film och kanske laga nånting gott vegetariskt. Kanske gå till gymmet, också. Vi fick tre månaders medlemskap där för 176 SEK i stället för 2230, inklusive en timme personlig träning, en kroppsmätning och en skönhetsbehandling. Om någon månad ska vi resa till Zhangjiajie, som ser ut som Avatarvärlden, och i övermorgon ska vi på betald resa/övernattning till modevisning i Suzhou. Vi är ju nämligen västerlänningar och de älskar oss här. Vi får nog sitta på front row.
Så allt är lugnt. Ingenting håller på att gå åt helvete. Ville bara att ni skulle veta det.