Vi välkomnas till Bölsö av
familjens ständiga barnflicka. Hon är förvisso en 70 år nu.
På förstutrappen som
blickar ut över en överraskande - men ändå inte så överraskande - spartansk
gårdsplan, berättar hon att gubben suttit samma morgon och njutit av solen. Ja,
ungefär samtidigt som vi andra mötts av nyheten att han skulle ha lämnat oss.
Någon särskild bestörtning inför den prekära mediamiss som begåtts kan vi inte
urskilja; få gubbar har ju förberett så varsamt inför sin egen bortgång, ändå.
Själv känner jag mig närapå välsignad. Som jag längtat efter att få komma hit!
I den lagom tilltagna hallen blir
vi erbjudna mjuka, hemgjorda innetossor - eftersom det drar lite vid golven -
och möts av den lukt som finns i gamla Smålandsgårdar i november. Bland diverse
ting som brukar belamra ett hallgolv, står gubbens träskor. De är av samma typ man
haft häromkring i alla tider: i mjukt, svart läder - och med målarfläckar på. Nästan
som att man köpte dem så.
På gästtoan, mitt
första stopp, är råkylan påtaglig; som i att 'här gör man vad man ska och går
ut'. Förutom jag, då. Jag tittar mig omkring på den enkla, praktiska,
fula inredning jag kommit att förknippa med bonnabadrum av detta slag, och passar på att andas en stund med handlederna under vattenkranens
skållheta stråle. Sedan tvättar jag mig med den utspädda tvålen, torkar mig med
en handduk så nött att frottén plattats ut, och konstaterar småskrockandes att
min hedonism antagit märkliga former på senare år.
På andra sidan hallen ligger
kontoret. Under högvis med allehanda, brukligt ett hus av detta slag, står ett
enkelt gammalt skrivbord. För inte jättemånga år sedan skrev jag ett litet brev
till gubben och frågade om han inte ville åka på bygdetur med mig (- chansa kan
man alltid!). Svar fick jag, med ett tack för en rar förfrågan och den himmelens
förklarliga förklaringen att han nog var lite för trött just nu. Jag tänker med
varmt hjärta på alla eftertänksamma rader som formulerats här. Av gubben själv, och de damer (av mycket redigt slag!) som kommit att bli grundbulten i
skötseln på gården.
Vi blir visade in i ett mysigt
vardagsrum med fönster på rad ut mot baksidan. Där syns en enkel gräsplätt, och
så skog. Vanlig, småländsk skog.
Taket är lågt.
Parketten knarrar, och jag förvånas över att möblemanget är gammalt. Jag vet
inte vad jag hade sett framför mig, men blir desto mer ödmjuk inför detta. Där
finns många klassiker från det egna möbelhuset, förstås; i varma, glada färger.
Jag inser plötsligt att det mesta jag sett i inredningsväg i mina dar kommit
härifrån - till och med de långhåriga sjuttiotalsryorna, slanka teakbyråerna, och en och annan spetsgardin.
Framför eldstaden är det möblerat
för umgänge; här brukar visst familjen samlas när de är hemma; men jag sätter
mig lite avsides i en STRANDMON bredvid box-tv:n. Jag har själv fyra stycken.
Fåtöljer, alltså! (Box-tv äger jag till mitt förtret bara en).
På sidobordet bredvid
mig ligger en fjärrkontroll. Den är dammig och kantig, med grå film på, och har knappar
så definierade och upphöjda att man hellre vill böja, än trycka på dem. Nertill
sitter en bit frystejp, där det med stora kråkfötter står vad just denna
kontroll ska vara bra för. Jag studerar det triviala ting, som detta är, med
märklig andakt. Barnflickan - vi kan kalla henne Kerstin - fångar upp mig:
"Ja, det är där han brukar sitta och titta på tv".
Hon berättar vidare
hur det var gubben själv som återintroducerat "min" fåtölj i stora
utbudet. Sedan fadear jag ut. Jag kan redan det mesta om familjen. Lyrisk, och uppfylld av
doften som sprids kring clementinerna som delats ut och nu skalas, lyssnar jag
i stället på de försiktiga steg som hörs från övervåningen. Här sitter jag, i
hans vardagsrum, med händerna vilandes på samma armstöd han vilar sina händer
på varje dag. Och några meter snett ovan mig ligger han visst och sover middag!
Efter den lilla sagostunden går
husturen vidare. Det berättas under skratt om ett par årgångar vin man en gång
tog fram, men turligt nog aldrig introducerade. Förvisso hann en beskärd del
spännande människor smaka!
Anekdoterna om gårdens
gäster avlöser varandra, och vi får pilla på tavlor, foton, böcker och brev,
som hos vilken gammal morfar som helst.
Inne i köket står nästa dam. Hon
steker köttbullar.
"Hemgjorda, faktiskt!" utropar hon glatt genom barköket, där
hon, till oss gäster, har dukat fram mackor och kaffe.
Jag kommer på mig själv med att känna djup avund inför den vanliga, oknussliga
skara som fått förtroendet att spendera så mycket vardag med gubben. Icke desto
mindre förstår jag precis varför de fått det.
Mentalt draftar jag ett nytt life goal.
Vi spatserar runt, smular och låter
fikat tysta mun i matsalen, bredvid rummet med den ständigt ouppvärmda poolen. (En
historia i sig, naturligtvis!). Jag kikar in i de små gästrum som huserat så
många intressanta personer. Till slut kan mitt naiva, skämmiga jag inte låta
bli att fråga:
”Kommer han komma ner?”
Fastän jag redan gissat mig till svaret, blir jag modfälld av det. Som
för att bota min besvikelse, visar Kerstin i stället var de brukar äta frukost,
och pekar på gubbens handduksklädda, nätta fåtölj med utsikt över den blygsamma
baksidan. Jag drar mig i denna stund till minnes rullatorn jag sett snett
parkerad bredvid ett par tofflor vid trappslutet. Fjärrkontrollens tydliga
bokstäver. Käppen i hallen. Den artikel, i händelse av gubbens död, som läckt av
misstag tidigare samma dag. Och hade jag inte gjort det förut, lägger jag ihop
1 + 1 nu. Jag känner ett märkbart styng i hjärtat. Av ömhet, lite sorg, och framförallt
respekt.
⧫
Ni förstår, denna gubbe har varit
min idol sedan jag var mycket liten. Och när jag säger idol, menar jag inte som
Sporty Spice eller Obama, utan snarare det närmaste en gud som mitt arma jag
har kommit.
Till mitt försvar är
jag ju smålänning. Förr var mamma dessutom lika inredningsintresserad som jag
kom att bli. Några av mina bästa barndomsminnen är de otaliga dagsutflykter som
gjorts till Älmhult och raderna av soffor som behövt provsittas,
25-kvadrats-lägenheter som behövt bedömas, lagergångar som behövt raceas
kundvagn igenom, och köttbullar och vaniljpinnar och femkronerskåvar som behövt
tryckas. Otaliga också de tjatomål med vilka jag anskaffat varenda
flickrumsattiralj man hade på den tiden (spiralbambu, lavalampa, hjärtkudde,
minibyrå, ..., ...). Förutom de mängder modellhus, planlösningar,
inredningsmagasin och egna designer detta också inspirerat under åren, påtvingades dessutom
mina kompisar ett intresse: när det kom till den tiden på året, följde jag med
pappa postis till jobbet för att hämta möbelkataloger till hela klassen.
Ja, ni hör ju.
Det var i ett (sedermera avlönat)
samtal med en kund, vars hela kontor skulle inredas av mig (innan det
fredagsmys jag planerat på företagets museum) som det slog mig:
vilken otrolig inverkan denna gubbe haft på mitt liv.
⧫
Få människor lyckas lämna ett
avtryck som blir förknippat med en hel kultur. Än färre lyckas med detta utan
att det är avsikten. Bara någon enstaka får genom både med- och motgång
fortsätta göra det.
"Endast den som sover gör inga
fel".
Ingvar pratade alltid om att det
var vi, tillsammans, som utgjorde verket IKEA. Faktum är att han gjorde allt
för att rikta strålkastarna bort ifrån sig. Ändå kom han att bli den evige
frontfiguren. En frontfigur som sa förlåt, jag har gjort fel, fler gånger än
någon jag vet.
Var det i brist på
annat som han fick vara denna figur? Eller var det för att han, in i det sista,
så nitiskt levde sina värderingar? För att han, när man tänkte efter,
representerade ett ideal vi ville tro var Sverige? Småland? …Jante?
När jag klev in i min sista roll på
företaget var det bara några veckor efter att Ingvar faktiskt lämnat oss.
Fastän det var väntat - herregud, han var ju över 90! - låg en tyngd över oss. Vi hade alla och envar någon slags relation till denna man, där flera av mina kollegor kunde vittna om mången varm kram och personliga hälsningar under årens lopp (- det var inte utan att detta kom att skapa ett litet hål i mig).
Nu fanns en oro i luften, och jag kommer väl ihåg att mina nära och kära
också uttryckte den:
”Vem ska bära fanan nu?”
Min första fika med
nya chefen, också han smålänning, blev känslosam. Inte bara av sorg, utan också
av den insikt om framtiden som började utkristalliseras. Fastän Ingvar inte på
många år varit operativ, var faktum att han länge menat på att vi rört oss bort
från vår kärna; den som var enkelhet - och modet att tänka annorlunda. Sådant
som är naturligt att det ersätts med annat när man blir väldigt, väldigt stor.
Det var i tyst samförstånd som vi konstaterade att vi hade ett viktigt jobb att
uträtta.
⧫
Vi lever nu i en tid då nästan
allt ställs på ända. Gamla sanningar läggs under lupp och vi inser att sådant vi
tagit för givet, kanske inte längre är relevant.
Jag gör förstås inte rätt i att glorifiera hela gubben Kamprad. Gud vet att
han gjort misstag(!), och IKEAs affärsmodell har definitivt en resa att
göra. Så ta mig med en nypa salt. Men jag efterlyser akut(!) Ingvars typ av ledarskap
i hur vi tar oss an de utmaningar mänskligheten står inför idag.
Vi behöver
ledare som sätter de många människornas intresse i första rummet. Som vågar gå
tvärsemot sin industri. Som åker tåg i andra klass och hellre skänker miljoner till lokala sjukhuset än att värma upp egna poolen. Som inser sina misstag, ber om ursäkt - och tänker om, i
stället för att fortsatt peka med hela handen mot sanningar som slutat vara
sanna.
I synnerhet behöver vi ledare som - med maximal tillit - håller dörrarna öppna in till det allra heligaste,
mest sårbara.
⧫
IKEAs tidiga dagar sammanföll med
Folkhemmets uppbyggnad. Då var syftet att materialisera och demokratisera ett
bra liv hemma. Idag ser omvärlden annorlunda ut, och det är med denna insikt jag
vill avsluta med samma ord - tillika den nionde tesen i ’En möbelhandlares testamente’ - som min evige idol brukade:
”Det mesta är ännu ogjort. Låt oss
förbli en samling positiva fanatiker, som med orubblig envishet vägrar att
acceptera det omöjliga, det negativa. Det vi vill, det kan vi och det skall vi
göra - tillsammans. Underbara framtid!”