Smog

Vaknar och vet inte om jag nyss har somnat eller om det är morgon. Går upp, sätter på mobilen. 06.00.

För tredje dagen i rad ligger det smog över Göteborg. Kan det inte bara vara dimma, säger Viktor.

17. I alla livets väder

Att Unni var på väg att förtvina var en utdragen och lågintensiv mardröm för någon som skulle bli ensam kvar. Lasse skulle inte sörja. Så knappt pojkarna heller. Inte på samma sätt som Solveig i alla fall. Som skulle bli ensam kvar. Själv. Ensam.

Saker som är för sorgliga vet vi för lite om förrän vi är med om dem. Just för att de är för sorgliga för andra människor att berätta om när de är med om dem. Just för att de sedan förträngs. Just för att de i all sin oallmängiltighet är så allmängiltiga.

Det var svårt för Solveig att förstå och acceptera omfattningen av sin sorg när hon hela tiden påminde sig om och lurade sig själv att "det här är en del av livet". Att alla är med om det här. Det var förstås sant att mänskor hade dött i alla tider men ingen av dem hade varit Unni. Solveigs mamma.

Driftiga, skrattande, klämkäcka mamma. Mamma som fyllde hela huset med liv. Mat och kalas. Städ och fej. Julpynt och kärlek. Dansband och Canasta. Omsorg om andra. Därmed omsorg om sig själv. Pappa hade varit lyckligt lottad och det visste han nog om. När resten av familjen hade gått och lagt sig om högtiderna brukade de dansa en foxtrot i köket.

Solveig tänkte ofta på den gamla dikten:

Då mammorna kom till, var tanken ganska klar
En mamma har nå't i sig, som ingen annan har
Hon ger dig all sin kärlek, försöker att förstå
I alla livets väder, hon är att lita på (...)

I alla livets väder... När Unni hade blivit ensam höll hon uppe geisten i några år, till tanken kom ifatt att pappa John verkligen var borta. De senaste tio åren var Unni som förbytt. Och inte ens Cissi var med för att bevittna det.

Hela Solveig var egentligen en vandrande saknad och nu behövde hon låtsas att hon inte var det en stund.

- Mamma, var har du pärmen?

- Den är väl där?

- I bokhyllan?

- Bredvid sängen, förstås.

Det var minsann inget "förstås". Hade hon börjat skriva dödsbrev i sängen nu också?

Unni hade förberett för sin egen bortgång länge. Inte på det moderna sättet - det vill säga att hon hade dödsstädat och rensat bort prydnadshundar och femtio år gamla husgeråd - snarare tvärtom. Däremot hade hon väldigt klart för sig vilken psalm men även Lasse Stefanz-låt som skulle spelas på begravningen. Ett tag var det det enda Unni hade kunnat säga med bestämdhet, men nu hade buden börjat skifta kring vilka sånger som skulle gälla från gång till annan och därmed var det alltså bra att det fanns bevis i pärmen.

Unni hade också lagt ansenlig tid på att tvätta, stryka och vika gamla broderade handdukar, lakan och dukar. Att gå igenom fotoalbum efter fotoalbum för att skriva ner vilka olika släktingar man gick att betrakta på dem, vilket år det var och vems kalas. Koggholmen var överskrivet på Solveig sedan länge. Redan på pappa Johns tid. Det Solveig oroade sig för var recepten, och såna frågor som Solveig aldrig kommit sig för att ställa. Och ännu inte ställt. Om livet och upplevelserna, kärlekarna och döttrarna.

Dåliga barnskådespelare

Det är en villfarelse att tro att man kommer undan med dåliga barnskådespelare. Det går inte att bara "ha ett barn med". Det måste vara talangfulla, jag upprepar: talangfulla, barn. Det är min viktiga åsikt i frågan.

Jag såg en äldre man idag som gick med en sådan självsäkerhet, sådan målmedvetenhet, sådan grace att jag började ifrågasätta hela mitt liv

Nocco med sugrör

S-O till killen som satt ensam på vagnen i huva och solglasögon och drack Nocco med sugrör vid 05.40 och -4°C imorse - hoppas dagen gick bra 

Skillnad

Jag vill bara säga att det kan vara så stor skillnad mellan killar. Det finns dom som ser det som hotfullt och kontrollerande om man undrar när de slutar jobbet, och det finns dom som självmant delar hela sitt veckoschema med en. Det finns dom som aldrig skulle lämna sin telefon ur sikte eller med skärmen upp, och dom som svävar iväg i pianospelande i ett annat rum utan en tanke på detsamma. Det finns dom som gör att man bävar för att komma hem och dom som gör att man längtar.

Man måste komma ihåg det. Att den skillnaden finns. ❤️

Oförstående

Jag förstår inte hur caféer alls går runt.

Låga löner räcker inte som förklaring.

Kaffe

Om jag vill må bra kokar alltjämt ner till om jag kan tänka mig att avstå kaffe

Det är en förbaskad ekvation

Patersonstrategin

Ett av mina största ångestmoment är att jag inte känner att jag har koll på och är i kontroll över mitt digitala bibliotek med texter och tusentals och åter tusentals bilder. Jag tror att den stora bulken är säkerhetskopierad i något moln nånstans men jag är fasen inte säker. Fattar liksom inte ens hur det hänger ihop. Vad kan jag ta bort ur mobilen utan att det också försvinner ur molnet? Och hur blev jag så jävla trög? Börjar förstå min farmor alltmer som i många år vägrade använda diskmaskinen i nya lägenheten och i stället förvarade viktiga papper där.

Jag när nu en strategi om att om det värsta händer, dvs att om allt faktiskt bara försvinner en vacker dag, då ska jag bara börja om igen. Inte sörja. Bara börja om och fortsätta. Som Paterson.

Du er ikke unik

Folk kommenterar så roligt på Instagram nuförtiden. Mer road av kommentarsfält än inlägg. Ser förvisso att kommenterandet verkar ha blivit lika mycket konst som inläggandet, så även det blir ju konstlat.

Hur som haver. Eftersom jag fallit i det hittills mest relaterbara OCD-/NPF-algoritmträsket såg jag en som hade kommenterat att hon saknade att tro att hon var unik. Det är ju det man kan känna. Förutom att känna sig mindervärdig när man ser folk göra saker så jävla bra och fint att man själv tänker att det inte är någon mening att försöka själv. Det kan väl inte ha varit meningen med SoMe?

Reflektion: jag skriver oproportioneligt mycket om SoMe för att hänga så lite där som jag gör nuförtiden. Som att den inneboende känslan blivit inprogrammerad och aldrig riktigt lämnar. Digital PFAS, liksom.

ChatGPT

Kommer ihåg när vi bad ChatGPT att visualisera ett U-format hus i lagårdsstil och vi fick detta. Helt fel men ändå ballt alltså?!? Lite högre ovanvåning bara och så har man livet däruppe och hemmakontor/ateljé/spaavdelning osv i hörnbenen. Älskar ju utomhusytor som går från "under tak" till ut i trägårn ändå så vem vet.

Genuin rädsla

Varje gång jag är i mataffären nu och ser snabbkassorna bli fler och fler ökar den uppriktiga rädslan att vanliga kassan är på väg att försvinna. Jag kunde aldrig tro, i detta världsläge, att min främsta önskan skulle vara att få fortsätta stå som en zombie i kassakön en stund, efter vanliga dar på jobbet. Eller kunde jag?

Distinktion

Det finns två typer av människor: de som ställer in stolen efter sig och de som inte gör det.

Äpplen

Äpplen ska vara mörkröda, syrliga och lite mjöliga.

Ingen respekt för andra åsikter.

Kappa

Jag har köpt en kappa som är så fin att jag skäms

Böcker

Något som var positivt med 2025 var att jag började läsa igen. Det är tack vare Viktor och också för att sociala medier blev så dåliga.

Gick ut starkt med Harry Potter och de vises sten. Givetvis inte mitt första läs av HP men gött att dra igång med något som man vet att man kommer att avsluta. Fortsatte med 1984. Läst Animal Farm förut, var egentligen för ung för att förstå. Många klassiker är verkligen wasted on the högstadieelever. Förstod i vilket fall alltför mkt av 1984 nu. Läste sen en filosofisk självhjälpsbok (nåja) - The Courage to be Disliked - med dialog mellan en obstinat lärling och en provokativt renlärig mästare. Fick mest med mig att göra skillnad på mina och andras "tasks". Därpå följde Walden. Eller Skogsliv vid Walden som den heter på svenska. En bok som huvudpersonen i Into the Wild läste. Klassiker för systemkritiker o så. Sedan kom andra delen Knausgård, Min kamp. Läsa läsa läsa. Så bra. Avslutade starkt med ett stycke kultklassiker (för vissa) som heter Last Summer in the City. Viktor köpte varsin till oss som vi skulle läsa innan och på tåget ner till Rom i höstas. (Rom-antiskt). Resan blev inställd. Rom var nog bättre i verkligen än på papper.

En tämligen blandad liten lista böcker som alltså alla hade gemensamt att jag läste dem.

Hemtrevligt core

Är det inte spännande att se hur fler och fler vill ha det som man brukade ha det. Inte nödvändigtvis snyggt utan HEMtrevligt. Lite mer kärlek. Lite mer som det ska vara.

Jag själv har letat efter de klassiska Gnosjö Konstsmide-ljusstakarna i mässing i ett gäng veckor. Trodde det skulle vara easy peasy att få tag i. Visar sig att de går åt som smör på Marketplace och för som medel 470 kr/styck.

När vi var hemma undrade mamma om någon av oss ville ha en julväggbonad och JA, hallå. Klart en ville. Skulle aldrig ha trott.

Ser att furugrupper och korkmattor är hett. Små tjockteveapparater med VHS-spelare. Röd och grön jul, inte beige och vit. Beige och vit jul känns så ute att... Nästan Live, Love, Laugh-känsla.

Nu ska vi inte som jag se trenderna i detta (trender är väl inprogrammerade att komma och sen gå, eller?) utan hålla fast vid detta goa att det var bättre förr och att vissa saker bara ska se ut på ett visst sätt för att de ska det.

Till våren blir det afrikanska violer i krukorna i vår fina, fina pensionärslägenhet från -54.

16. 2017-12-08

Det var en mellankall morgon då Solveig halkade fram över de smältande men hala cykelspåren på mamma Unnis uppfart. Hemtjänsten hade redan varit där. Skulle man pricka in dem fick man stå och lurpassa och med lite tur få ett par minuter av deras tid. Solveig var inte avundsjuk. Hon hade själv jobbat i hemtjänsten i många år men det var på den tiden de inte hade fullt så bråttom mellan husen. Bilar hade de också. I vilket fall hade hon missat dem idag också.

När Solveig kom in satt mamma Unni vid köksbordet. Mattorna var borttagna sedan länge och Solveig tyckte att hon hade krympt i sin rullstol. Medan Solveig fortfarande stod och bökade av sig sina blöta kängor i hallen hade mamma hunnit fråga "Vem är det?" fyra gånger. Hon var inte dement än men väl förvirrad i detta ovana sammanhang som var att nya människor stapplade in i hennes hem flera gånger om dagen.

Unni var inte densamma längre och även om Solveig inte kunde förvänta sig det så gjorde det ont i magen varje gång hon kom in barndomshemmet och såg den tomma blicken ut över den grå och öde framsidan. Kaffet hade kallnat i koppen framför henne.

- Ska jag sätta på en ny kanna?

Unni tittade på Solveig och återfick någon slags närvaro.

- Ja, så gott! Vad är klockan?

- Bara halv tio.

- Minsann. Det finns kakor i blå burken!

Solveig låtsades inte höra - hon tänkte inte äta några färdigköpta smörkakor. Minnet var fortfarande för tydligt av saftiga rulltårtor, spröda brysselkex och delikata struvor. Hallongrottor, schackrutor, bondkakor och i förekommande fall mockatårtor. Det var mammans specialitet.

Solveig satte moderns förfall i samband med att Unni inte längre företog sig att baka. Det var inte för att hon inte längre kunde baka, före rullstolens intåg givetvis. Det var att självförtroendet inför det plötsligt var som bortblåst. Recepten, som annars satt i ryggmärgen, var plötsligt som tomma blad. Unni hade inte kunnat förklara det själv men familjen var såklart varse. De hade skojat om det men egentligen förstått att det nu började gå utför. Alltså, ja, utför såsom i att Unni höll på att bli gammal så som människor i gemen blir. Det var bara nyligen som Unni hade rest sig upp själv ur rullstolen för sista gången.

250102

Jag såg en räv i morse i skogen där vi bor. Jag hade gått ut och satt mig för att bara vara. Tog med en termos med kaffe. Under natten hade snön fallit. Det kändes som en lisa för själen, en tyst och välmenande gåva från naturen och vädergudarna. Vi bråkade igår, jag och Viktor. Vi skulle planera vårt 2026 på samma sätt som vi planerade vårt 2025 förra året och när jag undrade hur han tänkte rent hypotetiskt kring sitt tobaksbruk, i den händelse vi kanske skulle få klartecken att göra barn igen, så bidde det tokigt. Försökte febrilt förklara hur det är att vara kvinna och undra såna saker, rent hypotetiskt. Hur man inte är galen då utan bara en vanlig kvinna. Hur det inte är ovanligt att kvinnor genom åren ställt krav på sina män att sluta med sådant som är gött och en rättighet i livet, som att snusa eller dricka. Hemska kvinnor. Hemska, krävande kvinnor. Jag fick höra att ämnet var irrelevant eftersom ju ingen av oss ännu vet om vi vill bli gravida igen. Om vi vill göra mig gravid igen, menar jag.

Diskussionen eskalerade kvickt och botades aldrig riktigt, varför vi båda vaknade känslobakfulla och jag följaktligen behövde ta mig ut i skogen där jag såg en räv. Tiden stod nästan stilla när den visade sig. Tror det var första gången jag såg en räv utan skabb och inte genom en bilruta eller för den delen död i ett dike. Allt runtomkring var vitt men räven var lysande orange, som att den hade kommit direkt ut ur Narnia eller så. Den såg mig inte.

När räven vände och smög vidare måttade jag med ögonen att den kanske hade varit tretton meter bort. Det var viktigt för att återge historien. Historien kunde tydligen inte finnas utan att jag också skulle återge den för någon annan.

I övrigt hördes trafikens brus som ett extra element eller väder. Man har skogen, snön, tystnaden, och på det: en matta av staden. En lastbils pipande när den backar, en sopbils krasande när den tömmer en tunna, Hammarskjöldsledens eviga flöde. Jag försöker vara en mindful modern person som kan hantera kontrasterna: skog, stad. En rävs strykande mot den snötäckta ljungen och blåbärstuvorna, bilarnas framfart runtomkring.

Det finns viss inbyggd friktion som man måste finna sig i här i livet. En oförståelse mellan elementen. Mellan lugnet och utvecklingen. Mellan män och kvinnor. Jag tvekar på om jag är byggd för det.

Inte för att en har något val.

gå åt helvete

Försvinnande sällan men ändå ibland nästan önskar jag att allt ska gå åt helvete så att jag måste börja om och troligtvis i ett sånt här hus