sa Louis Kahn.
Och jag. Som eventuellt har hundra diagnoser.
Min tid är tidig morgon. Svinottan, nästan. Tiden innan något i världen får göra anspråk på en. Den infaller med fördel under de mörka månaderna (dvs: innan ens dagens ljus får göra anspråk på en).
Häromveckan såg jag en reel med en tjej som hade spelat in sin sån stund (hon läser och skriver och dricker te och myser i mörkret) och beskrivit den så som jag själv hade beskrivit den. Hon tog sig friheten att definiera det som jag trodde var fredat från definition. Och nu är till och med den stunden lite nedsmutsad.
Nej, jag ska inte låta detta get to me. Men är det inte märkligt, så säg, att vi kommit till punkten att människor tjänar pengar på att bryta ner varenda fenomen, varenda nycker, varenda mänsklig tankegång, varenda litet beteende vi har för att skapa content. Det borde vara roligt att titta på men det är det inte längre.
Den moderna digitala världen är ohederlig och gränslös. Kan man tjäna på ett tåg, ja då hoppar vi på.
Jag fortsätter scrolla.
Som över en natt hade jag inte energi över att engagera mig mer. Inte offline, inte online. Kroppen försatte mig i survival mode och därmed i en yttre del av atmosfären. Plötsligt kändes allt som folk brydde sig om irrelevant. Jag gick in på Twitter, X, och såg bara kamp. Jag har checkat in många gånger och ser inte längre kamp på riktigt utan mer kamp om synlighet. Alla skriver om samma saker. Det är ett digitalt slaveri. Häng med i vad den senaste nyheten är och skriv perfekt om det så kan du få lite likes. (Om du redan har fans behöver du bara skriva om det.)
Jag är helt säker på att folk inte har empatiskt och intellektuellt och fysiskt kapital att gå upp så i olika frågor på det sätt som världen och plattformarna kräver idag. Att uttala sig i en fråga känns mer plikt- och tvångsmässigt än vad det är produktivt. Vad gör det för skillnad anyway? D e tuffa tider, regeringen har skapat sköldar och tagit piller så att de kan värja sig från vad du säger ändå. De bara kör. De skäms inte.
Krafter blåser och här står vi och viftar i cyberspace. På ett sätt skönt, för ju mer vi krigar virtuellt desto mindre kanske problem känns i den fysiska världen.
Tempot är för högt för att opinionsbildande ska spela roll. (Nej, det är ingen sanning, bara jag som provar nya tankar (nya för mig)). Jag har uppskattat bra journalistik och research och data fram till nu. Nu ser jag det bara som slöseri med potential. Åsikter och bra idéer spelar väl egentligen ingen roll förrän de utförs. Känns så självklart egentligen. Det är så lätt att fantisera.
Dryftar "spaningar" om att politik är ute. Politiken och media har förstås jobbat hårt på att få "the way things are done" att kännas irrelevanta och avskräckande länge. På ett sätt är spaningen alltså helt ursinnigt värdelös. Men under året som gått med regeringen har de satt spiken i kistan så hårt att jag tror de flesta aggressivt tagit avstånd från alla causes och nya påfund. Besluten känns så avlägsna att man, ja, plötsligt känner sig som i en annan del av atmosfären.
Bortkopplingen från sakers skeende är så brutal och omedelbar samtidigt som den är hur enkel och sömlös som helst. Jag har tänkt mycket på inlägg folk postat som påtalar att "så som du agerar och reagerar nu (när det kommer till Gaza, Ukraina und so weiter) avslöjar hur du (inte) hade agerat och reagerat under förintelsen". Jaha. Känt så starkt i mig att jag bryr mig så mycket att jag inte bryr mig nånting i stället. Det är inte mitt krig. Det är inte min politik. Hur fan ska jag komma undan med att tycka det.
Hur eller hur. Spaningar. Såg en massa utelistor i höstas och är rätt säker på att det betyder att utelistor nu är ute. Tror att Ringskog Ferrada-Noli gjorde samma spaning redan för nåt år sen. Och det är sorgligt, va. För plötsligt blir till och med utelistan i 'En varg söker sin pod' tom. Allt som folk nånsin velat ha är nu irrelevant. Vi checkar ut. Tar avstånd. Allt som någon gång varit inne är ute. Min spaning om att Stockholm är ute är ute.
Vi bojkottar allt som bygger på olika industriers lögner. Jag vill samtidigt inte erkänna antitrender som trender utan på ett sätt kan jag tycka att vi ska se oss besegrade av den privilegierade människans kollektiva och kognitiva evolution. Vi blev så matade av sätt att göra saker på, content vi relaterade till, how-to:s och how to nots att jordfelsbrytaren slog av.
Vi vände ut och in på den gängse ordningen och det är gott så.
För ett tag sen var det standard att lovorda The Bear. Det gjorde mig irriterad. Så jävla bra var den inte. Säsong ett, alltså. Nu i efterhand har jag plöjt nästan hela säsong två. På samma sätt som jag var tvungen att se mig besegrad av avsnittet med Bill och Frank i The Last of Us (ja, jag kollade) blev jag besegrad av avsnittet "Forks" i Bear. När Richie är praktikant på världens bästa restaurang. Jag har inte kommit längre, så kanske kommer fler bra avsnitt. Men oj. Mina känslor. Närvaron Richie. Hans varande. Hans svårmod. Hans linjer. Hur de kan prata Purpose utan att det känns fabricerat och urvattnat. Hur ont det gjorde när Richies ex berättade att hon ska gifta om sig.
Jag kom att tänka på mitt ex. Han var en av de som (tyckte jag) okritiskt stämde in i hyllningskören av Bear säsong ett. När jag gjorde slut hörde han efter ett tag av sig och rekommenderade å det varmaste att jag skulle se säsong två. Det fanns tydligen liknelser mellan nånting där i (Carm och Claires relation tror jag) och nånting med oss. Jag har tänkt på mitt ex en del de senaste dagarna och eftersom han avskärmat sig helt från mig på alla SoMe blev det som ett sätt att känna kontakt. Att se säsong två alltså.
Märklig känsla att vilja checka in på sitt ex men inte ha tillgång. Jag tror inte det är något särskilt skäl än att det är lättare för honom att gå vidare om han får göra det i fred. Jag har hittills låtit honom göra det i fred men jag förstår honom ändå. På ett sätt är det skönt för jag är just nu lite skör och skulle känna att det var jobbigt att få reda på exakt hur han har gått vidare. Ett annat ex fick en bebis tidigare i år och jag skulle ljuga om jag sa att den vetskapen inte tar en liten mental plats i mig.
Mänskliga jag. Jag träffar en annan kille nu som får mig att må bättre än mitt ex gjorde men det kommer stunder då man jämför och det är en del i processen, det hör till.
Vad svårt det är att veta vad som är rätt. Det kan va' svårt att bli riktigt nöjd. (När minnen står en upp i halsen osv.)
Vill så gärna bli för evigt med han jag träffar nu. Har jag det i mig? Tilliten?
Det slår mig ibland hur ensam jag kommer på mig själv med att känna mig. Dom säger att man ska söka umgängen som matchar ens energi men jag går bet hela tiden, överallt. (Rör jag mig i för trötta vänsterkorridorer? Saknar jag egentligen fellow "drivna" ekonomer?) De flesta omkring mig har låg energi, fokus på annat. Så det slutar ofta med att jag tar på mig saker själv. Att projekt som vore roligt om de bars av flera, bara bärs av mig. Och så förtas det roliga.
En kreativ like. Högsta drömmen är att hitta det i en partner men det är för mycket begärt, det är det. Jag nystar i och förlikar mig med känslan av att få trygghet i stället. Det är bra det också. Jag behöver bara landa i det.
Vad mer, då? Jo, jag konstaterar jag att man är så jävla ful nu. Blek som snö, och mörkgrå i håret. Ömtålig och sorglig. Det blir en så skarp och abrupt kontrast mot hur man egentligen känner sig vid årets nystart att man ödmjukt får krypa tillbaka in i sitt ide igen.
Skönt med blogg förresten. En ynnest att få blanda och ge utan kravet att det ska tas upp i den digitala hierarkin.
Alles.
Som marknadsförare känner du troligtvis till förkortningen DINK: Double Income, No Kids. Det är en lukrativ målgrupp som bejakar livet, reser, spenderar pengar och mår rätt bra. Begreppet har använts i flera decennier, men först nu blivit något som människor själva identifierar sig med.
Normen har alltid varit familj och att få barn. Allt annat har varit avvikelser som saknat, eller haft negativ, definition. En livsstil behöver förstås inte ha en etikett för att vara legitim, men det ligger något i att artikulera den som mer än ett antialternativ.
Vi lever i en ny tid. Möjligheterna är många och sträcker sig förbi att bilda familj. Kvinnans roll har utvecklats och kan vara mycket annat än att vara mamma. Samtidigt har artiklarna länge avlöst varandra om ånger kring barn vs. hur man inte bör känna ånger kring barn.
Double Income, No Kids kommer i många skepnader. Även om livsstilen inte alltid är självvald (t.ex. har mäns spermakvalitet sjunkit drastiskt de senaste 50 åren), är den på uppgång. Media och övrig omvärld verkar dock inte ha hängt med på detta, annat än för att problematisera; år 2023 är minskandet av antalet nyfödda och en kvinnas sterilisering fortfarande nyheter. Vi som är så bra på att fånga upp trender i övrigt - varför har så många ännu inte accepterat DINK-normen?
Kanske kan de kriser vi går igenom nu bli avgörande för hur vi värderar alternativa livsstilar framöver. Har du double income och inga kids lär du gå vinnande ur matprischocken, och så småningom lär det väl bli ohållbart att anställa småbarnsföräldrar som ständigt behöver vabba nya smittor. Snart kanske även vetenskapliga förutsägelser om framtida livsbetingelser på jorden landar hos den breda massan.
En ny, uttalad norm är här och nu går det fort. Under senaste året har DINK-begreppet börjat trenda i SoMe och i olika forum ses DINKs söka andra DINKs att hänga med eftersom kompisar med barn blivit så otillgängliga. Att kunna bejaka annat än familjelivet har blivit statusfyllt i en långt bredare mening än förut. Är det hela ett symptom på hur vi ser på framtiden och att vi vill leva vårt liv här och nu? Eller var det bara en tidsfråga? Var det just nu vi hade de rätta verktygen att etablera "formen" för nya normen? För själva levnadssättet, om man nu får generalisera detta, är ju egentligen inte en ny företeelse.
Kanske ser vi inte alla effekter än, men det är uppenbart att det breda anspråket på DINK-begreppet kommer förändra vårt sociala liv i grunden.
Det ser jag fram emot att följa.
Det finns en tweet jag ofta tänker på. Jag tror att detta är originalet:
En bekant till mig är före detta designstudent, numera utbränd. Resan började då hon bestämde sig för att vara en konstnär som bara använde återbrukade material. Hennes kursare gjorde förstås inte det, och TADA: där har vi premissen för hur hennes liv sedan utvecklades.
Vi miljömuppar är uppfostrade med att (ny)konsumtion är fult och sekundärt. Det leder till en massa spännande: bland annat att vi klistrar fast oss på gatan, och handlar second hand. Eller inte handlar alls. Det senare är nog det allra fräschaste. Så länge det finns favelas har du ingen rätt att lägga pengar på världsliga saker som möbler och kläder.
För snart fyra år sen tog jag inte mitt pick och pack och flyttade till en ö. Jag sålde nämligen nästan allt jag hade för att "göra mig fri" inför mitt nya liv först. Hur jag klarade det är fortfarande ett mysterium. Jag saknar fortfarande (jättejättemycket) en hundtandsmönstrad kappa, och en fotogenlampa jag sög på länge och väl innan jag köpte den DYRT i Älmhults antikhandel. Plötsligt hade jag sålt varenda bok jag nånsin läst, gjort mig av med mina fantastiska sängar, och gått från 170 KVADRAT JUGENDVÅNING till färdigmöblerad liten skärgårdsstuga. Bra story, jag vet.
Nu mår jag p.
Jag och min bekant, som är före detta designstudent, numera utbränd, pratade sist om stil. Att vi kanske saknar att ha en. Vi vet inte helt, för det är verkligen svårt att säga hur man egentligen hade uttryckt sig om det var fred på jorden och västvärldens synder inte nyligen hade dränkt halva Pakistan. Stilen kanske ligger i värderingen. Går du på en klimatdemonstration känns det så. Värderingen är: dumpstrade galonregnjackor och luggslitna Kånken från sjuttitalet. "Min stil är att jag värderar mänskliga rättigheter".
Jag vill inte se ut så.
I min dator och i min tele har jag en hemlighet. En stor. Man skulle kunna säga att det är ett bibliotek. Och jag vet att det är en gammal take, att folk biktade sig om sånt här redan flera år sen. Men: Hemnet. Jag har hängt där. Betat av ohemula mängder objekt. Sparat bilder: stoiska hus i Norrland, bonniga mangårdar i Tingsryd, kaffekoppsvänliga stentrappor till snickarglada hus, jalusidörrar ingen renoverat. Kan ha kollat en del på Husdrömmar. Hatat mycket, men inspirerats. Intensivt önskat Marie Olssons mazzegas. Fysiskt dragits till trädetaljerna hos @starkelsefabrikenh. Drastiskt drabbats av @mal_insta:s textilier. Avundats Emma Sundhs halmbalshus med hög panna och tillhörande orangeri. Maniskt fotat sidor i Storm-Stina-böcker. Fått stiluppenbarelser av pjäserna i Glasblåsarns barn. Längtat in i korridorerna i serien Velvet.
Jag har ett helt arkiv av uppslag till stilar som är jag, men jag gör inget med det. Skulle jag väcka begär hos någon, är nämligen min livsgärning förgäves. Skulle jag börja fokusera på att anamma en stil, dör ett barn till i Yemen.
I stället mår jag piss. Jag går i mitt färdigmöblerade, prisvärda skärgårdshem och känner mig trängd för att en snäll hyresvärd placerat en antracitgrå hörnsoffa och ÅTTA(!) ekfanerade MALM-byråer där. Piss för att de är fula och feldimensionerade. Piss, ja inte som barnen i Yemen, men på det där privilegierade sättet som man på samma sätt gör om man tidigare flugit mycket men nu inte längre "får" flyga. Jag är en vit, kränkt kvinna. Förtryckt.
Vi är förstås inte förtryckta, varken jag eller min bekant, före detta designstudent, numera utbränd. Men kanske är det inte helt irrelevant att hitta ett litet, litet sätt att få utlopp. Kanske är det inte helt dåligt att som ständig miljömartyr lägga lite av sin tid på att skapa ett bo som man trivs i och som ger energi. Kanske är det inte förkastligt att lägga en liten peng ibland på att inte känna sig ful. Kanske är jag inte ond och basic för att jag, utöver att jobba för en bättre värld, också tycker det är givande med en stil. Feng shui. Färger och material.
Vad vet jag. Men någon annan sanning än att jag sitter och trycker på ett hemligt bibliotek måste ju finnas.
Det var efter många om och men som vi till slut bestämde oss för att ta den där jävla lägenheten. Den vi hade råd med. Mentalt stod vi fortfarande värd för tjusiga fester i en representativ Vasavåning.
Rum i fil. Åt flera håll.
Originalspegelpanel
Tummade klassiker
spännande facklitt
(platsbyggda bokhyllor)
Möblerbar hall
(runt bord m. liljor)
Personalingång (f.d.).
Drömmen om torplivet levde också. Avskalat liv.
Egen takt -- gökuret ticka.
Gill gång. Spetsgardiner, rosa pelargoner. Starka som bamburör runt våra skeva fönster. Flugorna surra tiss de dog, hade vi skullat rädda dem jämt hade vi inte gjort annat.
Bröstpanel i gräddgult. Det är givetvis inte vi själva som renoverat nästan nånting utan det liksom var så fint när vi flytta in.
En Klafrespis.
Klafrespisen ska svärtas. Jag uppskattar det. Det, att hänga tvätt mellan träd, skaka bolster. Metodiskt fösa ihop ludd från torktumlarfilter. Fast en torktumlare har man förstås inte här.
Skomakarlampor, saker i emalj. Öppen spis. Rallarrosor, blåklockor och gullvivor i porslinskannor och rent, rent, rent. Inga löss och möss.
En liten verkstad hade vi haft. En sån som i Pettson & Findus, fast med ordning. Skruvstäd i bänken, jämna hål i väggen, raspig radio, inga hipsters. Hipsters gillar gemensamma verkstäder i BRF:n. Det gör inte jag.
På radio varvas P1 med P2 och lokal, kristen radio. Vad vet jag, det är mysigt. Gillar psalmer. Ouppdaterat tempo.
Det ska vara jag och boden och mina olika humör. Det är min bestämda övertygelse att en mänska ibland behöver ryta ikapp med en rasp och hugga ved för sin ångest.
Här skulle bäras nattsärk. Mörkrädslan sen länge bortövad för kvällsvarvet runt huset.
Kanske om sommarn borsta tänderna utvid gaveln.
Kanske gå ner till sjön med en mugg vatten. Lyssna på storlommen, den svarande tystnaden. Komma ner i temperatur.
Vi skulle ha helt öppet fönster i sovrummet, tända ljus på nattygsborden, smörblommor, viol och rödklöver i små dricksglas, och knäppta händer, lugna andetag över lakanens sirliga monogram.
Det skulle bli ganska mycket ligga av. Bultande brinnande på en filt i gräset, sol över våra kroppar, ensamma i världen. Uppskattande smekningar och inga trosor under kjolen. Tillgänglig, kåt och härlig. Hålla varandra varma.
Långt ifrån stadens sus och brus. I längden: alltför långt.
Kanske en herrgård skulle vara bättre. Lite närmre stan. Nåt hippt jobb.
Kanske hade kunnat köpa en elbil? Tänka att det räcker. Om jorden ändå ska gå under är det väl bäst att njuta. Hålla för öronen, leva gött, helst inte prata om jobbiga grejer. Död av svält, panik och värme är något vi alla måste förhålla oss till. Snart.
Vår herrgård skulle vara gul, vad annars hade det vart för mening med allt. En inte för fancy gård med alltför fina material och jättehögt i tak och så, utan en rejäl variant med gedigna, mörknade brädgolv, och bubbliga fönsterrutor som får hjärtat att flimra till när solen strilar genom lövverken utanför.
På gårdsplan skulle det finnas ekar och en blomtårta, dvs. flaggstång med rundel i mitten och så en grusrondell runtom, så det riktigt river till när gästerna kommer för helgen. Tårtan (givetvis heter den så) skulle prunka av löjtnantshjärta och prästkrage.
På jularna skulle vi fylla trappen med granris och tända eldkorgar längsmed uppfarten. En allé är för högtravande, gästerna ska puttra förbi de välhållna ekonomibyggnaderna på höger sida och sen svänga upp framför huset. Uppenbart.
Huset är stort och alla barnen sover i samma rum och det är det roligaste på hela året. (Strävar efter att replikera så många Astrid Lindgren-miljöer som möjligt, jag blir lycklig då. Madicken-barnkammare, om nu inte det låter hur sjukt som helst, Kajsa Kavat-torg, Bullerby, Saltkråkanhandelsbod, Gullpianträdgård. Barnkammarvisionen kan jag också fått från Rasmus på luffen eller Katitzi och då är det kanske inte lika idylliskt. Ändå!)
Dagen innan julafton skulle alla kompisar anlända och så skulle vi samlas i köket allihop, koka kola, kura upp oss med raggsockor, olle och rödpang, prata om allt vi inte hunnit sedan precis ett år tillbaka. Fixa all mat, vara uppe till småtimmarna och ta sovmorgon på själva julafton. Familjerna skulle vi åka på olika håll för att fira med på juldagen. Mysigt.
Verkligheten.
Skruttig trea i Majorna.
... om serier som hypats men jag inte fattat grejen med
... om miljömål som försvunnit
... om paniskt renoverade objekt på Hemnet
... om kallbadet som blev en trend
... om uteblivna reaktioner på klimatkris
... om ledare som besparat oss information för att vi "inte klarar hantera den"
... om "fuck 2020"-inlägg från folk som levt precis som vanligt
... om SVTs menlösa försök att spela efter andras regler
... om skådespelet på TikTok
Vill skriva om allt men känner mig lika tom som 2020
Bertil var hiskeligt gammal och det visste han om, folk envisades med att påminna honom. De frågade om hur det var, och han svarade att det är som det är. Nåt annat visste han inte.
Bertil hade en hund, Laika, som han höll av mer än alla mänskor. Varje dag gick hon själv ut i trädgården, och tog sin runda runt kvarteret. Det var en bra kompromiss; socialt utlopp å ena sidan, gubblur å andra. I övrigt föredrog de varandras sällskap.
Överlag levde de ett tämligen lugnt liv. Bertil kände olust inför att befatta sig med både det ena och det andra, och var väl egentligen inte okej med det, men kände heller inte att det var nåt att göra åt. Han skulle ju dö när som helst. Det var lika bra att dra sig undan. Göra så lite väsen av sig som möjligt.
Inte för att det var särdeles roligt att leva så. Anspråksfrihet är en sak, anspråkslöshet en annan. Den enda skillnaden är att den ena ofta övergår i den andra och sen sitter man där. Införstådd med att man lika väl kunde försvunnit från jordens yta.
Bertil. Han kände sig halv. Som många andra hade han träffat sin mänska, och han visste inte om de flesta bara gör det till slut, eller om det har att göra med överjordisk jävla tur. När han träffade Mary var det i vilket fall som att han dundrade hela vägen in i framtiden, stirrade ner i ett nystruket hav och såg sina högsta önskningar speglas tillbaka in i honom. Som att bilden med brännande, precisa laserstrålar präntades in i varenda cell, hans tvärsnitt, hans hela medvetande, med försäkran att ’här är ditt liv’. Här är ditt liv. Det var smärtsamt och storslaget och omöjligt att vända bort ifrån. Han ville snabbspola tiden och samtidigt stanna i varje sekund. In och ut. Smörjas och springa. Skutta och kura. Skrika och försvinna.
Med Mary var allting meningsfullt. Eller var hon alltings mening, han kunde inte säga säkert och tordes heller inte med att veta.
Aldrig att Bertil hade tänkt sig att livet plötsligt skulle tyckas fullkomligt ointressant för att det inte delades med henne.
Hans Mary. Hans älskling.
Vad i hela friden skulle han leva så länge för. Det är klart att han gladdes åt barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen; han borde räkna generationer han överlevt istället för år; men i takt med att han reducerat sig själv till en så liten gubbe på jorden, vågade han inte göra anspråk på sin del av kärlek från dem. Då kanske de skulle förstå hur oändligt mycket mer av den varan han saknade.
”Laika, min Bala-Laika. Tack för att jag har dig.”
Som vanligt lufsade hunden upp och in i köket i precis lagom tid innan Bertils tankar gick över styr bland tamparna i diverseskåpet.
”Vad har du åt mig idag?”
Laika drog ut på samtalet en stund medan hon okynnes-åt en näve pellets. Hon var inte kräsen.
”Nja, inget särskilt, men Pettersson hälsar. Och så har de tagit bort uttagsautomaten på hörnet.”
”Vafalls?”
Laika vankade gäspande in i vardagsrummet och hoppade upp i schäslongen. Den var rentav hälsovådlig med alla fjäderbrott som skavt igenom klädseln, men visste man var man skulle hålla in magen var det ingen fara.
”Seså. Nyheterna!”
Bertil hasade efter och föll ner i öronlappsfåtöljen. Som teknik, alltså. Det var väl inget att hetsa upp sig för. Däremot fick fåtöljen honom att se magrare ut än han redan var.
Bertil hatade att se skröplig ut. Om nån mot förmodan kom ville han inte att de skulle bli illa till mods, eller känna dåligt samvete eller så. Inte för att nån gjorde det. Kom dit, alltså. Fastän ytterdörren stod på vid gavel. Fastän Bertil stod över matbordet och viftade ut lättsamma melodier från radion genom fönstret ibland. Fastän varenda en av de roliga tomtarna bars upp och ut i trädgården varje jul. Fastän...
Kände de inte, att där inne fanns en gubbe som ville leva igen? Fastän han inte ville det. Fastän han så innerligt ville det.
Huamej.
Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och satte på tvåan. De senaste åren hade Bertil dragit sig undan omvärlden alltmer. Trots det ville han bli påmind om den, så att han inte blev helt knäpp. Laika menade att han redan var helt knäpp, men höll med om att de skulle göra vad som göras kunde för att det inte skulle bli värre. De var trots allt två om det här hushållet.
Svält och jävelskap.
”Det är tur vi har på bordet, du.”
Laika visste att Bertil behövde fokusera på den lilla tacksamheten ibland, så hon höll med. Det var bättre än att han gick på om hur förebannat åt fanders det var med allt.
Själv hade hon inte jättehöga krav på livet, det hörde väl saken till som hund. Även om Bertil gick henne på nerverna ibland, var det allt för henne att vara hans vän. Det var en plikt och en glädje att finnas där för honom i vått och torrt. Att komma tillbaka, att börja dagen som en ny dag ska börjas. Varje dag, alla dar. Inte som i att hon måst vara där. Bertil sa till henne varje dag att hon får gå om hon vill. Att hon borde gå, vad ska du med den här gubben till.
Just därför skulle hon stanna. Tur de hittat sitt förhållningssätt till varann.
Bertil slog över till travstudion.
”Tror du vi vinner idag, Laika?”
”Inte om du spikar den juniorbollen.”
Laika vältrade sig smidigt ner på den trassliga gamla ryan, och kom fram att vila sin haka över husses underarm. Där satt han med sina fläckade glasögon långt ner på nästippen och ömsom lutade sig fram, ömsom lutade sig tillbaka över sin kupong. Laika gillade lugnet, den systematiska processen och hur darrningarna översattes i bestämda små pinnar på det betryggande orangea pappret. Först i blyerts, sen kulspets. Enträget hade han spelat varje vecka så länge Laika kunde minnas. Aldrig vunnit några stora pengar.
”Vad gör du om du vinner?”
Bertil skrockade.
”Schweiz! Mary, såklart!”
Och fastän detta sände rysningar genom hela henne så skojade hon tillbaka med honom, drog honom lite i skjortärmen. Det var så de hanterade såna dumheter.
.
Laika såg till att Bertil snarkade högt uppepå de trippla madrasserna och det virkade överkastet i sovrummet, innan hon begav sig ut för andra gången idag. Med både tips, tvåhundralapp och inköpslista i tygpåse om halsen, tog hon raka vägen till affärn. Där lämnade hon i vanlig ordning påsen till Maj-Lis, och la sig tillrätta i det hörn av förbutiken man hade bullat i ordning till henne när man förstått att Bertil inte ville gå ut längre.
Efter att ha kontrollerat att varken matjes, potatis, brännvinsost eller jordgubbar saknades i påsen som sommarjobbaren hade plockat ihop, slumrade hon sedan en stund.
.
Stämningen var märklig när Laika slog upp ögonen igen. Maj-Lis hade grabbat tag i inte bara ett, utan två par läsglasögon från stället de sålde dem ifrån, och stod nu och gapade ikapp med Beyan bakom disken.
”Det kan inte stämma.”
När Laika blinkat dimman ur ögonen såg hon att det var Bertils kupong de stirrade på. Själv hade hon sovit genom hela loppet på teveskärmarna.
Maj-Lis närmade sig henne med vajande steg och den lilla lappen högtidligt utsträckt mellan båda händer.
”Den här får du gå med raka vägen hem. Nu om någon gång har tjurgubben skäl att tacka ja till min tårta!”
Laika vajade till själv. Jackpot.
Jackpot, Jackpot, Jackpot.
Jackpot, stod det.
.
Schweiz.
Med blickarna från hela affärn i ryggen, begav hon sig till slut hemåt.
Jackpot.
Var det inte väldigt varmt ute? Vad alla tittade på henne. Hon tog långa vägen hem i alla fall. Flämtade. Svettades. Gick lite till. Gick långt. Gick ända ut till älven.
Innan hon egentligen hunnit tänka, gjorde hon vad som behövde göras med den lilla, lilla, lilla obetydliga lappen.