Nocco med sugrör

S-O till killen som satt ensam på vagnen i huva och solglasögon och drack Nocco med sugrör vid 05.40 och -4°C imorse - hoppas dagen gick bra 

Skillnad

Jag vill bara säga att det kan vara så stor skillnad mellan killar. Det finns dom som ser det som hotfullt och kontrollerande om man undrar när de slutar jobbet, och det finns dom som självmant delar hela sitt veckoschema med en. Det finns dom som aldrig skulle lämna sin telefon ur sikte eller med skärmen upp, och dom som svävar iväg i pianospelande i ett annat rum utan en tanke på detsamma. Det finns dom som gör att man bävar för att komma hem och dom som gör att man längtar.

Man måste komma ihåg det. Att den skillnaden finns. ❤️

Oförstående

Jag förstår inte hur caféer alls går runt.

Låga löner räcker inte som förklaring.

Kaffe

Om jag vill må bra kokar alltjämt ner till om jag kan tänka mig att avstå kaffe

Det är en förbaskad ekvation

Patersonstrategin

Ett av mina största ångestmoment är att jag inte känner att jag har koll på och är i kontroll över mitt digitala bibliotek med texter och tusentals och åter tusentals bilder. Jag tror att den stora bulken är säkerhetskopierad i något moln nånstans men jag är fasen inte säker. Fattar liksom inte ens hur det hänger ihop. Vad kan jag ta bort ur mobilen utan att det också försvinner ur molnet? Och hur blev jag så jävla trög? Börjar förstå min farmor alltmer som i många år vägrade använda diskmaskinen i nya lägenheten och i stället förvarade viktiga papper där.

Jag när nu en strategi om att om det värsta händer, dvs att om allt faktiskt bara försvinner en vacker dag, då ska jag bara börja om igen. Inte sörja. Bara börja om och fortsätta. Som Paterson.

Du er ikke unik

Folk kommenterar så roligt på Instagram nuförtiden. Mer road av kommentarsfält än inlägg. Ser förvisso att kommenterandet verkar ha blivit lika mycket konst som inläggandet, så även det blir ju konstlat.

Hur som haver. Eftersom jag fallit i det hittills mest relaterbara OCD-/NPF-algoritmträsket såg jag en som hade kommenterat att hon saknade att tro att hon var unik. Det är ju det man kan känna. Förutom att känna sig mindervärdig när man ser folk göra saker så jävla bra och fint att man själv tänker att det inte är någon mening att försöka själv. Det kan väl inte ha varit meningen med SoMe?

Reflektion: jag skriver oproportioneligt mycket om SoMe för att hänga så lite där som jag gör nuförtiden. Som att den inneboende känslan blivit inprogrammerad och aldrig riktigt lämnar. Digital PFAS, liksom.

ChatGPT

Kommer ihåg när vi bad ChatGPT att visualisera ett U-format hus i lagårdsstil och vi fick detta. Helt fel men ändå ballt alltså?!? Lite högre ovanvåning bara och så har man livet däruppe och hemmakontor/ateljé/spaavdelning osv i hörnbenen. Älskar ju utomhusytor som går från "under tak" till ut i trägårn ändå så vem vet.

Genuin rädsla

Varje gång jag är i mataffären nu och ser snabbkassorna bli fler och fler ökar den uppriktiga rädslan att vanliga kassan är på väg att försvinna. Jag kunde aldrig tro, i detta världsläge, att min främsta önskan skulle vara att få fortsätta stå som en zombie i kassakön en stund, efter vanliga dar på jobbet. Eller kunde jag?

Distinktion

Det finns två typer av människor: de som ställer in stolen efter sig och de som inte gör det.

Äpplen

Äpplen ska vara mörkröda, syrliga och lite mjöliga.

Ingen respekt för andra åsikter.

Kappa

Jag har köpt en kappa som är så fin att jag skäms

Böcker

Något som var positivt med 2025 var att jag började läsa igen. Det är tack vare Viktor och också för att sociala medier blev så dåliga.

Gick ut starkt med Harry Potter och de vises sten. Givetvis inte mitt första läs av HP men gött att dra igång med något som man vet att man kommer att avsluta. Fortsatte med 1984. Läst Animal Farm förut, var egentligen för ung för att förstå. Många klassiker är verkligen wasted on the högstadieelever. Förstod i vilket fall alltför mkt av 1984 nu. Läste sen en filosofisk självhjälpsbok (nåja) - The Courage to be Disliked - med dialog mellan en obstinat lärling och en provokativt renlärig mästare. Fick mest med mig att göra skillnad på mina och andras "tasks". Därpå följde Walden. Eller Skogsliv vid Walden som den heter på svenska. En bok som huvudpersonen i Into the Wild läste. Klassiker för systemkritiker o så. Sedan kom andra delen Knausgård, Min kamp. Läsa läsa läsa. Så bra. Avslutade starkt med ett stycke kultklassiker (för vissa) som heter Last Summer in the City. Viktor köpte varsin till oss som vi skulle läsa innan och på tåget ner till Rom i höstas. (Rom-antiskt). Resan blev inställd. Rom var nog bättre i verkligen än på papper.

En tämligen blandad liten lista böcker som alltså alla hade gemensamt att jag läste dem.

Hemtrevligt core

Är det inte spännande att se hur fler och fler vill ha det som man brukade ha det. Inte nödvändigtvis snyggt utan HEMtrevligt. Lite mer kärlek. Lite mer som det ska vara.

Jag själv har letat efter de klassiska Gnosjö Konstsmide-ljusstakarna i mässing i ett gäng veckor. Trodde det skulle vara easy peasy att få tag i. Visar sig att de går åt som smör på Marketplace och för som medel 470 kr/styck.

När vi var hemma undrade mamma om någon av oss ville ha en julväggbonad och JA, hallå. Klart en ville. Skulle aldrig ha trott.

Ser att furugrupper och korkmattor är hett. Små tjockteveapparater med VHS-spelare. Röd och grön jul, inte beige och vit. Beige och vit jul känns så ute att... Nästan Live, Love, Laugh-känsla.

Nu ska vi inte som jag se trenderna i detta (trender är väl inprogrammerade att komma och sen gå, eller?) utan hålla fast vid detta goa att det var bättre förr och att vissa saker bara ska se ut på ett visst sätt för att de ska det.

Till våren blir det afrikanska violer i krukorna i vår fina, fina pensionärslägenhet från -54.

16. 2017-12-08

Det var en mellankall morgon då Solveig halkade fram över de smältande men hala cykelspåren på mamma Unnis uppfart. Hemtjänsten hade redan varit där. Skulle man pricka in dem fick man stå och lurpassa och med lite tur få ett par minuter av deras tid. Solveig var inte avundsjuk. Hon hade själv jobbat i hemtjänsten i många år men det var på den tiden de inte hade fullt så bråttom mellan husen. Bilar hade de också. I vilket fall hade hon missat dem idag.

När Solveig kom in så satt mamma Unni vid köksbordet. Mattorna var borttagna sedan länge och Solveig tyckte att mamma hade krympt i sin rullstol. Medan Solveig fortfarande stod och bökade av sig sina blöta kängor i hallen hade mamma hunnit fråga "Vem är det?" fyra gånger. Hon var inte dement än men väl förvirrad i detta ovana sammanhang som var att nya människor stapplade in i hennes hem flera gånger om dagen. De kändes nya trots att de inte var nya alltid.

Unni var inte samma mamma längre och även om Solveig inte kunde förvänta sig det så gjorde det ont i magen varje gång hon kom in barndomshemmet och såg mammas tomma blick ut över den grå och öde framsidan. Kaffet hade kallnat i koppen framför mamma.

- Ska jag sätta på en ny kanna?

Unni tittade på Solveig och återfick någon slags närvaro.

- Ja, så gott! Vad är klockan?

- Bara halv tio.

- Minsann. Det finns kakor i blå burken!

Solveig låtsades inte höra - tanken på färdigköpta smörkakor från Royal Dansk var absurd med tanke på vad mamma brukade baka. Brukade, i imperfekt. Solveig mindes saftiga rulltårtor, spröda brysselkex och delikata struvor. Hallongrottor, schackrutor, bondkakor och i förekommande fall mockatårtor. Hon satte moderns förfall i samband med att hon inte längre företog sig att baka.

Det var inte för att mamman inte längre kunde baka, före rullstolens intåg givetvis. Det var att självförtroendet inför det plötsligt började sina. Recepten, som annars satt i ryggmärgen, var plötsligt som tomma blad. Unni hade inte kunnat förklara det själv men familjen blev såklart varse ändå. De hade skojat om det men egentligen förstått att det nu började gå utför. Eller utför - Unni höll på att bli gammal så som människor i gemen blir. Det var bara nyligen som Unni hade rest sig upp själv ur rullstolen för sista gången.

250102

Jag såg en räv i morse i skogen där vi bor. Jag hade gått ut och satt mig för att bara vara. Tog med en termos med kaffe. Under natten hade snön fallit. Det kändes som en lisa för själen, en tyst och välmenande gåva från naturen och vädergudarna. Vi bråkade igår, jag och Viktor. Vi skulle planera vårt 2026 på samma sätt som vi planerade vårt 2025 förra året och när jag undrade hur han tänkte rent hypotetiskt kring sitt tobaksbruk, i den händelse vi kanske skulle få klartecken att göra barn igen, så bidde det tokigt. Försökte febrilt förklara hur det är att vara kvinna och undra såna saker, rent hypotetiskt. Hur man inte är galen då utan bara en vanlig kvinna. Hur det inte är ovanligt att kvinnor genom åren ställt krav på sina män att sluta med sådant som är gött och en rättighet i livet, som att snusa eller dricka. Hemska kvinnor. Hemska, krävande kvinnor. Jag fick höra att ämnet var irrelevant eftersom ju ingen av oss ännu vet om vi vill bli gravida igen. Om vi vill göra mig gravid igen, menar jag.

Diskussionen eskalerade kvickt och botades aldrig riktigt, varför vi båda vaknade känslobakfulla och jag följaktligen behövde ta mig ut i skogen där jag såg en räv. Tiden stod nästan stilla när den visade sig. Tror det var första gången jag såg en räv utan skabb och inte genom en bilruta eller för den delen död i ett dike. Allt runtomkring var vitt men räven var lysande orange, som att den hade kommit direkt ut ur Narnia eller så. Den såg mig inte.

När räven vände och smög vidare måttade jag med ögonen att den kanske hade varit tretton meter bort. Det var viktigt för att återge historien. Historien kunde tydligen inte finnas utan att jag också skulle återge den för någon annan.

I övrigt hördes trafikens brus som ett extra element eller väder. Man har skogen, snön, tystnaden, och på det: en matta av staden. En lastbils pipande när den backar, en sopbils krasande när den tömmer en tunna, Hammarskjöldsledens eviga flöde. Jag försöker vara en mindful modern person som kan hantera kontrasterna: skog, stad. En rävs strykande mot den snötäckta ljungen och blåbärstuvorna, bilarnas framfart runtomkring.

Det finns viss inbyggd friktion som man måste finna sig i här i livet. En oförståelse mellan elementen. Mellan lugnet och utvecklingen. Mellan män och kvinnor. Jag tvekar på om jag är byggd för det.

Inte för att en har något val.

gå åt helvete

Försvinnande sällan men ändå ibland nästan önskar jag att allt ska gå åt helvete så att jag måste börja om och troligtvis i ett sånt här hus

Ickesexuellt intimt hål

Brukar ni slänga en blick på spårvagnschaufförerna när ni ska på en vagn? Ibland gör jag det som ren reflex men känner då alltid instinktivt att jag måste titta bort igen, att jag såg något jag inte skulle se. Varför i hela jävla friden tänker jag så? Och varför känns det som ett ickesexuellt intimt tidshål i universum?

Digital oas

Det känns så skönt att faktiskt ha ett ställe online där det jag lägger upp inte tävlar eller jämförs med något. Inte på det sättet vi blivit vana vid i sociala medier i alla fall.

Det är för övrigt vilseledande marknadsföring att fortfarande kalla det sociala medier. Det finns ingenting med sociala medier som är socialt längre. Det enda jag ser är folk jag inte har en relation till. Det enda jag får upp är tillrättalagt och/eller fejk.

Sagt det förr, säger det igen: avskyr - AVSKYR - att vara en målgrupp. För allt! (Rimligt att jag själv är utbildad marknadsförare då. Jaja)

Sanningen

Vad mycket tid vi lägger på sanningssökande. Att hitta en bästa lösning eller ett bästa förhållningssätt till allt. Att överhuvudtaget hitta ett förhållningssätt.

Jag funderade över vad som skulle vara det minst jobbiga sättet att vakna upp på på morgnarna - förutom att vakna av sig själv utan tider att passa, eller som huvudpersonen i Paterson (för övrigt ett bra filmtips) som bara av sig själv vaknar ungefär samma tid varje dag. Har lagt orimligt mycket tid på att (förut) hitta wake-up-lights och (nu) researcha analoga väckarklockor som ska lösa biffen bäst. När "sanningen" kanske snarare ligger i att det nog kommer vara lite jobbigt att gå upp på morgnarna hur man än gör.

Jesus, vad jobbig man är.

Tydligt minne

Jag sitter ensam på kvällen efter operation och försöker att inte svimma. Tjejen jag delar rum med sover om vartannat, vi åtskiljs bara av ett draperi. Jag har en bricka med yoghurt och en brödbit framför mig. Jag sitter på sängkanten och spänner ögonen i mig själv i spegeln ovanför handfatet. Ett musbett av brödet i taget. Jag klarar bara av att doppa skeden i yoghurten. Viktor är förbjuden att komma dit, han är för förkyld.

Jag är helt blek i huvudet och kallsvetten ligger som ett magnetfält runt kroppen. Gör jag minsta lilla rörelse för snabbt kommer jag svimma. Jag väger mellan att lägga mig ner för att undvika det - och att få i mig lite mat till. Jag bestämmer mig för att få i mig maten.

Efter en-två timmar vågar jag långsamt släppa mig själv med blicken och långsamt fälla mig själv ner i sängen igen. Blodet tillbaka och svetten torkad.

En väldigt speciell och underlig one-on-one med mig själv.