måndag 10 augusti 2026
New Girl
söndag 19 juli 2026
Läst hittills
Fortsätter läsa och inte tänka att det är tid jag borde lägga på att skriva. För är det nånting som de "riktiga" författarna säger så är det att man måste läsa lika mycket som man skriver. Och att man måste skriva varje dag. Gör man inte som dom så kommer man inte lyckas. Alldeles säkert.
Så jag fortsätter som sagt att läsa. I år har jag hittills konsumerat följande:
- Styr din plog över de dödas ben, Olga Tokarczuk, 2009
- Åk till akuten, Fanny Nilsson, 2025
- Morgonstjärnan, Karl Ove Knausgård, 2020
- Famesick, Lena Dunham, 2026
- Den vita boken, Han Kang, 2016
- Främlingen, Albert Camus, 1942
'Styr din plog' var en ganska trevlig bok att vara i på så vis att det var fint att bli påmind om att varje person kan skapa mening i sitt liv och också ha mycket ut av att befinna sig i sin egen tankevärld. Det låg samtidigt så mycket sanning och så mycket illusion i huvudpersonens uppfattning om sakernas tillstånd: de flesta mänskor onda och oförstående, djuren heliga. Det var något nästan meditativt med hur fast hon var i sin uppfattning, också i att alla medel tilläts henne. Jag önskar att jag var så övertygad om något i mitt liv.
Boken handlar om en något äldre kvinna, kuf, på polska landsbygden som tar personligt ansvar för att skapa rättvisa i samhället på det sätt hon tycker är rätt. Hon låter också astrologin guida henne, och använder denna för att förklara det mesta.
Fastän boken är skriven i jagform är det först på slutet som man förstår vad huvudpersonen egentligen haft för sig. Sammandraget är ganska tarvligt skrivet och det känns som att någon sagt till författaren att hon måste skriva till det för att läsaren ska förstå allt. Efter att ha varit på lite lagom avstånd till huvudpersonen - som man har väldigt svårt att relatera till - förstår man plötsligt för mycket. Synd! Oavsett har huvudpersonens "mission" stannat kvar i mig som läsare.
'Åk till akuten - hur mycket sjukvård har vi råd med?' är en bok som tycks ha rönt många viktiga samtal om vården och hur den bedrivs idag. Kanske inte för att poängerna är nya, men för att de är så väl underbyggda. Författaren går på djupet utan att alls köra fast. Hon blandar personliga anekdoter med lagoma helikopterperspektiv. Hon är krass och osentimental på ett uppfriskande vis. Efteråt tänker jag mycket på övervård och funderar på hur stor påverkan en bok kan ha när den kommer i rätt tid, som det verkar som att denna bok har gjort. Jag tänker också på exemplet med en äldre, multisjuk patient som - den på olika håll specialiserade - vården inte bedömt helheten för. Det är ett perspektiv som i långt mycket större utsträckning borde prägla mitt eget jobb, att utveckla kvalitetsregister inom vården, och jag klurar aktivt på hur så skulle kunna ske.
Jag tänker mycket på hur jag hatar privatisering och hur den är programmerad att göra det svårare och svårare att vända och tänka om. Men kanske behöver inte reformerna upplevas så radikala om hela halva läkarkåren, politikerkören och allmänheten är någorlunda överens om vad som generellt funkar som det ska, och om vad som generellt inte gör det.
Efter att ha varit fangirl till författaren sen långt innan 'Åk till akuten' (tack vare gemensam hemstad och skolor) är jag så, så impad över boken och hoppas innerligt hon kommer skriva mer. I smyg hoppas jag det blir i mer personligt format!
'Morgonstjärnan' - Knausgård igen. Jag vill inte ens läsa om vad folk säger om folk som fortsätter läsa Knausgård. Känner mig ganska säker på att jag är så hopplöst ute och ounik. Men! Det är något visst med författare som kan gestalta självupptagna män så väl att det är ofrånkomligt att författaren själv, i åtminstone något universum - är lika självupptagen. Det är något ännu mer visst med hur denna egenskap kan attrahera så mycket intresse och nyfikenhet. Författaren är ju så utelämnande som han är. Det måste han väl vara.
Första tredjedelen av boken fastnar jag dock inte alls. Jag börjar rentav fundera på att ge upp. Karaktärerna är för många och jag förstår inte vart författaren vill komma. Eftersom jag bara läst 'Min kamp' innan blir jag besviken när merparten av karaktärerna så uppenbart är ...karaktärer. Uppdiktade. Jag vill fram med röda pennan och stryka hälften av dem, för att hellre förkovra mig i dem som är välskrivna - som Jostein och Egil. Jag tror helt enkelt det är för att jag inbillar mig att de i större utsträckning är avbilder av författaren själv och därför känns mer autentiska. De upprör genuina känslor hos mig. Exemplet där Jostein efter att ha fått reda på hemska nyheter om sin son tänker (men inte säger till sin fru) att "han bara ska dricka upp kaffet först" är vidrigt. Allra mest för att jag vet att narcissistiska män tänker typ så.
Så småningom blir jag ganska fast i alla fall och jag gillar att författaren leder en fram till konkreta tankar och en känsla av upplösning även om boken egentligen inte upplöses alls. Den kommer hänga kvar.
'Famesick' - det jag hela tiden tänkte om boken var att jag ogillar berättelsen men älskar berättandet. Jag förstår författarens vilja att en gång för alla förklara sig. Det är bara synd att det i grund och botten tycks vara hela bokens agenda. För det hon berättar är egentligen så underhållande. Väldigt nära i karaktär hur man upplevde Hannah i Girls, vilket är både prekärt och behändigt. Jag kommer inte underfund med författarens grad av självdistans.
I vilket fall - folk älskar att hata Lena Dunham, men det går inte att komma ifrån att hon är en levande legend. En av de stora. Ett geni. En berättare i klass med de stora, kvinnliga, brittiska från 1700- och 1800-talet. En samtidens röst i klang med systrar från en annan tid. Boken är humoristisk och lätt att ta till sig. Jag tappar inte fokus en sekund(!!!). Däremot vet jag inte om den uppnår det författaren vill med den.
'Den vita boken' - finstämd och skir, absolut, men lämnar inga djupare avtryck trots löftena om att den ska göra det. Får mig att tänka att om det här är vad en Nobelpristagare presterar så ska nog jag också kunna få ur mig något hyfsat. Det finns mening med både subjektivt bra och subjektivt dåliga böcker!
'Främlingen' - läste en kommentar från en person på Reddit som löd: "Jag är för dum för att förstå/analysera 'Främlingen' av Camus". Relaterade. För dum eller för lat, eller är det helt tvärtom? Berättelsen är ingen berättelse för mig utan mer några grundstenar som målar upp en person man inte känner någonting för: fransman (vit man) i Algeriet, mamma som dör, brott som begås, huvudperson vars egna handlingar inte riktigt angår honom. Klibbig och klaustrofobisk underton men samtidigt så enkel berättelse att hålla ifrån sig. Det blir tydligt för mig, nu som så många gånger innan, att jag måste *läsa på* mer innan jag läser saker. Vara mer allmänbildad. Veta vart författaren "kommer ifrån". Men kanske är det också min smak - att vilja att boken lyckas berätta sig själv. Sluta lägga ansvar på mig!
Som från många av de manliga författarna från 1800-talet och en bit framåt tar jag ändå med mig en tydlig känsla av att befinna mig i någons (instängda) psyke.
Fortsättning följer, antar jag!
torsdag 18 juni 2026
Barockt
fredag 5 juni 2026
Jag: ett "äventyr"
söndag 12 april 2026
Du sköna nya värld
Vindkraftsterroristen
Jag har blivit en tant
inte så cool girl
onsdag 11 mars 2026
Smog
lördag 28 februari 2026
17. I alla livets väder
Att Unni var på väg att förtvina var en utdragen och lågintensiv mardröm för någon som skulle bli ensam kvar. Lasse skulle inte sörja. Så knappt pojkarna heller. Inte på samma sätt som Solveig i alla fall. Som skulle bli ensam kvar. Själv. Ensam.
Saker som är för sorgliga vet vi för lite om förrän vi är med om dem. Just för att de är för sorgliga för andra människor att berätta om när de är med om dem. Just för att de sedan förträngs. Just för att de i all sin oallmängiltighet är så allmängiltiga.
Det var svårt för Solveig att förstå och acceptera omfattningen av sin sorg när hon hela tiden påminde sig om och lurade sig själv att "det här är en del av livet". Att alla är med om det här. Det var förstås sant att mänskor hade dött i alla tider men ingen av dem hade varit Unni. Solveigs mamma.
Driftiga, skrattande, klämkäcka mamma. Mamma som fyllde hela huset med liv. Mat och kalas. Städ och fej. Julpynt och kärlek. Dansband och Canasta. Omsorg om andra. Därmed omsorg om sig själv. Pappa hade varit lyckligt lottad och det visste han nog om. När resten av familjen hade gått och lagt sig om högtiderna brukade han och mamma dansa en foxtrot i köket.
Solveig tänkte ofta på den gamla dikten:
Då mammorna kom till, var tanken ganska klar
En mamma har nå't i sig, som ingen annan har
Hon ger dig all sin kärlek, försöker att förstå
I alla livets väder, hon är att lita på (...)
I alla livets väder... När Unni hade blivit ensam höll hon uppe geisten i några år, till tanken kom ifatt att pappa John verkligen var borta. De senaste tio åren var Unni som förbytt. Och inte ens Cissi var med för att bevittna det.
Tio är lång tid att vara förbytt. Man tror det nästan inte, men väntan på döden kan vara det enda som återstår när ens respektive vandrar till de sälla jaktmarkerna, vare sig väntan är två år eller tjugo. Sannolikheten för detta, enligt Solveigs observationer i alla fall, är att förbyttheten och depressionen ökar med längden som förhållandet varat. Och möjligen med vilken tid man är född i. Det var på samma gång djuriskt och djupt mänskligt. Och på ett sätt var det skönt att Solveig inte behövde förhålla sig till en mamma på dejtingmarknaden. Gravstenen med pappas namn väntade tålmodigt på kyrkogården. Så som det skulle vara. Skulle det vara så för Solveig och Lasse?
Hela Solveig var i vilket fall och egentligen en vandrande saknad och nu behövde hon låtsas att hon inte var det en stund.
- Mamma, var har du pärmen?
- Den är väl där?
- I bokhyllan?
- Bredvid sängen, förstås.
Det var minsann inget "förstås". Hade hon börjat skriva dödsbrev i sängen nu också?
Unni hade förberett för sin egen bortgång länge. Inte på det moderna sättet - det vill säga att hon hade dödsstädat och rensat bort prydnadshundar och femtio år gamla husgeråd - snarare tvärtom. Däremot hade hon väldigt klart för sig vilken psalm men även Lasse Stefanz-låt som skulle spelas på begravningen. Ett tag var det det enda Unni hade kunnat säga med bestämdhet, men nu hade buden börjat skifta kring vilka sånger som skulle gälla från gång till annan och därmed var det alltså bra att det fanns bevis i pärmen.
Unni hade också, medan lite energi fortfarande fanns kvar, lagt ansenlig tid på att tvätta, stryka och vika gamla broderade handdukar, lakan och dukar. Att gå igenom fotoalbum efter fotoalbum för att skriva ner vilka olika släktingar man gick att betrakta på dem, vilket år det var och vems kalas. Koggholmen var överskrivet på Solveig sedan länge. Redan på pappa Johns tid. Det Solveig oroade sig för var recepten, och såna frågor som Solveig aldrig kommit sig för att ställa. Och ännu inte ställt. Om livet och upplevelserna, kärlekarna och döttrarna.
Dåliga barnskådespelare
Det är en villfarelse att tro att man kommer undan med dåliga barnskådespelare. Det går inte att bara "ha ett barn med". Det måste vara talangfulla, jag upprepar: talangfulla, barn. Det är min viktiga åsikt i frågan.