Resten av familjen Karlsson hade inte varit lika medvetna om dessa känslor. Lasse hamnade i upplösningstillstånd och pojkarna tyckte att hon skulle sluta larva sig.
Nu var hon i vilket fall här, och hade saker att ta sig an. Till att börja med: att få med både sig själv och den otympliga trunken upp för den vindlande betongtrappan, över de glashala klippstenarna och in genom den kärvande och, med all säkerhet, uppsvällda dörren.
Solveig hade både ovänligt och bestämt avsagt sig hjälp med allt ovan, så att hon nu började gny lite inombords hade hon mest sig själv att skylla.
Hur eller hur klarade hon livhanken fram till dörren, som hon efter en god halvtimme fick upp, medelst våld.
