Läst hittills

Fortsätter läsa och inte tänka att det är tid jag borde lägga på att skriva. För är det nånting som de "riktiga" författarna säger så är det att man måste läsa lika mycket som man skriver. Och att man måste skriva varje dag. Gör man inte som dom så kommer man inte lyckas. Alldeles säkert.

Så jag fortsätter som sagt att läsa. I år har jag hittills konsumerat följande:

• Styr din plog över de dödas ben, Olga Tokarczuk, 2009
• Åk till akuten, Fanny Nilsson, 2025
• Morgonstjärnan, Karl Ove Knausgård, 2020
• Famesick, Lena Dunham, 2026
• Den vita boken, Han Kang, 2016
• Främlingen, Albert Camus, 1942

'Styr din plog' var en ganska trevlig bok att vara i på så vis att det var fint att bli påmind om att varje person kan skapa mening i sitt liv och också ha mycket ut av att befinna sig i sin egen tankevärld. Det låg samtidigt så mycket sanning och så mycket illusion i huvudpersonens uppfattning om sakernas tillstånd: de flesta mänskor onda och oförstående, djuren heliga. Det var något nästan meditativt med hur fast hon var i sin uppfattning, också i att alla medel tilläts henne. Jag önskar att jag var så övertygad om något i mitt liv.

Boken handlar om en något äldre kvinna, kuf, på polska landsbygden som tar personligt ansvar för att skapa rättvisa i samhället på det sätt hon tycker är rätt. Hon låter också astrologin guida henne, och använder denna för att förklara det mesta.

Fastän boken är skriven i jagform är det först på slutet som man förstår vad huvudpersonen egentligen haft för sig. Sammandraget är ganska tarvligt skrivet och det känns som att någon sagt till författaren att hon måste skriva till det för att läsaren ska förstå allt. Efter att ha varit på lite lagom avstånd till huvudpersonen - som man har väldigt svårt att relatera till - förstår man plötsligt för mycket. Synd! Oavsett har huvudpersonens "mission" stannat kvar i mig som läsare.

'Åk till akuten - hur mycket sjukvård har vi råd med?' är en bok som tycks ha rönt många viktiga samtal om vården och hur den bedrivs idag. Kanske inte för att poängerna är nya, men för att de är så väl underbyggda. Författaren går på djupet utan att alls köra fast. Hon blandar personliga anekdoter med lagoma helikopterperspektiv. Hon är krass och osentimental på ett uppfriskande vis. Efteråt tänker jag mycket på övervård och funderar på hur stor påverkan en bok kan ha när den kommer i rätt tid, som det verkar som att denna bok har gjort. Jag tänker också på exemplet med en äldre, multisjuk patient som - den på olika håll specialiserade - vården inte bedömt helheten för. Det är ett perspektiv som i långt mycket större utsträckning borde prägla mitt eget jobb, att utveckla kvalitetsregister inom vården, och jag klurar aktivt på hur så skulle kunna ske.

Jag tänker mycket på hur jag hatar privatisering och hur den är programmerad att göra det svårare och svårare att vända och tänka om. Men kanske behöver inte reformerna upplevas så radikala om hela halva läkarkåren, politikerkören och allmänheten är någorlunda överens om vad som generellt funkar som det ska, och om vad som generellt inte gör det.

Efter att ha varit fangirl till författaren sen långt innan 'Åk till akuten' (tack vare gemensam hemstad och skolor) är jag så, så impad över boken och hoppas innerligt hon kommer skriva mer. I smyg hoppas jag det blir i mer personligt format!

'Morgonstjärnan' - Knausgård igen. Jag vill inte ens läsa om vad folk säger om folk som fortsätter läsa Knausgård. Känner mig ganska säker på att jag är så hopplöst ute och ounik. Men! Det är något visst med författare som kan gestalta självupptagna män så väl att det är ofrånkomligt att författaren själv, i åtminstone något universum - är lika självupptagen. Det är något ännu mer visst med hur denna egenskap kan attrahera så mycket intresse och nyfikenhet. Författaren är ju så utelämnande som han är. Det måste han väl vara.

Första tredjedelen av boken fastnar jag dock inte alls. Jag börjar rentav fundera på att ge upp. Karaktärerna är för många och jag förstår inte vart författaren vill komma. Eftersom jag bara läst 'Min kamp' innan blir jag besviken när merparten av karaktärerna så uppenbart är ...karaktärer. Uppdiktade. Jag vill fram med röda pennan och stryka hälften av dem, för att hellre förkovra mig i dem som är välskrivna - som Jostein och Egil. Jag tror helt enkelt det är för att jag inbillar mig att de i större utsträckning är avbilder av författaren själv och därför känns mer autentiska. De upprör genuina känslor hos mig. Exemplet där Jostein efter att ha fått reda på hemska nyheter om sin son tänker (men inte säger till sin fru) att "han bara ska dricka upp kaffet först" är vidrigt. Allra mest för att jag vet att narcissistiska män tänker typ så.

Så småningom blir jag ganska fast i alla fall och jag gillar att författaren leder en fram till konkreta tankar och en känsla av upplösning även om boken egentligen inte upplöses alls. Den kommer hänga kvar.

'Famesick' - det jag hela tiden tänkte om boken var att jag ogillar berättelsen men älskar berättandet. Jag förstår författarens vilja att en gång för alla förklara sig. Det är bara synd att det i grund och botten tycks vara hela bokens agenda. För det hon berättar är egentligen så underhållande. Väldigt nära i karaktär hur man upplevde Hannah i Girls, vilket är både prekärt och behändigt. Jag kommer inte underfund med författarens grad av självdistans.

I vilket fall - folk älskar att hata Lena Dunham, men det går inte att komma ifrån att hon är en levande legend. En av de stora. Ett geni. En berättare i klass med de stora, kvinnliga, brittiska från 1700- och 1800-talet. En samtidens röst i klang med systrar från en annan tid. Boken är humoristisk och lätt att ta till sig. Jag tappar inte fokus en sekund(!!!). Däremot vet jag inte om den uppnår det författaren vill med den.

'Den vita boken' - finstämd och skir, absolut, men lämnar inga djupare avtryck trots löftena om att den ska göra det. Får mig att tänka att om det här är vad en Nobelpristagare presterar så ska nog jag också kunna få ur mig något hyfsat. Det finns mening med både subjektivt bra och subjektivt dåliga böcker!

'Främlingen' - läste en kommentar från en person på Reddit som löd: "Jag är för dum för att förstå/analysera 'Främlingen' av Camus". Relaterade. För dum eller för lat, eller är det helt tvärtom? Berättelsen är ingen berättelse för mig utan mer några grundstenar som målar upp en person man inte känner någonting för: fransman (vit man) i Algeriet, mamma som dör, brott som begås, huvudperson vars egna handlingar inte riktigt angår honom. Klibbig och klaustrofobisk underton men samtidigt så enkel berättelse att hålla ifrån sig. Det blir tydligt för mig, nu som så många gånger innan, att jag måste *läsa på* mer innan jag läser saker. Vara mer allmänbildad. Veta vart författaren "kommer ifrån". Men kanske är det också min smak - att vilja att boken lyckas berätta sig själv. Sluta lägga ansvar på mig!

Som från många av de manliga författarna från 1800-talet och en bit framåt tar jag ändå med mig en tydlig känsla av att befinna mig i någons (instängda) psyke.

Fortsättning följer, antar jag!

Barockt

Jag kan titulera mig mycket bevandrad i arkitektur- och inredningsprogram. På tv, alltså. Streamingtjänster. En observation jag gjort senare år är att rikisarna, även här på hemmaplan alltså, nu börjat smyga in fulkök i sina bostäder igen. Alltså: grovkök bakom de fina köken. Ett andra kök bakom ett första. Och de har alla samma face när de ska visa det: som att de har knäckt den praktiska koden som alla vill knäcka i sina hem. Som att de genuint inte förstår hur mycket pengar de har. Eller möjligtvis: att de förstår det, men samtidigt inte förstår hur lite de flesta vanlisar har i jämförelse.

Denna typ av rikisar är odelat den värsta. Det är de som är diskreta med vad saker kostar men ändå tänker att de vill visa upp kalaset på tv. HALLÅ.

Vi vet: ni har råd med i princip allt ni vill! Och ni skulle aldrig tänka er att lägga några kronor på annat än er egen bekvämlighet, trots allt. Trots att ni ska verka så praktiska och rekorderliga.

Klart man själv tänkt på grovkök bakom vanliga köket.(!) Jag när en dröm om att bo i ett gravt praktiskt hem en dag. Men nu känns idén bara väldigt barock. Väldigt adel. Väldigt: jag har personal (och deras jobb ska jag gömma).

Jag: ett "äventyr"

Jag tror att jag har en ovanligt obefintlig morgonrutin: oftast vaknar jag när Viktor vaknar, eller när hans alarm ljuder (det är inte alltid samma tid). Ibland går jag upp, ibland ligger jag kvar. Oftast har jag ingen egen klocka ställd eftersom jag för det mesta, men inte alltid, stänger av mobilen. Ibland ligger den avstängd bredvid mig på nattduksbordet, men oftast ligger den avstängd, men ibland på, ute i vardagsrummet, hallen eller köket. Ibland litar jag på att jag kommer vakna i tid, som Paterson, och ibland inte.

Ibland äter jag frukost, ibland inte. Ibland äter jag frukost hemma, ibland på jobbet, ibland på ett café på väg till jobbet. När jag äter något hemma är det oftast fil med något i eller bara frukter och/eller avocado (det kräver minst av "don" och disk). Ibland äter jag en matlåda med rester. Ibland får jag frukost på sängen av Viktor. Då och då kokar han ägg till sig själv och även till mig. De dagarna blir ofta de bästa.

Oftast dricker jag inte kaffe; det gäller nuförtiden. Dåförtiden drack jag, i perioder, alltid kaffe. I kaffet: antingen mjölk (laktosfri eller vanlig, grön eller röd men aldrig blå eller gul) eller havremjölk. När jag dricker kaffe är det oftast efter frukost men ibland, som idag, innan frukost och i stället för frukost. Därav skakig och redan manisk-ish. Manish. Kreativ. Med känsla att klara allt. Alla idéer tillgängliga.

Ibland tar jag kaffe på jobbet i stället. Ibland på våning ett, ibland på våning fyra. Ibland blir det inget bra tillfälle eller tillräckligt lugnt för kaffe (jag föredrar det one-on-one) och då blåser tillfället ibland över och jag klarar mig utan. Endast i extrema undantagsfall dricker jag numera kaffe efter 12. Att göra det är synonymt med att ligga vaken hela natten sen och eftersom jag inte är tjufem längre så går det inte.

Till jobbet tar jag mig antingen med spårvagn (som idag), cykel eller promenerandes. Jag har inga bestämda dagar jag är på jobbet utan det beror på. Beror på allt. Jag jobbar hemma också, på obestämda dagar.

Ungefär så fortsätter det och ni förstår att det är ett dagligt äventyr att vara jag.

Du sköna nya värld

Nej men. Jag vill inte vara med om fler privata vaccinmottagningar med en scrollande mobilungdom som möter en i kassan och som typ ska ge vaccinråd till mig? Nej vet du vad

Vindkraftsterroristen

Jag har byggt upp ett "katastrof"scenario i mitt huvud som är att någon skulle få för sig att smälla upp vindkraftverk på andra sidan sjön från vår sommarstuga. De har redan skapat kalhygge där och det ligger på en höjd som är vår omedelbara utsikt.

Kraftverken har poppat upp som svampar i området i övrigt. Häromåret hade skogsägaren som äger fliken mark mellan oss och närmsta grannhus fått för sig att demolera hela marken för att fälla tillräckligt många träd för att det skulle kännas som ett kalhygge där också. Och skapa insyn. Insyn! Vi kan inte gå nakna längre. Är det ett privilegium att kunna gå naken?

Vindkraftverk och kalhyggen. Mina värsta.

Missförstånd mig inte vad gäller vindkraftverk - jag är helt för "grön energi". Men NIMB. Not in my backyard. NIAB. Not in anyone's backyard. NIAS. Not in anyone's sight. Tack.

Så stora som turbinerna är i det området är ohemult. Dystopiska monument över en värld som tappat det och lever på lånade resurser.

Ingen politiker pratar om att vi också behöver minska energibehovet.

I vilket fall är jag sämst i alla klimat- och miljöfrågor nuförtiden. Ser mest till mitt eget och mitt (hur i h****** hände det?). Men leker definitivt med att åtminstone jobba med en fiktiv figur som goes postal på vindkraftverk. Lite som när Klara i Klara och solen förstör en byggmaskin med sin "specialvätska". Fast mer en svensk övre medelålderskvinna som tappat det.

Vi får väl se. Kampen mot den gröna energin fortsätter. 

Skojar.

Eller?

Jag har blivit en tant

Jag har blivit en tant. Häromdagen stod jag i blomsteraffärn och kunde inte låta bli att kommentera inför den faktiska tanten bredvid hur ljuvligt Dr. Westerlundplantorna doftade, och idag berömde jag personalen på ett konditori på Frölunda Torg för sitt "ambitiösa utbud".

Utbudet bestod av omoderniteter som toscakakor, räk-te-kakor, mockabakelser och apelsinbiskvier och det är tydligen exakt vad jag vill ha på kondis.

Ja, ni förstår. Ungdomens dagar, förbi och farväl!

inte så cool girl

Att vara kvinna och ha ett bäst före-datum (som dessutom är oklart när det infaller för var och en) vad gäller barnföderi gör verkligen inte under för ens chill.

Smog

Vaknar och vet inte om jag nyss har somnat eller om det är morgon. Går upp, sätter på mobilen. 06.00.

För tredje dagen i rad ligger det smog över Göteborg. Kan det inte bara vara dimma, säger Viktor.

17. I alla livets väder

Att Unni var på väg att förtvina var en utdragen och lågintensiv mardröm för någon som skulle bli ensam kvar. Lasse skulle inte sörja. Så knappt pojkarna heller. Inte på samma sätt som Solveig i alla fall. Som skulle bli ensam kvar. Själv. Ensam.

Saker som är för sorgliga vet vi för lite om förrän vi är med om dem. Just för att de är för sorgliga för andra människor att berätta om när de är med om dem. Just för att de sedan förträngs. Just för att de i all sin oallmängiltighet är så allmängiltiga.

Det var svårt för Solveig att förstå och acceptera omfattningen av sin sorg när hon hela tiden påminde sig om och lurade sig själv att "det här är en del av livet". Att alla är med om det här. Det var förstås sant att mänskor hade dött i alla tider men ingen av dem hade varit Unni. Solveigs mamma.

Driftiga, skrattande, klämkäcka mamma. Mamma som fyllde hela huset med liv. Mat och kalas. Städ och fej. Julpynt och kärlek. Dansband och Canasta. Omsorg om andra. Därmed omsorg om sig själv. Pappa hade varit lyckligt lottad och det visste han nog om. När resten av familjen hade gått och lagt sig om högtiderna brukade han och mamma dansa en foxtrot i köket.

Solveig tänkte ofta på den gamla dikten:

Då mammorna kom till, var tanken ganska klar
En mamma har nå't i sig, som ingen annan har
Hon ger dig all sin kärlek, försöker att förstå
I alla livets väder, hon är att lita på (...)

I alla livets väder... När Unni hade blivit ensam höll hon uppe geisten i några år, till tanken kom ifatt att pappa John verkligen var borta. De senaste tio åren var Unni som förbytt. Och inte ens Cissi var med för att bevittna det.

Tio är lång tid att vara förbytt. Man tror det nästan inte, men väntan på döden kan vara det enda som återstår när ens respektive vandrar till de sälla jaktmarkerna, vare sig väntan är två år eller tjugo. Sannolikheten för detta, enligt Solveigs observationer i alla fall, är att förbyttheten och depressionen ökar med längden som förhållandet varat. Och möjligen med vilken tid man är född i. Det var på samma gång djuriskt och djupt mänskligt. Och på ett sätt var det skönt att Solveig inte behövde förhålla sig till en mamma på dejtingmarknaden. Gravstenen med pappas namn väntade tålmodigt på kyrkogården. Så som det skulle vara. Skulle det vara så för Solveig och Lasse?

Hela Solveig var i vilket fall och egentligen en vandrande saknad och nu behövde hon låtsas att hon inte var det en stund.

- Mamma, var har du pärmen?

- Den är väl där?

- I bokhyllan?

- Bredvid sängen, förstås.

Det var minsann inget "förstås". Hade hon börjat skriva dödsbrev i sängen nu också?

Unni hade förberett för sin egen bortgång länge. Inte på det moderna sättet - det vill säga att hon hade dödsstädat och rensat bort prydnadshundar och femtio år gamla husgeråd - snarare tvärtom. Däremot hade hon väldigt klart för sig vilken psalm men även Lasse Stefanz-låt som skulle spelas på begravningen. Ett tag var det det enda Unni hade kunnat säga med bestämdhet, men nu hade buden börjat skifta kring vilka sånger som skulle gälla från gång till annan och därmed var det alltså bra att det fanns bevis i pärmen.

Unni hade också, medan lite energi fortfarande fanns kvar, lagt ansenlig tid på att tvätta, stryka och vika gamla broderade handdukar, lakan och dukar. Att gå igenom fotoalbum efter fotoalbum för att skriva ner vilka olika släktingar man gick att betrakta på dem, vilket år det var och vems kalas. Koggholmen var överskrivet på Solveig sedan länge. Redan på pappa Johns tid. Det Solveig oroade sig för var recepten, och såna frågor som Solveig aldrig kommit sig för att ställa. Och ännu inte ställt. Om livet och upplevelserna, kärlekarna och döttrarna.

Dåliga barnskådespelare

Det är en villfarelse att tro att man kommer undan med dåliga barnskådespelare. Det går inte att bara "ha ett barn med". Det måste vara talangfulla, jag upprepar: talangfulla, barn. Det är min viktiga åsikt i frågan.

Jag såg en äldre man idag som gick med en sådan självsäkerhet, sådan målmedvetenhet, sådan grace att jag började ifrågasätta hela mitt liv

Nocco med sugrör

S-O till killen som satt ensam på vagnen i huva och solglasögon och drack Nocco med sugrör vid 05.40 och -4°C imorse - hoppas dagen gick bra 

Skillnad

Jag vill bara säga att det kan vara så stor skillnad mellan killar. Det finns dom som ser det som hotfullt och kontrollerande om man undrar när de slutar jobbet, och det finns dom som självmant delar hela sitt veckoschema med en. Det finns dom som aldrig skulle lämna sin telefon ur sikte eller med skärmen upp, och dom som svävar iväg i pianospelande i ett annat rum utan en tanke på detsamma. Det finns dom som gör att man bävar för att komma hem och dom som gör att man längtar.

Man måste komma ihåg det. Att den skillnaden finns. ❤️

Oförstående

Jag förstår inte hur caféer alls går runt.

Låga löner räcker inte som förklaring.

Kaffe

Om jag vill må bra kokar alltjämt ner till om jag kan tänka mig att avstå kaffe

Det är en förbaskad ekvation

Patersonstrategin

Ett av mina största ångestmoment är att jag inte känner att jag har koll på och är i kontroll över mitt digitala bibliotek med texter och tusentals och åter tusentals bilder. Jag tror att den stora bulken är säkerhetskopierad i något moln nånstans men jag är fasen inte säker. Fattar liksom inte ens hur det hänger ihop. Vad kan jag ta bort ur mobilen utan att det också försvinner ur molnet? Och hur blev jag så jävla trög? Börjar förstå min farmor alltmer som i många år vägrade använda diskmaskinen i nya lägenheten och i stället förvarade viktiga papper där.

Jag när nu en strategi om att om det värsta händer, dvs att om allt faktiskt bara försvinner en vacker dag, då ska jag bara börja om igen. Inte sörja. Bara börja om och fortsätta. Som Paterson.

Du er ikke unik

Folk kommenterar så roligt på Instagram nuförtiden. Mer road av kommentarsfält än inlägg. Ser förvisso att kommenterandet verkar ha blivit lika mycket konst som inläggandet, så även det blir ju konstlat.

Hur som haver. Eftersom jag fallit i det hittills mest relaterbara OCD-/NPF-algoritmträsket såg jag en som hade kommenterat att hon saknade att tro att hon var unik. Det är ju det man kan känna. Förutom att känna sig mindervärdig när man ser folk göra saker så jävla bra och fint att man själv tänker att det inte är någon mening att försöka själv. Det kan väl inte ha varit meningen med SoMe?

Reflektion: jag skriver oproportioneligt mycket om SoMe för att hänga så lite där som jag gör nuförtiden. Som att den inneboende känslan blivit inprogrammerad och aldrig riktigt lämnar. Digital PFAS, liksom.

ChatGPT

Kommer ihåg när vi bad ChatGPT att visualisera ett U-format hus i lagårdsstil och vi fick detta. Helt fel men ändå ballt alltså?!? Lite högre ovanvåning bara och så har man livet däruppe och hemmakontor/ateljé/spaavdelning osv i hörnbenen. Älskar ju utomhusytor som går från "under tak" till ut i trägårn ändå så vem vet.

Genuin rädsla

Varje gång jag är i mataffären nu och ser snabbkassorna bli fler och fler ökar den uppriktiga rädslan att vanliga kassan är på väg att försvinna. Jag kunde aldrig tro, i detta världsläge, att min främsta önskan skulle vara att få fortsätta stå som en zombie i kassakön en stund, efter vanliga dar på jobbet. Eller kunde jag?

Distinktion

Det finns två typer av människor: de som ställer in stolen efter sig och de som inte gör det.