tisdag 15 april 2014

En idé!

Jag har en fett bra idé. Tror jag.

Det är ju rätt många som inte röstar för att de inte tycker att något parti känns helt rätt. Fullt rimlig anledning kan jag tycka. Sen är vi många som röstar ändå fastän vi inte känner att det är helt hundra. Också fullt rimligt som det ser ut i dag. Men ponera följande: i stället för att bara få lägga en röst och därmed välja att lägga en hundraprocentig röst på ett enda parti, skulle man kunna få fördelningsrösta och portionera ut de hundra procenten på olika partier.

Till exempel, om jag tycker att M matchar min politiska läggning bäst men ändå känner att jag tycker F! förtjänar mycket mer än 0% av min röst - då röstar jag helt enkelt typ 65% M och 35% F!. Eller om jag känner att MP ligger närmast mitt hjärta men tycker att familjefrågan tas upp bättre i KD och att V också är starka kandidater - då röstar jag kanske 70% MP, 20% V och 10% KD. Och så vidare och så vidare.

Är jag knäpp eller skulle inte detta lösa många problem? För min egen del skulle detta framförallt lösa problemet med att jag tycker MP för den viktigaste politiken men att F! för mig är en nästintill lika viktig aktör, samtidigt som jag sympatiserar med viss politik på högerskalan. En möjlig fördelning för mig skulle då vara till exempel 70% MP, 25% F! och 5% i något mer högerorienterat parti, typ FP.

Vad tror ni, missar jag någon viktig logik eller skulle detta hjälpa för att få ett högre valdeltagande och en mer rättvisande och dynamisk politisk representation?

Hur skulle ni fördela er röst?


onsdag 9 april 2014

Män är djur. Eller?

När det är mörkt är alla män våldtäktsmän. Varenda skugga, varenda rörelse ett potentiellt överfall. När ni går bakom oss vill vi springa. Vi måste slänga blickar bakåt för att se att ni håller avståndet. Vi undviker sträckor där ingen kan höra oss skrika, när det går. Vi håller vännen vaken med ett telefonsamtal tills vi är hemma. Ibland vill vi inte hålla vännen vaken och då finns det ingen i andra änden. Vi har, krampaktigt, nycklarna redo mellan fingrarna. Ibland 112 inknappat på mobilen. Eventuellt har vi någon app som skickar sms till våra "skyddsänglar" när vi är framme. Vi försöker gå med självsäkra, orädda steg, eller någon gång smyga oss fram där gatlyktorna inte avslöjar oss. Vi bygger upp scenarion om hur vi ska slå oss fria om ni hoppar på oss men drömmer mardrömmar om hur vi inte ska lyckas få strupen att lyda eller ha kraft att knäa er i skrevet eller riva era ögon. Vi vet att ni kan vara många; kanske någon som bara tittar på. Vi tänker på hur vi ska knipa, bitas, spjärna emot, men sedan behöva ge upp för att ni är starkare. Vi föreställer oss hur fruktansvärt ont det måste göra. Vi undrar hur ni faktiskt ser ut när ni väl är ovanpå oss. Vi tänker att vi kanske måste blunda, och inte se er, så att ni inte måste göra er av med oss efteråt. Vi känner någon som känner någon, som fått sin rädsla bekräftad. Det kunde varit vem som helst. Vi vet att det kan hända. Vi tänker på vem vi skulle ringa först. Hur förstört vårt underliv skulle vara. Att vi aldrig mer skulle kunna ha sex eller våga gå utanför dörren själva. Vi bygger upp skräckscenarion om män som är ännu sjukare än våldtäktsmän. Ibland pluggar vi bara i hörlurarna och drar upp huvan. Syns ni inte, hörs ni inte, finns ni inte. Men ständigt på spänn, hjärtat rusandes i halsgropen, ända tills vi lyckas komma innanför dörren och låsa...

Det är synd om alla er goda män som behöver ta så mycket skit ni inte förtjänar. Som behöver läsa texter som denna, om min och de flesta andra kvinnors rädsla. Som ständigt behöver påpeka att ni alla inte är likadana. Att ni alla inte slåss och våldtar. Att ni alla framförallt inte är så sjuka att ni skulle göra något galnare än så. Men hur ska vi egentligen veta? Ska vi ignorera vår instinkt och innerligt försöka tro att den vi möter bara vill fråga efter vägen? Att den som går bakom helt enkelt ska samma väg som vi? Ska vi stoppa ner nycklarna och njuta av promenaden i stället? We wish!

Det handlar inte om att vi är fördomsfulla. Det vi känner är en befogad rädsla, och vår generaliserande instinkt är helt enkelt en skyddsmekanism. Jag är dock nyfiken på vad ni goda män tänker om denna. Vad ni tycker att vi bör göra och tänka för att inte dra er alla över samma kam. Hur vi kan hjälpa oss själva. Hur ni kan hjälpa oss. Hur ni kvinnor som inte är rädda kan hjälpa oss som är det. Hur vi alla kan hjälpa de sjuka människor som orsakar vår rädsla, och hur vi kan få samhället att förebygga de hemska sanningarna bättre. För ingen vill vara rädd; inte jag, inte ni goda män, inte våra blivande döttrar, inte en endaste en av alla de starka kvinnor jag känner. Inte en enda kotte vill, eller ska behöva, vara rädd.




Det får vara slut med sådana här yttranden nu. Och jag vill aldrig mer skriva en sådan här text. Det är dags för förändring. Vad ska vi göra?

lördag 5 april 2014

Livet

Jag inbillar mig att det är svårt att leva, kanske särskilt i dag. Det händer mycket, jag vill vara med på allt. Men det går inte. Jag är förvirrad. Kommer jag komma till insikt om vad jag vill göra? Kan man vara lycklig? Vad är egentligen lycka? När världen ser ut som den gör, går det verkligen att vara lycklig då?

Ju mer jag lärt mig, desto mer har jag börjat ogilla världen. Vårt samhälle. Det både underliggande och övertydliga kontrollerade kaos vi lever vårt liv i. Sju miljarder människors försök att skapa mening eller bara ta sig igenom livet tills det tar slut. En annan klick människor som försöker inkludera hela världen i ett och samma system fastän hela världen uppenbarligen inte vill det. Jag, som egentligen inte gör ett skvatt förutom att prata, förakta, bygga upp visioner om förändring, ibland gå så långt att jag tror att jag ska lyckas, men sedan möta ett hinder för mycket och ge upp och få ångest. Ren panik, fosterställning, apati, panik igen, förakt. Förakt mot världen för att den är så jävla trög. Förakt mot alla institutioner som någonstans lyckas styra oss och aldrig blir ifrågasatta. Förakt mot mig själv. Att jag inte gör mer för att världen ska bli lite bättre. Förakt för att jag tar på mig offerkoftan och gör saker jag inte vill bara för att samhället säger att jag bör eller för att samhället helt enkelt är vad det är. Ett förakt mot mig själv för att jag inte bara finner mig i det och är lycklig.

Tänker ni ibland på hur samhället är uppbyggt? Hur saker och ting fungerar? Vilka personer det är som styr i vårt land? Hur internet funkar? Hur man bygger en raket och vem som är så smart att denne får vara en del av detta? Hur självklart det är att livet bara fortgår som det gör? Tänker ni på det ibland, eller har ni gjort er själva tjänsten att stänga av den knappen? Tänk vilka system människan ändå byggt upp och de flesta av oss bara befinner oss i och inte egentligen förstår ett dyft av. Det är ganska bekvämt. Det är som att allt är förutbestämt fastän vi har (borde ha) alla val i världen. Vi går i skolan tills vi vill spy på det, får våra fina examina, lyckas till slut få ett jobb inom det vi studerat men inser snabbt att vi ändå inte kan någonting för att det vi har fått i skolan endast är verktyg baserade på att världen är komplex och oförklarlig. Sen ska vi skynda och bestämma oss för "den rätte" fastän vi vet att det förmodligen finns någon bättre, köpa bostad i en kompromisstad, gifta oss, få barn så att vi inte hamnar utanför föräldragemenskapen eller fråntar föräldrarna glädjen i att bli mor-/farföräldrar, ta upp karriären, få en fancy titel att stoltsera med på LinkedIn, köpa bostad igen, renovera, upprätthålla, träna, försöka umgås med vänner, ha ett bra sexliv, bli för gammal. Och någonstans mitt i detta förväntas vi nu också vara lyckliga nästan jämt.

Livet, liksom. Trots allt är det ju en berg- och dalbana där lycka är ett godtyckligt begrepp. Saker och ting händer. Någon dör, vi ändrar oss, vi slutar älska vår älskade, vi kan inte få barn, vi blir sjuka, vi befordras, det blir sommar, vi dricker vin, vi blir kära, någon dör, barnen i Afrika svälter. Livet händer hela tiden, i hela världen, oavsett hur stabila våra livsskal är. Och kanske är det nyttigt att komma ihåg att allt i det inte är lyckliga stunder. C'est la vie.

Institutioner, livet, ångesten, kaoset, kärleken. Myllret under ytan. Någonstans måste vi hitta distansen till, och det vackra i, det svåra och komplexa. Förhålla oss till att vi till fullo inte är vår egen lyckas smed. Jag tror inte längre på att livet blir precis vad man gör det till. Även tråkiga och hemska saker händer och då måste vi hantera dem också. Min ångest, även om jag gärna hade sluppit den, måste få vara vacker. Den är äkta och förmodligen det mest uppenbara tecknet på att jag, trots allt, är människa.

Kanske är det först när man tillåter sig själv att bekräfta det som inte är perfekt som man hittar drivkraften att faktiskt bryta mönster och institutioner som gör världen till vad den är. Som också får varje person att finna mening, eller åtminstone förstå sig själv, och krama om sitt eget förvirrade lyckliga och olyckliga liv. Jag vet inte. Men jag intalar mig själv att det måste vara så.