söndag 5 februari 2023

Jag hatar koncept, därför startade jag ett coworkingkontor pt.1

Det finns en tweet jag ofta tänker på. Jag tror att detta är originalet:


Nu är den inte "för mig" på det sättet, för jag är vit. Men aj vad den sätter fingret på saker.


Jag hatar koncept. Jag hatar content och influenceri. Jag hatar att bli marknadsförd till och *vara en målgrupp*. Jag hatar att alla letar en "formula" för hur man ska "lyckas" nå ut, och skapa s.k. engagemang. Engagemang är alltså när folk skriver "ÅÅÅH" och "😍😍😍" i ett kommentarsfält. (Und so weiter). Vilken skillnad vi faktiskt gör, är svårare att mäta. Världen verkar alltjämt gå åt fel håll ändå.

Det är ju svårt att nå ut idag. Inom marknadsföringsskrået märker man det genom företagens kommunikations- och relationsstrategier som gått från att ske genom över-disk-försäljning när kunden själv tycker att denne behöver det, till genom digitala kanaler, "omnichannel", AI, oändligheten och vidare. Om du inte är kundens bästa vän som företag idag kan du lika bra gå och lägga dig. Om du inte trackat kundens data så du vet exakt vad som pågår i dennes liv och vad som torde vara dennes nästa tanke, har du inte på marknaden att göra. Kommer du ihåg när det var du som konsumerade sociala medier och inte tvärtom? Inte jag heller.


Vid den här tiden förra året var jag och min kille på Fýri Resort. Det är ett destinationshotell som försöker få Hemsedal att kännas som Aspen. Vi hade våndats i en vecka över vart vi skulle åka som inte var varken för långt bort eller för covidhärjat, innan vi till slut bestämde oss för att Fýri ser jättefint ut och nu måste vi för f*n bara ta nåt.







Jag visste inte hur mycket jag hatade koncept förrän vi parkerade vår V70 från -02 mellan två Porschar på hotellparkeringen, hävde ut våra väskor som inte var Rimowor, klev in genom den väldigt osmåländska entrén och möttes av...

...en kille som luktade armhåla.

Vafalls?

Ett så flott hotell å ena sidan. En greeter som luktade som när man borrar in näsan i en killes t-shirt efter att deodoranten gett vika å andra. Det gick inte ihop.

Jag förstod så småningom att det inte var greetern som hade en så potent lukt utan att det var hela hotellet. Här hade ingenting lämnats åt slumpen; doften var en del av helhetsupplevelsen. Frågan var bara: var det ett progressivt och medvetet val att allt skulle dofta armhåla? Mitt eget luktsinne som var ur spel? Eller var försöket att skapa ett dofttrademark de facto misslyckat?

Min kille hade inga större problem med doften och ingen annan verkade lida nämnvärt heller. Egentligen har jag inga stora problem med parfym och när det begav sig tyckte jag till och med att Abercrombie & Fitch-butikerna var trevliga att gå in i. En kompis till mig erkände en gång att hon blev kåt av 'Fierce for Men' och jag kunde inte inte säga detsamma. (Stäm mig då!)

På hotellet, "destinationen", var all personal ung och kunde nada. Inte som i att "här ger vi ungdomar en chans" utan som i: "här har vi skapat ett Instagramvänligt hotell och resten ger vi blanka fan i". Maten var kass men snordyr och till råga på allt var det alkoholförbud p.g.a. pandemirestriktioner. Sa jag att vi blev utskällda för att vi smugglade med oss eget bubbel in på restaurangen? (Skitservice).

Interiört och exteriört var det förstås effektfullt. Alltså verkligen. Ni ser ju. Men allt kändes som en kuliss. Tittade man närmare var allt ändå bara billig Bangladeshsammet. Stilen kändes som en variant på massa andra ställen som trängt in i ens feed. Falkenberg Strandbad. Ystad Saltsjöbad. The Steam Hotel. Ellery Beach House.

Eller(y) vänta lite nu.



Det visade sig såklart att det är en och samma grupp som äger alltihop.


ESS Group skapar destinationer. De "bygger inte hotell" och "säljer inte hotellrum". Premissen för deras medlemsklubb är: You give us style and love, we give you exclusivity.

På Fýri syntes style-och-love-biten tydligt, men egentligen inte exklusiviteten. Stället var fullt av skitsnygga, unga människor som var stylade till tänderna redan innan frukost. Jag försökte också vara fin, men insåg att det inte går att tävla med folk som är influencers på riktigt. Samtidigt kändes det som att inte heller de hörde hemma där. Det kändes som att vi alla var där på konstiga premisser, och framför allt bara tillfälligt. Som att såna här ställen egentligen ska vara förbehållna människor med lite äldre pengar.

Jag vet att vi var där tack vare en riktigt billig Xmas Deal. Jag tror att hälften av alla andra gäster var köpta.


Doften av armhåla satt kvar i alla kläder ända till vi kom hem.





(Fortsättning följer.)