4. Om han dör av hjärtesorg

Nu var det bestämt (av Solveig) att Solveig "kunde själv". Lasse hade ändå i detalj förklarat alla essentiella öppnandesteg, och de var verkligen essentiella: var hon skulle trycka till med höften och hur hon skulle lyfta handtaget för att ytterdörren skulle gå upp. Var hon hittade elskåpet bakom huset. Vilken brytare som var huvudbrytare och hur hon behövde kolla elledningarna innan(!) hon pillade på brytaren. Att elementen och spisen skulle värmas långsamt(!). Var kofoten hängde för att få väck skivorna från fönstren och hur hon inte behövde vara försiktig när hon bände loss dem. Var hon skulle känna på fogar och golvbrunnar innan hon sakta(!) vred på vattnet. Var hon hittade självaste vattenvredet. Vilka filter hon måst kolla. Och var brunnen faktiskt låg. Sådana saker.

Solveig plockade upp delar av varje instruktion. Som i att hon kom ihåg var höften skulle tryckas till på dörren, men inte hur handtaget skulle lyftas. Hur det skulle gå med resten fick utrönas under morgondagen.

Hon fyllde på olja och tände i lanternan, bäddade i ordning med medhavda liggunderlag och sängkläder uppe på den mussäkrade soffan, och slog sedan en på förhand bestämd signal "hem".

Det lät som att de satt i bilen nu.

"Hepp hepp", sa Solveig.

"Tänk om jag dör av hjärtesorg", sa Lasse.

3. Överenskommelse

Det var säkert 15 år sedan hon var här sist. Aldrig hade det varit hon som öppnade upp stugan för våren, aldrig hade det varit hon som bommade igen den för hösten. Både pappa och Lasse hade genom alla år besparat övriga i huset det jävligaste görat. En tyst överenskommelse för att alla skulle vara glada och inte fullt ut inse vad en spartansk stuga på en enslig, saltpinad kobbe egentligen innebär.

Kottholmen var dem alla kär, och det spartanska något heligt. Särskilt för männen i huset, och i förlängningen också för övriga. När Solveig, mamma, lillasyster Cissi och övrig familj och vänner kom någon gång på aprilkvisten brukade brasan vara igång, plywoodskivorna borttagna från fönstren och eventuella spår från vinterns djurliv noggrant bortstädade. Ström och vatten var magiskt igång (- att detta och avlopp överhuvudtaget fanns, var en välsignelse) och utemöblerna nerbökade från vinden. Fastän de aldrig hade sagt något om det, var särskilt Solveig - och dessförinnan Solveigs mor - tacksamma att överenskommelsen var just sådan.

2. En äkta realist

När Solveig kom innanför dörren hade det redan börjat mörkna. Vis av tidigare erfarenhet visste hon att det blev kolmörkt här på holmen, så äventyret att leta upp och sätta på huvudströmmen *någonstans på östsidan* fick bli ett problem för framtida henne. Motsägelsefullt, måhända.

För att inte bli besviken hade Solveig räknat med råkyla i stugan (den var given), någon sparv som ramlat genom skorstenen till öppna spisen vars spjäll skulle ha fastnat i fel läge, högar av mus-skit i skåpen, minst ett par-tre avlidna möss i samma skåp, vindknak vid gavlarna, elfel, möglade grejer. Ingenting skulle vara redo eller funka. Det var så Solveig brukade tänka om de flesta prylar, situationer och tillställningar och hittills hade det tjänat henne väl på så vis att hon aldrig fann sig överraskad av olika typer av elände. En äkta realist.

1. Medelst våld

Det var inte utan ågren som Solveig vinkade av pojkarna och Lasse från bryggan. Beslutet att åka hit var resultatet av en uppsättning känslor som Solveig låtit eskalera ohämmat under lång tid.

Resten av familjen Karlsson hade inte varit lika medvetna om dessa känslor. Lasse hamnade i upplösningstillstånd och pojkarna tyckte att hon skulle sluta larva sig.

Nu var hon i vilket fall här, och hade saker att ta sig an. Till att börja med: att få med både sig själv och den otympliga trunken upp för den vindlande betongtrappan, över de glashala klippstenarna och in genom den kärvande och, med all säkerhet, uppsvällda dörren.

Solveig hade både ovänligt och bestämt avsagt sig hjälp med allt ovan, så att hon nu började gny lite inombords hade hon mest sig själv att skylla.

Hon klarade ändå livhanken fram till dörren, som hon efter en god halvtimme fick upp.

Medelst våld.

Dimma är det finaste vädret.

Nyp mig i armen så vackert jag bor.