13. Strukturerat förfarande

Än var det inte dags för självhjälp - om inte den gudomliga koppen på trappen räknades, förstås. Solen hade klättrat så att även lyftkranarna, "girafferna", vid älvinloppet avtecknade sig mot stora staden.

Vad var först i tur? Solveig vägde mellan ett strukturerat förfarande där hon metodiskt avverkade ett doningsmoment i taget - och att lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassa mellan alla dagens uppgifter på samma gång. "Valet" föll följaktligen på det senare.

Mamma Unnis husmorsdikt som satt utskriven från en damtidning och laminerad och upptejpad i barndomshemmets gästbadrum, ekade i Solveig. Karaktären i dikten beskriver allt hon (husmorn) gör medan hon egentligen bara är på väg till toan. "Medan jag sitter där, torkar jag av golvet".

12. Expert på att hitta ursäkter

Solveig var expert på att hitta ursäkter för både sina beteenden och sin riktning i livet i stort. Det var bekvämt så. Att Sokrates på jobbet, en juniorboll som gjort det till sitt kall att lära ut självkärlek och sprida "good vibes" bland kollegerna, hade stuckit till Solveig en uppenbar självhjälpsbok efter hennes påtvingade hej då-fika, var därför oerhört besvärligt. Vad skulle hon göra med den? Bli en bättre person?

Nä, vet du vad.

Precis innan de åkte mot Västkusten hade Solveig med ett stön ändå låtit boken slinka ner i sidofacket på trunken.

11. Svek

Deras relation nu var egentligen tämligen ansträngd. Efter många års vänskap genom deras livs olika faser kände de varandra utan och innan och hade hunnit bli urled på varandras egenheter och förutsägbarhet många gånger om. Solveig var alltid Solveig och Monkan Monkan, och på ett bra och dåligt sätt på samma gång visste den ene alltid vad den andre skulle tänka, säga och göra i varje given stund. Ett tillstånd de flesta långa relationer hamnar i till slut. Det hade därför blivit kris i vänskapen när Monkan elva år tidigare hade annonserats som nästa enhetschef. På en arbetsplatsträff!

Sent skulle Monkan få glömma detta svek. Lika fullt som Solveig förstod att Monkan inte hade anförtrott sig om chefsambitionerna för Solveig (- Solveig hade skjutit ner dessa direkt), kändes det bottenlöst sorgesamt och pinsamt att få reda på nyheten samtidigt som de andra kollegerna. Som att Solveig var vem som helst.

Så var det ju förstås inte och det visste Solveig också. Sorgen och upprördheten låg väl egentligen i tanken på hur deras relation med detta onekligen skulle förändras. Tidigare faser i livet hade de trots sina olikheter ändå varit jämlikar och alltid kunnat vända sig till varann för att spy galla över kolleger och chefer. Men nu?

Solveig hade nu ingen verklig ventil - Lasse räknades absolut inte - och det var följaktligen därför som det hade gått utför för Solveig.