Vem är du? Jag är Döden.

Efter ett trauma, mitt första riktiga, har min dödsångest uttryckt sig bättre. Det har blivit tydligt vilken typ av saker jag vill ha gjort mer av eller provat på i mitt liv. Och det är många saker. Fler saker än jag kommer hinna med, vilket alldeles säkert kommer generera i viss ångest i sig.

Allt har egentligen med att uttrycka sig att göra. Att använda kroppen, knoppen. Prova på. En vardag fylld av något annat än vardag - det vill säga den trötta och enformiga sorten.

Såg precis en dokumentär där man får hänga med vid inspelningen av Saraband, av Bergman. Man kan säga mycket om herr B men ingen kan anklaga honom för brist på hängivenhet.

Bergman led också av mycket dödsångest. I det som föranledde Saraband, vilket bland annat var en operation då han blev sövd för länge, kom han dock till insikt om hur enkel döden är när den väl hägrar. Det är både trösterikt och meningslöst. Var ens strävanden ingenting? Är det verkligen så att man dör oavsett, att livet inte hänger på hur mycket man vill leva det och hur mycket man tycker sig ha kvar att göra? Man kan bli ödmjuk för mindre.

Oavsett hur enkel döden är när den väl kommer för att hämta en så känner jag så starkt att livet, ett liv, är det enda man har. Jag är åtminstone skyldig mig själv att göra det tydligt vilket bidrag jag stod för här i världen och gentemot min omgivning. Vilka vänskaper jag faktiskt hade, vilka kvaliteter jag hade som spelade roll. Hur jag provade på min förmågor, vilka historier jag hade inom mig. Mer än att uppnå en slags potential så vill jag åtminstone ha provat på.

Sjunga mer, skriva mer, spela in en film. Regissera, skriva teatermanus, spela någon roll själv. Baka, renovera, mingla, vara någon. Hångla mer. Bli mamma, världens bästa. Få nya bekantskaper. Göra mig fin lite oftare. Gå på fler bröllop och tillställningar. Ha ett eget bröllop.

Det finns inte på kartan att jag ska dö eller begränsas men ändå måste jag börja leva som att det kan ske idag.

Vilken omänsklig stress och lättnad på en gång.

Ett liv. (1).

Skärva, forts.

Gud, jag var ju engagerad i allt. Peppig. Var ok med att synas, att ta mig för. Ingenting var jobbigt såsom saker kan kännas jobbiga nu. Jag var sugen på att dela med mig, och fånga stunder. Har ju alltid älskat att fota, nu är det som att sånt är världsligt. Att det är skämmigt att ens vilja dela med sig.

Hade ändå inte vetat i vilken ände jag skulle börja. Alla tankar spelar pingpong, allt händer för snabbt, och allt är för komplext.

(Jag skulle ju bli vuxen nu. Vi skulle ju gå in i nästa fas. Så blev det inte.)

Skärva.

Går in och kollar mina gamla Instagramstories för att påminnas om vem jag var, vad jag tyckte om, vad jag vad engagerad i.

Jag är en skärva av mig själv.

15. Endast kylan självt

Så vad gör man då, när man lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassar mellan alla dagens uppgifter på samma gång?

Efter att ha satt i sig ett par gudagoda husmansknäcken med makrill gled Solveig ner i sina nötta Kottholmsbyxor och in i pappa Johns gamla fiskar-olle, och började med en gubbtur runt stugan. Dagen hade vaknat och frosten över de löv och klippor och ljungtuvor som omgav henne gick ton i ton med en dimma som smugit sig på under morgonens gång. Omgivande skär syntes bara som vaga skuggor och hade deras placering inte redan varit så bekant för Solveig hade hon haft svårt att bedöma avståndet till dem. Det var tyst så när som på något enstaka smäck med efterföljande eko från isen som fortfarande låg kompakt på norrsidan.

Allt låg stilla. Det var endast kylan självt som letade sig in innanför halslinningen och in genom revorna vid knäna. Det var skönt. Solveig tog ett försiktigt men djupt andetag, för att inte råka rucka på stillheten. Vem visste när hon skulle uppleva en sådan här morgon härnäst?

Det var el och det var vatten och det var skivor för fönstren. I stället för att börja med det viktigaste, att få igång elen, gick hon ner på söderslänten och rev upp lite ljung och några kvistar som skulle få agera bukett senare. Hon inspekterade den grånade och rangliga flaggstången. Hon räknade de gamla kanoterna som låg staplade mellan de låga, ensamma ekarna och plockade ett par frusna, sega enebär från den ännu ensligare enebusken. Hon ställde sig vid den vådliga bryggan och sprätte ut bären över vattenytan. Det här var ljuvligt. Ensamheten slående. Avsaknaden av måsten ...inte lika slående. Men de var hennes.

Solveig tog och åtminstone letade upp kofoten för att kunna bryta upp fönsterskivorna. Det var nio fönster i olika storlek och säkert dubbelt så många nubb runt varje skiva. Solveig hade aldrig förväntat sig något annat när det kom till Lasse. Det han gjorde, gjorde han så vanvettigt ordentligt. Det var allt som oftast enerverande, men nu fylldes Solveig också av en ömhet inför detta. En som ganska snabbt försvann när hon insåg hur lång tid det skulle ta att få bort alla skivor utan att också behöva hämta arbetshandskar och få ner stegen från vinden. Allt var alltid mer komplicerat än man tänkt sig och det var helt klart vuxenskapets tristaste vetskap.

Solveig tog en paus för att i stället gå in och börja boa i badrummet.