Jag är ledsen, du är inget offer!

I fråga om omställning verkar det som att gemene svensk plötsligt tar på sig offerkoftan. Det är minsann synd om oss!

Vi måste göra ditt, och ha si och så mycket av datt. Vi har inte råd att välja eko, men en Thailandsresa om året går bra. Vi har fantastisk public service och nästan ingen korruption, men vill inte lyssna på nyheter. Vi har demokrati och ingen religion som står i vägen, men prioriterar inte att vara aktiva samhällsmedborgare.

Det finns ett uttryck som lyder: “with great power comes great responsibility”. Det tycks vi ha missförstått.

De flesta av oss har ju faktiskt privilegiet att välja. Vi är inte fast. Inte i ett leverne, inte på ett jobb. Inte i en kost och inte i en flygstol. Vi måste inte ha varsin bil, och vi kan prioritera vad vi lägger våra pengar på. (Det gäller dig som är student, också. Och dig med barn. Även dig som leder bolag. Och, jag är ledsen, men; också dig som är köttbonde.)

Så här långt har vi dessutom haft alla möjligheter i världen att just välja. Planera. Lära oss mer. Till skillnad från andra som levt hela sina liv i flyktingläger, till exempel.

⧫

Världen förändras och det handlar inte om att beröva folk på saker. Det handlar om hederligt rim och reson. Rättvisa. Perspektiv. En enkel omvärldsanalys.

Det handlar om att agera på det vi har lyxen att veta.

Kom igen nu, Sverige.

Det är inte synd om oss.

Hemma hos Ingvar

Vi välkomnas till Bölsö av familjens ständiga barnflicka. Hon är förvisso en 70 år nu.

   På förstutrappen som blickar ut över en överraskande - men ändå inte så överraskande - spartansk gårdsplan, berättar hon att gubben suttit samma morgon och njutit av solen. Ja, ungefär samtidigt som vi andra mötts av nyheten att han skulle ha lämnat oss. Någon särskild bestörtning inför den prekära mediamiss som begåtts kan vi inte urskilja; få gubbar har ju förberett så varsamt inför sin egen bortgång, ändå. Själv känner jag mig närapå välsignad. Som jag längtat efter att få komma hit!

I den lagom tilltagna hallen blir vi erbjudna mjuka, hemgjorda innetossor - eftersom det drar lite vid golven - och möts av den lukt som finns i gamla Smålandsgårdar i november. Bland diverse ting som brukar belamra ett hallgolv, står gubbens träskor. De är av samma typ man haft häromkring i alla tider: i mjukt, svart läder - och med målarfläckar på. Nästan som att man köpte dem så.

   På gästtoan, mitt första stopp, är råkylan påtaglig; som i att 'här gör man vad man ska och går ut'. Förutom jag, då. Jag tittar mig omkring på den enkla, praktiska, fula inredning jag kommit att förknippa med bonnabadrum av detta slag, och passar på att andas en stund med handlederna under vattenkranens skållheta stråle. Sedan tvättar jag mig med den utspädda tvålen, torkar mig med en handduk så nött att frottén plattats ut, och konstaterar småskrockandes att min hedonism antagit märkliga former på senare år.

På andra sidan hallen ligger kontoret. Under högvis med allehanda, brukligt ett hus av detta slag, står ett enkelt gammalt skrivbord. För inte jättemånga år sedan skrev jag ett litet brev till gubben och frågade om han inte ville åka på bygdetur med mig (- chansa kan man alltid!). Svar fick jag, med ett tack för en rar förfrågan och den himmelens förklarliga förklaringen att han nog var lite för trött just nu. Jag tänker med varmt hjärta på alla eftertänksamma rader som formulerats här. Av gubben själv, och de damer (av mycket redigt slag!) som kommit att bli grundbulten i skötseln på gården.

Vi blir visade in i ett mysigt vardagsrum med fönster på rad ut mot baksidan. Där syns en enkel gräsplätt, och så skog. Vanlig, småländsk skog.

   Taket är lågt. Parketten knarrar, och jag förvånas över att möblemanget är gammalt. Jag vet inte vad jag hade sett framför mig, men blir desto mer ödmjuk inför detta. Där finns många klassiker från det egna möbelhuset, förstås; i varma, glada färger. Jag inser plötsligt att det mesta jag sett i inredningsväg i mina dar kommit härifrån - till och med de långhåriga sjuttiotalsryorna, slanka teakbyråerna, och en och annan spetsgardin.

Framför eldstaden är det möblerat för umgänge; här brukar visst familjen samlas när de är hemma; men jag sätter mig lite avsides i en STRANDMON bredvid box-tv:n. Jag har själv fyra stycken. Fåtöljer, alltså! (Box-tv äger jag till mitt förtret bara en).

   På sidobordet bredvid mig ligger en fjärrkontroll. Den är dammig och kantig, med grå film på, och har knappar så definierade och upphöjda att man hellre vill böja, än trycka på dem. Nertill sitter en bit frystejp, där det med stora kråkfötter står vad just denna kontroll ska vara bra för. Jag studerar det triviala ting, som detta är, med märklig andakt. Barnflickan - vi kan kalla henne Kerstin - fångar upp mig:

   "Ja, det är där han brukar sitta och titta på tv".

   Hon berättar vidare hur det var gubben själv som återintroducerat "min" fåtölj i stora utbudet. Sedan fadear jag ut. Jag kan redan det mesta om familjen. Lyrisk, och uppfylld av doften som sprids kring clementinerna som delats ut och nu skalas, lyssnar jag i stället på de försiktiga steg som hörs från övervåningen. Här sitter jag, i hans vardagsrum, med händerna vilandes på samma armstöd han vilar sina händer på varje dag. Och några meter snett ovan mig ligger han visst och sover middag!

Efter den lilla sagostunden går husturen vidare. Det berättas under skratt om ett par årgångar vin man en gång tog fram, men turligt nog aldrig introducerade. Förvisso hann en beskärd del spännande människor smaka!

   Anekdoterna om gårdens gäster avlöser varandra, och vi får pilla på tavlor, foton, böcker och brev, som hos vilken gammal morfar som helst.

Inne i köket står nästa dam. Hon steker köttbullar.

   "Hemgjorda, faktiskt!" utropar hon glatt genom barköket, där hon, till oss gäster, har dukat fram mackor och kaffe.

   Jag kommer på mig själv med att känna djup avund inför den vanliga, oknussliga skara som fått förtroendet att spendera så mycket vardag med gubben. Icke desto mindre förstår jag precis varför de fått det.

   Mentalt draftar jag ett nytt life goal.

Vi spatserar runt, smular och låter fikat tysta mun i matsalen, bredvid rummet med den ständigt ouppvärmda poolen. (En historia i sig, naturligtvis!). Jag kikar in i de små gästrum som huserat så många intressanta personer. Till slut kan mitt naiva, skämmiga jag inte låta bli att fråga:

   ”Kommer han komma ner?”

   Fastän jag redan gissat mig till svaret, blir jag modfälld av det. Som för att bota min besvikelse, visar Kerstin i stället var de brukar äta frukost, och pekar på gubbens handduksklädda, nätta fåtölj med utsikt över den blygsamma baksidan. Jag drar mig i denna stund till minnes rullatorn jag sett snett parkerad bredvid ett par tofflor vid trappslutet. Fjärrkontrollens tydliga bokstäver. Käppen i hallen. Den artikel, i händelse av gubbens död, som läckt av misstag tidigare samma dag. Och hade jag inte gjort det förut, lägger jag ihop 1 + 1 nu. Jag känner ett märkbart styng i hjärtat. Av ömhet, lite sorg, och framförallt respekt.

⧫

Ni förstår, denna gubbe har varit min idol sedan jag var mycket liten. Och när jag säger idol, menar jag inte som Sporty Spice eller Obama, utan snarare det närmaste en gud som mitt arma jag har kommit.

   Till mitt försvar är jag ju smålänning. Förr var mamma dessutom lika inredningsintresserad som jag kom att bli. Några av mina bästa barndomsminnen är de otaliga dagsutflykter som gjorts till Älmhult och raderna av soffor som behövt provsittas, 25-kvadrats-lägenheter som behövt bedömas, lagergångar som behövt raceas kundvagn igenom, och köttbullar och vaniljpinnar och femkronerskåvar som behövt tryckas. Otaliga också de tjatomål med vilka jag anskaffat varenda flickrumsattiralj man hade på den tiden (spiralbambu, lavalampa, hjärtkudde, minibyrå, ..., ...). Förutom de mängder modellhus, planlösningar, inredningsmagasin och egna designer detta också inspirerat under åren, påtvingades dessutom mina kompisar ett intresse: när det kom till den tiden på året, följde jag med pappa postis till jobbet för att hämta möbelkataloger till hela klassen.

   Ja, ni hör ju.

Det var i ett (sedermera avlönat) samtal med en kund, vars hela kontor skulle inredas av mig (innan det fredagsmys jag planerat på företagets museum) som det slog mig: vilken otrolig inverkan denna gubbe haft på mitt liv.

⧫

Få människor lyckas lämna ett avtryck som blir förknippat med en hel kultur. Än färre lyckas med detta utan att det är avsikten. Bara någon enstaka får genom både med- och motgång fortsätta göra det.

"Endast den som sover gör inga fel".

Ingvar pratade alltid om att det var vi, tillsammans, som utgjorde verket IKEA. Faktum är att han gjorde allt för att rikta strålkastarna bort ifrån sig. Ändå kom han att bli den evige frontfiguren. En frontfigur som sa förlåt, jag har gjort fel, fler gånger än någon jag vet.

   Var det i brist på annat som han fick vara denna figur? Eller var det för att han, in i det sista, så nitiskt levde sina värderingar? För att han, när man tänkte efter, representerade ett ideal vi ville tro var Sverige? Småland? …Jante?

När jag klev in i min sista roll på företaget var det bara några veckor efter att Ingvar faktiskt lämnat oss. Fastän det var väntat - herregud, han var ju över 90! - låg en tyngd över oss. Vi hade alla och envar någon slags relation till denna man, där flera av mina kollegor kunde vittna om mången varm kram och personliga hälsningar under årens lopp (- det var inte utan att detta kom att skapa ett litet hål i mig).

   Nu fanns en oro i luften, och jag kommer väl ihåg att mina nära och kära också uttryckte den:

   ”Vem ska bära fanan nu?”

   Min första fika med nya chefen, också han smålänning, blev känslosam. Inte bara av sorg, utan också av den insikt om framtiden som började utkristalliseras. Fastän Ingvar inte på många år varit operativ, var faktum att han länge menat på att vi rört oss bort från vår kärna; den som var enkelhet - och modet att tänka annorlunda. Sådant som är naturligt att det ersätts med annat när man blir väldigt, väldigt stor.

   Det var i tyst samförstånd som vi konstaterade att vi hade ett viktigt jobb att uträtta.

⧫

Vi lever nu i en tid då nästan allt ställs på ända. Gamla sanningar läggs under lupp och vi inser att sådant vi tagit för givet, kanske inte längre är relevant.

   Jag gör förstås inte rätt i att glorifiera hela gubben Kamprad. Gud vet att han gjort misstag(!), och IKEAs affärsmodell har definitivt en resa att göra. Så ta mig med en nypa salt. Men jag efterlyser akut(!) Ingvars typ av ledarskap i hur vi tar oss an de utmaningar mänskligheten står inför idag.

  Vi behöver ledare som sätter de många människornas intresse i första rummet. Som vågar gå tvärsemot sin industri. Som åker tåg i andra klass och hellre skänker miljoner till lokala sjukhuset än att värma upp egna poolen. Som inser sina misstag, ber om ursäkt - och tänker om, i stället för att fortsatt peka med hela handen mot sanningar som slutat vara sanna.

I synnerhet behöver vi ledare som - med maximal tillit - håller dörrarna öppna in till det allra heligaste, mest sårbara.

⧫

IKEAs tidiga dagar sammanföll med Folkhemmets uppbyggnad. Då var syftet att materialisera och demokratisera ett bra liv hemma. Idag ser omvärlden annorlunda ut, och det är med denna insikt jag vill avsluta med samma ord - tillika den nionde tesen i ’En möbelhandlares testamente’ - som min evige idol brukade:

”Det mesta är ännu ogjort. Låt oss förbli en samling positiva fanatiker, som med orubblig envishet vägrar att acceptera det omöjliga, det negativa. Det vi vill, det kan vi och det skall vi göra - tillsammans. Underbara framtid!”

what descartes said

Fet fest, Bindefeld!

Om han tänkt skapa PR för ett greater good, är jag imponerad. Vad kan det vara? Han kanske kommer lämna gästerna i Tel Aviv att själva ta sig hem i båtar över Medelhavet? Han kanske kommer avslöja att de alla nu investerat hela sina förmögenheter i fossilfria flyg?

Vad tror ni?

⧫

Fan, vad bra vi är på att inte se vilka världar vi bygger in oss i. Vilka vanor som plötsligt blir rättigheter; hur stora hus vi plötsligt behöver; vad vi måste göra i vårt jobb; hur långt vi behöver komma bort på semester; vilka drömmar som inte får inkräktas på.

Privilegier behöver inte i sig vara problematiska. Det finns de som är gratis, inte gör någon åverkan alls, eller faktiskt inte är valbara (...eller?). Dock finns en hel drös som är på direkt eller indirekt bekostnad av någon eller något annat.

Jag har åtnjutit massor av sådana. Skulle jag ge mig på det, skulle jag kunna lista metervis med val jag på ett eller annat sätt lyckats rättfärdiga för mig själv. Eller som andra rättfärdigat för mig. Eller som jag rättfärdigat för dem.

Det är inte helt lätt. Oavsett vilket leverne vi cirkulerar kring, finns behov involverade. Riktiga behov. Många av dessa handlar om att komma bort från det som egentligen är levernet. Typ: jag jobbar i hektisk miljö dygnet runt och har massvis som pockar hemma = jag MÅSTE få resa långt bort ifrån det här nu, annars förgörs jag. (Äger du en kär vän som har det så, är det svårt att inte ha full förståelse för att hon faktiskt, här och nu, behöver just en sån paus).

De privilegier vi åtnjuter är både biprodukter och drömmar. Under uppväxten lär vi oss vad framgång anses vara, och vi slungas ut genom en mängd skeden vi inte ens vet att vi kan ifrågasätta. Ekonomiskt har vi möjlighet att både se världen, och vad vi faktiskt kan få för våra pengar. Många utgifter är investeringar i oss själva, eller något som varken gör från eller till i vår egen plånbok. Vi jobbar tills vrålåket är möjligt. Vi sätter givetvis kakel i badrummet när vi kan. Vi behåller båtplatsen hela året för den seglats som aldrig blir av.

Nästan bara de med få resurser, tänker på sina trade-offs. Om jag väljer det här, vad måste jag välja bort då? Om jag köper skor till mig, betyder det att mina barn inte kan få några? Många av oss, oavsett socioekonomisk bakgrund, har fått prova på detta exempelvis under studenttiden. (Lika många tror jag har tänkt att de borde skulle kunna leva så även sen).

Det finns en mystik, förundran och beundran kring de som tänker på ovan sätt fastän de inte behöver. En finansman som blir munk är alltid en bra story. En Ingvar Kamprad som är för snål för att värma upp sin pool men gärna ger miljoner till lokala lasarettet, likaså. Och vi tänker och vi grunnar på vad vi själva skulle kunna göra avkall på, men bestämmer oss för att vi betyder för lite, och att sånt där som att avstå saker och göra aktiva val nog ändå är väldigt speciella människor förunnat. Kan man så kör man. Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt leverne? Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt jobb? Jag måste ju ha det såhär.

Är man tillräckligt under radarn så är det ju lugnt. Då fortsätter man flyga över hela världen p.g.a. det arbete man valt. Då förlägger man sitt svindyra bröllop i Palma. Då steker man sin entrecôte nästa fredag igen. Vänner invänder inte. Likes:en fortsätter komma. Stormen uteblir.

Men ni känner fördämningen, va? Att världen och moralen kryper inpå. Vi vet att vi inte ska flyga. Vi vet att djurindustrin är fucked up. Vi vet att det finns miljoner människor i akut kris. Men vi kör på. Shoppar lite till. Chartrar privat. Tänker att snart kommer det nån apparat och löser allt vi inte vill se.

Vet att vi offrar andra, och andras drömmar och rättigheter, tills dess.

Och stressen äter upp oss inifrån.

⧫

Bindefeld, din fest ser skittrevlig ut, och jag är ledsen om du blir syndabock nu (det finns ju massa andra, värre att välja på). Men ÄR det rätt tid för NÅGON att ställa till med nåt sånt här?

Jag tror det är viktigt att vem man än är, var man än kommer ifrån, fråga sig: vad kan jag egentligen ta för givet?

Vilken, eller vem, är min trade-off?

(Bildkälla: IG @micaelbindefeld)

ÄNTLIGEN klimatkris!

Jag vaknar till Gretas bilder från den globala klimatstrejken som börjar idag, och känner plötsligt en tyngd lyfta från mitt bröst. En tyngd så tung och så van vid mig, att jag blivit van vid den.

Tydligen.

⧫

Många med mig har länge kämpat med att sprida förståelse för vad som händer med vår jord. Det har varit ett tufft mission där ett fåtal burit ansvar för ett stortal. Inte så mycket för att det varit så himla kul, utan för att vi känt oss tvungna. Tro mig när jag säger att jag hellre hade velat lägga min tid på annat.

Att det skulle komma till den här punkten, var det ingen som ville tro. För den som är insatt i miljöfrågor, är det hela ganska rättframt. Men nu står vi här; media rapporterar om strejker och katastrofer från alla världens hörn, och klimatförändringarnas konsekvenser börjar bli kännbara även för den mest motsträvige. Nu kan vi inte längre ignorera detta.

Ja, vad ska jag säga. ÄNTLIGEN klimatkris!

⧫

Bortse från klyschigheten här, men hur många gånger har du (ärligt talat nu) känt att du egentligen skulle vilja leva ett annat liv? Att du har för mycket saker, för lite tid, och ständigt känner dig otillräcklig? Att du umgås för lite - eller kanske för mycket - med andra människor? Att du är trött på oväsen och tempo? Att den där köksrenoveringen (och fasadmålningen, och plattläggningen, och försäljningen av förra boendet) är rätt så förbannat slitsam? Att du inte orkar älska? Att du känner dig fast i förväntningar? Att du inte vill känna att dyra klockan och fina SUV:en är så jävla viktiga? Att du vill göra massa andra grejer än att planera för barn? Att du dina bästa år sliter hund på ett jobb där du inte känner dig betydelsefull? Att du helt enkelt känner att livet bara pågår och du aldrig riktigt känner dig närvarande och tillfreds?

Du kanske egentligen hade velat läsa mer, skriva mer, nörda ner dig i nåt, vara i naturen, sjunga, gå på fler fester, vila, måla tavlor, sitta tyst, spela teater, bada i havet, bli kär igen, se världen, omskola dig, börja yoga, prova lajv, göra en dokumentär, fokusera på din hälsa, hjälpa människor, starta band, jobba med nåt som gör gott och där du ser vilken skillnad du gör. Eller nåt helt annat. (En privilegierad frågeställning, givetvis, men icke desto mindre en start på potentiellt gigantisk effekt på västvärldens avtryck, och en ingång även till vidare fokus på just privilegier.)

Hade du kunnat vara trygg med ett annat sätt att leva? Ett fult, men egentligen ganska funktionellt, kök?

Vet du. This is the time. Med uttalad kris kommer också omgivningens mottaglighet för att du tänker om. Att leva enklare eller annorlunda är inte längre ett nederlag, utan snarare något eftersträvansvärt. (Om det nu hjälper att tänka så ❤️). Självklart känns det läskigt att ändra på saker man kanske kopplar till sin identitet, eller som andra förknippar med en. Att berätta sitt 'varför' och sin förändringsstory blir därför otroligt viktigt både för en själv, ens omgivning och det arbete vi som samhälle står inför.

⧫

Vi har en chans att vända utvecklingen, och jag tror faktiskt att allt börjar med att vi alla "unnar" oss att tänka väldigt, väldigt koncentrerat på hur vi innerst inne vill att vår lilla glimt av jordelivet ska kännas, i den omvärld vi befinner oss. För visst skulle vi då ta andra beslut? Visst skulle vi lyssna och informera oss bättre? Nog skulle vi prata med varandra för att hjälpas åt att landa i det nya? Ja, göra det som krävs, och ta steg ifrån den samhällsmackapär som vaggat in oss i ohållbara beteenden?

Själv har jag lämnat bra position på namnkunnigt masskonsumtionsföretag, jobb 24/7, högre lön än jag behövde, och gigantisk lägenhet i stan. Jag gjorde mig av med min bil och sålde hela mitt bohag, och flyttade ut till en stuga på en bil- och (i princip) kommersfri ö i skärgården. Jag saknar ingenting. Jag känner mig lätt. Kulturen här är fantastisk, och naturen och enkelheten ger magisk tillfredställelse. Här ska jag komma till ro, och jobba på version 2.0 av mig själv. (Klyschigt och fantastiskt).

Och vet du. Får jag så får du. Du måste ingenting.

Ta dig själv, din framtid, och andra människors framtid på allvar. Se det som en möjlighet. Världen har aldrig varit i ett större behov av det.

Tillsammans klarar vi det här ❤️