Ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade.

Vi är på väg mot årets nyårsfirande, men känslan är inte riktigt vad den ska vara. Semester i snö och sol och fin stuga vid Siljan ska ju kännas roligt och välkommet. Men det är grått ute. Vi är gråa. Trötta. Det har varit för lite sömn, för mycket "få ihop livet", och för kort tid mellan detta och avfärd. Som vanligt, med andra ord.
       Mina föräldrar kommer ut och kramar oss alla hejdå. När vi pratas vid därnäst anmärker min ömma moder bekymrat på att vi sett utmärglade ut. Jag invänder inte, men noterar att hon aldrig sagt något sådant förut.

Jag minns min svunna barndomstid. Det fåniga flinet, berusande pirret kvällen innan julafton. Gräset mot kroppen en ändlös sommardag. Kinden mot kudden i bilen mot semestern. Den salta kallsupen på händer i havet. Hyssen och förlåten. Slagsmålen och långtradarna. Mattetalen vid köksbordet. Fnissattackerna och kärleksbreven. Den totala fullkomligheten, närvaron, hungern. Den totala avsaknaden av stress, otillräcklighet, socialt spel.
       Jag tänker på min 29-åriga verklighet. Min distans till det som känns verkligt. Alla saker som tappat sin charm. Urholkats. Jag funderar på om detta i själva verket är varför man väljer att få barn. Hoppet att återuppleva den magi, eller kanske enkelhet, som barndomen kan vara. (För var är ron, och friden?)
       Vuxenlivet är ju härligt på många sätt. Det är häftigt att ha möjlighet att definiera sig själv. Att välja sin omgivning, att utveckla sin person. Äta vad man vill och sova när man vill. Det är fint att känna förgängligheten, och förstå att hålla sina kära, nära. För att inte tala om när man för första gången börjar förnimma någon slags pliktkänsla. Ni vet, den bra sorten. Men det är också ett jävla gissel. Helt plötsligt är det ju man själv som ska lösa ALLT. Och till råga på det blir vi alltmer ensamma. Orkeslösa. Tyngda av både problem och möjligheter. Förvirrade, handlingsförlamade eller överstimulerade i närvaron av en påtaglig och ofta oroande makrokontext. Det hör ju till den nya tidens natur, att vi ska se och höra allt. Att vi skapar en spelplan där vi får tillgång till mer och mer och mer. Men evolutionen och lilla jorden hinner ju inte med. Lilla mänskan hinner ju inte med! Jag hinner ju inte med.

Paniken stegrar när jag tänker på hur många (bara i min närhet!) det är som inte orkar. Som försökt för mycket. Försökt vara för mycket. Som trillat dit. Som inte är sig själva längre. Kämpar för att hitta tillbaka, bara för att inse att varken kropp, knopp eller omvärld egentligen är desamma längre. Vad har hänt med oss? När blev det ett sådant monumentalt stresspåslag att fira nyår? När blev det halvt omöjligt att klara av att ta hand om sig själv? Hur ser kravbilden ut, egentligen? När världen är oändlig - vad ska vi bygga vårt liv kring? Vad är en relevant, hållbar och lustfylld tillvaro idag?
       Jag är orolig och trött. Jag tittar mig i spegeln och ser en tanig, blek figur som ömsom kraftfullt, ömsom förtvivlat försöker nysta i ovissheten. Hitta och behålla ett syfte. Jag flyr in i det enda som känns någorlunda konkret: min närmaste krets. Nuet. Tar dagen som den kommer. Mår som jag mår. Skrattar, älskar och är tacksam, som om det inte fanns någon morgondag. Och hade det inte varit för att det var tvunget, för att jag annars hade sprungit ihjäl mig, hade det förstås varit en mycket vacker tillvaro.

Det är något som är allvarligt fel. Vi fortsätter applicera ett gammalt system på en ny verklighet. Vi lever över våra resurser, och springer för fort, brett, högt och lågt samtidigt. I hopp om vadå? Varningssignalerna låter inte vänta på sig, men vi är, på ett sätt, paralyserade. Immuna. Samtidigt känner jag nya vindar blåsa. Prioriteringar omvärderas. Vanor ändras. Krafter mobiliseras. Vi börjar fråga oss vad som verkligen är viktigt, och sätter mänskans och planetens mående på agendan. Jag försöker se oss i retrospekt: är det denna tid som går till historien som en revolution? För det sägs ju så. Och det är tydligen vrålhäftigt och fullständigt golvande på samma gång. Vad kommer vi sätta för spår? Hur ser framtiden ut? Vad blir viktigt? Hur definieras tiden från nu? Vilka blir hjältar? Hur mäktar vi med?
       Ja visst gör det ont när knoppar brister. Jag är rädd för att stå i skottlinjen när vi utmanar det materialistiska och kapitalistiska status quo som under lång tid stått för hur man ska leva. Men för första gången i mitt liv känner jag, om än vagt, också någon slags universell samhörighet. Ett gemensamt omtag kring en verklighet som inte fungerar längre. En pyrande urkraft. Moder jords osynliga hand, if you will. Min vän skrev en gång: "När vi hamnar för långt bort ifrån den väg som är menad för oss, säger kropp och själ med stegrande intensitet ifrån tills vi inte kan ignorera det längre". Jag tror att vi, som utvecklat samhälle, har kommit till den punkten; där en era tar slut och en annan tar vid. Och på de allsköns sätt.

Så ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade. Men det ska bli bra. Instinkten att leva ett liv som inte känns urholkat och ohållbart är stark. Tacksamheten för livet i sig är välgörande på ett märkligt sätt. Och jag tror vi vet, innerst inne, vad som egentligen är viktigt.

Det gäller bara att lita på det. Som barn gör, utan att veta om det.

Mitt sanna jag

Jag inser, när jag går genom tiden, att ett långtradarchaffisliv i mångt och mycket är det enda jag nånsin velat ha. Fulkorv, hinka halvljummet kaffe, små kyffen, sträckkörning, gobbajargong. Tystnad varvat med P3. Soluppgångar. Höra livshistorier. Köra söder till norr. Hoppa ut på gnisslande snö och titta upp mot stjärnorna medan jag pustar vita moln och låter kylan krypa in under skogshuggarflanellen. Lösa problem med händerna då och då. Få va mindful och bli klok.




Nu är den stora frågan givetvis: har jag en absolut bautakris eller är jag mitt LIVSÖDE på spåren?!?!

Lägger till låtar i min playlist

Lyssnar inte på musik längre

Lever kvar i nåt vet inte vad.

Om en skulle dö plötsligt nu det närmaste, snälla döm mig inte för hårt för hur min lägenhet just nu ser ut som nåt en hemlös knarkarfamilj haft hand om.

Planerar alltså inte att dö men livet är ju skört så måste liksom visa att jag ändå är medveten om att jag har det ostädat. Skulle hata om folk spekulerade i om jag var en hemlös knarkarfamilj.

Slutkämpat

Veganism och miljönazism, en har ju redan gjort det där sen sjukt många år men fick nog när folk inte fattade. Så nu är jag en köttätare som flyger världen runt och kastar glödlampor plast mat och kuvert i samma sopor.

Och just det, cykelhjälm slutade jag också med men det var längesen.

Ingen bryr ju sig ändå.





(Ok jag har egentligen bara en fas och är egentligen fortfarande en bra människa men vill bara fucking make a point)

Så ni vet

Sagt det förr och säger det igen jag kan börja leva bättre när jag vill

Featured & Algorithm

Måste Instagram och Facebook förstöra grejen med sig själva jag menar JA jag vill se tradiga bilder från mina mest avlägsna högstadiekompisars liv vem vill inte det!?!?

Söker på Internet

Vila uthyres

Så fint

Lite dyrt

Snälla,

kan inte någon göra ett medley med svenskar som vinner pengar?

Revisiting the köttbit-faktum

Kan verkligen inte släppa tanken på att jag bara är en vandrande rå köttbit.

Kommer aldrig kunna bada igen

Åh nej. Har ni tänkt på att när man badar badtunna. Så ligger man ju typ och sjuder!!! Kommer aldrig kunna bada så igen utan att tänka att vi ligger där ett par köttbitar och tillagas. Kolla på russinfingrarna och tänka att det är så huden ser ut när den får koka till lite. Tänka att nu kommer snart nån och ploppar i buljongtärningen och choppar morötter på våra huven.

ÅÅH


***

(btw är man per automatik ett kannibal-psycho om man får för sig att (PÅ SKOJ GIVETVIS) göra buljong- och morotsgrejen på typ sina festgäster när de ligger där i tunnan?

JAHA.

SKIT I DE DÅ)

Typ så

känner som Lindström när börjar det riktiga livet

småtimmarna de mina

stannar envist uppe
svettig, illamående
ont i halsen ont i skallen
gå föfan och lägg dig!

nej, måste ha mina småtimmar
måste upp tidigt också för den delen
vill ha allt av natten
allt av dagen
allt av allt

(fomo)

kollar ett avsnitt till, bara för att jag kan
har redan sett det sju gånger

MIN TID

vaknar ful
trött
hinner ingenting
halsar koffeinbrygder
går en dag till

det är lugnt
jag kan ju börja leva bättre när jag vill

dekadens looks good on me
vi säger så

Livets stora

Kan man samtidigt vara

en trygg person

och en person som låter livet hända

Komplicerad inställning till det här

HATAR hur livet händer.
ÄLSKAR hur livet händer.

Nej, sorgen, låt mig va

Jag är ju så stark nu
Har ju byggt upp det här
Vill ju bara vara glad
Glömma bort att saker tar slut

Kan inte vara lycklig
Inte tänkande och lycklig i alla fall

Snälla morfar, ramla inte fler gånger nu
Förväxla mig inte med mamma heller
Se bara till att komma hem från sjukan
Håll dig klar
Dra dina fräckisar om du vill
Jag måste ju få visa hur fina möblerna från din och mormors källare blev i min lägenhet

Låt mig inte behöva släppa in sorgen igen

För övrigt

Jag är så jävla trött på gärningsmän.
(i allmänhet alltså)

Snälla, rara, älskade mänska

Så kom det sig att dokumentation från tämligen vanliga mänskors hem blev som nåt slags bättre substitut till inredningsmagasin. Plötsligt med tanke bakom varenda list, vas, blombukett, golvlasyr. Det kom sig att tämligen vanliga mänskor med tämligen vanliga löner i tämligen vanliga hem skulle bli som förbytta.

Hur har du gjort det???

Var har du köpt den???

SNÄLLA SÄG VILKEN FÄRGKOD DU HAR I LILLANS RUM

🍀👌😍😘(👩🔫)

Vad det gjorde med de tämligen vanliga mänskorna på lång sikt var ännu okänt. Det enda som var säkert var att många av dem la varenda peng de hade på marmor, mässing, rosenskärmar och karmstolar och på köpet blev tämligen fattiga. Många skiljde sig också. Eller bara fick gå under jorden ett par månader p.g.a. den där nedra sammetssoffan. Nån födde för tidigt för hon var så stressad över renoveringen av det egentligen ganska funktionella femtiotalsköket. Än fler hamnade i skuld för de köpte Stockholmsförortshus de inte riktigt hade råd med. Krasch. Och så var det med det. Sen kom nya grejer man skulle ha och de tämligen vanliga mänskorna drunknade i allt detta.

THE END.

Förresten, veckans oväntade. Killen som blev intressant enbart för att han i nyktert tillstånd, mitt på ljusa dagen, vågade följa upp sin tidigare onyktra(?) fråga om han inte fick bjuda mig på middag. Jag tackade nej, förstås, p.g.a. den jag är. Men ändå. Fett oväntat, plötsligt intressant.

EDIT: Tackade 'ja' sen! Förtjänade han ändå. Mod e underskattat!