Som ni kanske vet läser jag management på en fransk skola i Shanghai. I min klass går det 90% fransmän och lärarna jag har haft mest är två 35 ish män från Serbien. Alla är trevliga och jag tycker att lärarna generellt är hyfsat sköna. Men det finns en sak som gör mig så upprörd så jag bara vill ställa mig upp och skrika, ungefär en gång varje lektionstillfälle - och ska jag vara ärlig så skäms jag över att jag inte har gjort det än.
Mitt problem är att när vi pratar ledarskap och management, dvs. hela tiden, pratar folk i 'HE'-form. Alltså jag skojar inte. Hela tiden. Inte bara lärarna utan också eleverna. Tas det upp ett exempel på chefskap tas det upp exempel på män. Pratar man om chefskap i allmänhet pratar de i termer av 'HE', 'HIS', 'HIMSELF'. Under en lektion ägnade vi en hel fucking timme åt att titta på någon compilation av kända hjältar i filmer, och gissa vilka hjältar (dvs. ledarfigurer enligt läraren) vi fick se? Jo, givetvis massa 'Troja'- och 'Braveheart'-machistas! Förstår att retoriken de använder kan vara användbar att lyssna på, men jag blir ändå så förbannad. Detta i sig hade dock inte varit så farligt om, som sagt, inte allt annat också hade handlat om män.
Vi har haft flera lektioner då vi t.ex. har gått klassen runt för att beskriva en bra ledare. Det börjar då med att lärarna pratar i 'HE'-form och lyfter fram att de flesta ledare har djup röst, definierade käkben och är långa, vilket jag nånstans kan ta ett djupt andetag och bara "acceptera". Men när det sedan är det resten av klassens tur (att poängtera här är att ca 70% av min klass består av tjejer i 21-22-årsåldern) vet jag inte vart jag ska ta vägen. Nästan varenda en av både tjejerna och killarna inleder sina beskrivningar med 'HE' och fortsätter sedan med diverse klassiskt supermaskulina ledartypsdrag. Jag har blivit lika chockad varje gång och undrat om det är något slags skämt. Suttit och funderat på om jag ska avbryta och säga ifrån, som jag alltid gör annars, men sedan struntat i det p.g.a. att jag inte liksom vet var jag ska börja.
Jag känner mig stött, provocerad, ledsen, förvånad och så arg så hjärtat håller på att dunka ut från min kropp. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så hårt på något sånt här. Men när vi sitter i en heleuropeisk klass år 2014 och man knappt medger att kvinnor också kan vara chefer, då förstår man hur mycket det är som är fel i världen. Och även om Sverige är långt ifrån perfekt så blir jag så sjukt jävla stolt över oss. Men det är så lång väg kvar.
Jag börjar med att lova mig själv att ta upp allt det här i klassrummet nästa gång. Men vi måste alla lova oss själva att ta upp kampen på riktigt nu. I Sverige och i världen. Skämmes, ta mig fan, om vi inte gör det. Så här får det bara inte vara! Jag orkar inte att det ska ta så lång tid för något så grundläggande som jämställdhet att få slå rot. Och det handlar förstås inte bara om hur man beskriver en ledare. Fan, det måste börja hända saker nu. Jag tänker aldrig acceptera att lämna en värld som inte gjorde sitt bästa för att bli jämställd.
Wish me luck!
