fredag 12 mars 2021

Vi flyttar in

Det var efter många om och men som vi till slut bestämde oss för att ta den där jävla lägenheten. Den vi hade råd med. Mentalt stod vi fortfarande värd för tjusiga fester i en representativ Vasavåning.

   Rum i fil. Spegelpanel. Löpmeter tummade klassiker i inbyggda bokhyllor (inte Billy), och knarriga Chesterfieldsoffor. Ett massivt skrivbord med bankirlampa på, över äkta matta så stor att vanliga människor inte vet var de säljs. En björnfäll, måhända, och whiskyvagn när vi blitt lite less på livet sen. Färger: mörka. Röda, gröna, lugna. Betsat och skönt och varmt, förutom vid golvet, för det hör till att en går i tuftade tofflor och svär här.


Vi skulle inte ha teve, men en eldstad som hämtad ur Skönheten och Odjuret, och en oslagbart nyårskompatibel balkong. Cigarrer nånstans. Klackar med möbeltassar.

   Vi skulle njuta av sprakig LP-jazz och finstämt klassiskt, veta att uppskatta mindre kända verk och ha verkliga favoriter däribland. När vi hälsade välkomna i hallen med det runda bordet, som huserade både liljor, romsnittar och Champagne, skulle alla gäster falla in i nån slags julsk värme jämt, och inte tvivla för en sekund på att varken vi eller de hörde hemma där.
   Jag skulle propsa på att vi alltid skulle städa själva, tills dess jag insåg att vi städade hela helgen varje helg, då, och det gick ju inte.


Samtidigt levde drömmen om torplivet. Ett enkelt, avskalat liv utan större anspråk. Någonstans där en inte kunde höra trafik ens med spetsat öra, och där dagen fick ha sin gilla gång. Kaffet fick kokas. Gökuret ticka. Där spetsgardinerna kom till sin rätt och de rosa pelargonerna slingrade sig långa, starka som bamburör runt de skeva fönstren. Flugorna fick surra runt tills de dog, hade vi skullat rädda dem jämt hade vi inte gjort annat.


I köket skulle panelen vara gräddigt gul för det har jag alltid drömt om. Ett riktigt bakkök, med Klafre-spis att kura upp sig vid och svärta ofta. Att svärta spis är en av få hushållssysslor jag uppskattar, tillsammans med att hänga tvätt mellan träd, skaka bolster, och metodiskt fösa ihop ludd från torktumlarfilter. Hade kunnat jobba med allt detta om jag fick.


Vi hade haft putsade koppargrytor, skomakarlampor överallt, och en klocka i emalj ovan dörrposten. En fotogenlampa att samlas och varva ner bredvid. Kanske inte gå så långt som att hänga upp ett egen-härd-är-guld-värd-broderi, men ha omfång av rallarrosor, blåklockor och gullvivor i diverse porslinskannor och rent, rent, rent. Tänk om det skulle krypa löss ur väggarna? Eller möss? Det är väl bara att slipa. Stoppa. Foga? Jag har varit väldigt musliberal i mina dar, och menat på att det är mysigt att höra dem ränna runt i väggarna, men behövt ändra ställning när jag sett vilken oreda de ställer till med. De åt upp halva vår nya mulltoa i sommarstugan och det var märkligt som fan. Jag köper det inte. Vill inte att en lus ska ränna runt och knapra heller, kan ni tänka er?


En liten verkstad hade suttit fint. Med oklanderlig ordning, givetvis, och inte för kallt. Det får aldrig vara för kallt! Det är då fan att allt en gillar i grunden är kallt. Men föreställ er att ha en värdig bod. Med skruvstäd i bänken, jämna hål i väggen och inte en hipster så långt ögat kan nå. De kan uppskatta sina gemensamma verkstäder i bostadsrättsföreningen bäst de vill, mig lurar de inte. Jag skulle såklart lyssna på P2. P1? P4? Vadhelst en nu lyssnar på när en är en sån som ibland behöver muttra i en bod, ryta ikapp med en rasp, hugga ved tills frustrationen är borta.


Här skulle bäras träskor och nattsärk, och givetvis skulle det inte finnas en tillstymmelse av mörkrädsla när en svepte ut i daggen för att gå kvällsvarvet om huset. Kolla läget. Det var obligatoriskt.


Kanske skulle vi borsta tänderna utvid gaveln, eller gå ner till sjön med en mugg vatten. Lyssna på storlommen, den svarande tystnaden. Komma ner i temperatur.


Vi skulle ha helt öppet fönster i sovrummet, tända ljus på nattygsborden, smörblommor, viol och rödklöver i små dricksglas, och knäppta händer, lugna andetag över lakansmonogrammen. Och faktiskt så skulle det bli ganska mycket ligga av. Överlag, alltså. Frustrationsligg såväl som öm, bultande älskog på en filt i gräset, sol över våra kroppar, ensamma i världen. Uppskattande smekningar och inga trosor under kjolen. Tillgänglig, kåt och härlig, lutad över köksbänken...

   Det här gick ju inte, ändå. Tänk att veta att allt liv fortfarande pågick därute. En måste ju höras, synas, göra nån skillnad här i världen.


Kanske en herrgård skulle vara bättre. Lite närmre stan. Nåt hippt jobb. Lite större klimatavtryck, bara, men det hade en väl kunnat förtränga. Inga problem.

   Kanske hade kunnat köpa en elbil? Om jorden ändå ska gå under är det väl bäst att njuta. Hålla för öronen, leva gött, helst inte prata om jobbiga grejer. Nämen lilla hjärtat, att dö av svält, panik och värme är något vi alla måste förhålla oss till, se så.


Vår herrgård skulle vara gul, vad annars hade det vart för mening med allt. Sen ska det inte vara en sån fancy gård med alltför fina material och jättehögt i tak och så, utan en mer rejäl variant med gedigna, mörknade brädgolv, och bubbliga fönsterrutor som får hjärtat att flimra till när solen strilar genom lövverken utanför.


På gårdsplan skulle det finnas ekar och en blomtårta. Ja, alltså, flaggstång med rundel i mitten och så en grusrondell runtom, så det riktigt river till när gästerna kommer för helgen. Det skulle prunka av löjtnantshjärta, ros och prästkrage runt stången. Ja, det är det som hade varit blomtårtan, alltså, vad heter det ens? Och det var värst vad jag hakat upp mig på exakt vilken växtlighet det ska vara överallt.


På jularna skulle vi fylla trappen med granris, och tända eldkorgar längsmed den slingrande uppfarten. En allé är för övrigt för högtravande, låt hellre gästerna puttra förbi lagårdsbyggnaderna på höger sida och sen svänga upp.


Det känns viktigt att de är på höger sida. Sa jag att jag bygger upp tydliga visioner? Även skräckscenarier? Inte med vilje utan hej hopp har jag gått från noll till hundra i vilket givet sammanhang som helst. Från vacker dag till bilolycka till min pojkväns utseende i ansiktet efter densamma. Hur livet blev sen. Det är helt sjukt. Inte så mycket tanken i sig utan hur jag mår därefter. Som att saker händer på riktigt. Hur som helst kör en upp på höger sida och så kommer vi ut och möter på trappen, studsar lite på riset. Huset är stort och alla barnen sover i samma rum och det är det roligaste på hela året. Är det nånting jag lärt om livet så är det att det blir bra om en replikerar så många Astrid Lindgren-miljöer som möjligt. Madicken-barnkammare, om nu inte det låter hur sjukt som helst det också, Kajsa Kavat-torg, Bullerbyhus, Saltkråkan-handelsbod, Gullpian-trädgård. Barnkammarvisionen kan jag också fått från Rasmus på luffen eller Katitzi och då är det kanske inte lika idylliskt. Icke desto mindre!


Dagen innan julafton skulle alla kompisar anlända och så skulle vi samlas i köket allihop, koka kola, kura upp oss med raggsockor, olle och rödpang, prata om allt vi inte hunnit sedan exakt ett år tillbaka. Fixa all mat, vara uppe till småtimmarna och ta sovmorgon på själva julafton. Familjerna skulle vi åka på olika håll för att fira med på juldagen. Mysigt.


På tal om Saltkråkan lever jag ut den miljön just nu. Det är en snygg grej, på nåt vis. Rufsig, salt, ljugig, redig, busig. Stoisk. Karg. Åtråvärd. Tanken var egentligen att hitta en spartansk stuga nånstans på en ensam ö och pendla mellan att skrika ut avgrundsångest mot ett skummande, ilsket hav, och vara inspirerad och skriva. Äta konserver och lägga ut fisknät. Grilla fisken på pinne. Tjära mitt hus och sola min kropp på en klippa. Det är väldigt uppenbart att det hade gått för mig som för han i Into the Wild, så det var bra att jag tog förnuftet till fånga och hyrde in mig på en befolkad ö istället. Fick en pojkvän. Började tänka på framtiden. Nog har det känts kargt och coolt och drömmigt ändå!


Så kom verkligheten. Och vad hade vi råd med? En semiskruttig trea i Majorna. Ja, jag tackar. Tur vi har livet på oss.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Comments