Solveig hade sett fram emot den här stunden i tjugo år, trodde hon. Åtminstone väldigt intensivt sedan tidigare nämnda *känslor* börjat besvära henne (och sedan då eskalerat ohämmat).
Efter många om och men - det var inte helt enkelt att hitta i en sommarstugegarderob med bara fotogenlampa - hade Solveig fått ihop både stativ, kanna, behållare och rödsprit. Burken med kokkaffe stod där den skulle på kökshyllan och vatten hade hon kvar sedan gårdagen.
Eftersom Solveig var av uppfattningen att väder skulle kännas och att spartanska förutsättningar gav det allra bästa kaffet (det där är en konst), släpade hon ut en soldyna på trappen och satte sig till rätta.
Installera stormkök var inga konstigheter. Inte kyla heller. Det var något visst med att bara klara sig.
Det var något visst med att sitta på en trapp, helt själv, se hemstaden i fjärran och känna sig mallig över att till och med ha haft närvaro att sno med sig en mjölk-tetra från jobbet innan hon klockade ut häromdagen.
O helga stund. O helga stund för världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Comments