Fattigkomplex, eller: Lagt golv ligger

Jag lever fortfarande som att jag inte hade några pengar att röra mig med. På ett sätt sunt, men det ger också onödig ångest.

Som exempel håller vi just nu på att välja golv till lägenheten. Till köket och hallen - de ska ha samma. En massa olika ljus och vinklar och anslutande golv och presumtiva väggfärger som golvet ska passa till och en distinkt stil (väldigt gammaldags) i köket som allt ska vara en lagom kontrast till så att slutresultatet helt plötsligt inte blir för puttinuttigt. Förutom att jag är en odiagnosticerad men recovering OCD-person som helst vill ha utvärderat och uteslutit alla alternativ som finns på jorden innan olika beslut tas, så dominerar också det ekonomiska hänsynstagandet. Har man väl lagt ett jävla golv så ligger det där. End of story. Punkt och slut. Ingen återvändo.

Så tänker inte alla. Många kanske, men inte alla. Jag kan inte svara på om andra sätt är mindre ångestfyllda än mitt men jag vet att andra sätt finns. Till exempel att man väljer en färg till en jättestor yta, låter maken måla, och sen ångrar sig. Låter maken måla om. Det skulle jag aldrig göra. För det första är det väldigt skevt att bara mannen ska utföra sådana grejer i hemmet, som en slags renoveringsslav under en kvinnas finstämda nycker. För det andra... Nä, jag hade inget andra.

Blir det fel så blir det i alla fall fel och då får man leva med det och tänka om. Man gör inte om något som är nytt, är funktionellt och har kostat (kostar!) pengar. Såvida man inte råkat måla sitt gamla trähus i highlightpennegult, som ett av husen på väg till vårt landetställe. Då måste man faktiskt måla om. Det är nog till och med lag på det.

I vilket fall kan man lägga mycket ångest och energi på våndan innan lagt golv ligger. Man kan också vara en person som inte har fattigkomplex. Jag tänker ibland på mitt exs (bra stavning) pappa och styvmamma som levde helt utan sådant i ett gated community i Rancho Santa Fe, San Diego, några svängar från Bill Gates hästfarm på en sisådär 100 hektar.

Huspriserna i området började på 40-50 mille för att sedan stiga mot oändligheten och vidare. Stammisar på restaurangerna runtomkring var idel ädel adel och presidenter, och smaken var av typen "extremt dyr". Ni vet sån som man inte kan fejka hur man än gör. Varje hus hade en mexikan som skötte trädgård och pool samt en handfull andra människor som skötte allt annat. En gång när jag var där hade en örnliknande fågel när vi var borta flugit in i ett fönster och sedan landat död i en av de många solstolarna på baksidan. Man resonerade sig fram till att låta fågeln ligga eftersom trädgårdsmästaren ändå skulle komma snart. Exet själv - han bodde inte där förstås - hade flera vanor som rörde sig i samma universum som detta, såsom att köpa och slänga kläder efter en användning i stället för att tvätta dem, och att själv inte kunna städa. Kommer väl ihåg när jag kom till hans nya lägenhet dit han ännu (flera månader in) inte hade skaffat en "cleaning lady". För att gå mellan säng, kök och badrum fick man vada i de smala gångarna som hade uppstått i det centimeterhöga lagret av damm.

Trots förevändningen att pappan var selfmade, tämligen fascinerad av svensk socialism och kom från fattiga förhållanden, så skönjdes inga kvarlevor av detta nu. För att återknyta detta till vår egen lilla livshållpunkt *golvvalet i pensionärslägenheten från -54* nu så minns jag hur diskussionerna gick inför att dåvarande svärföräldrarna skulle skala ner och flytta till en (nästan lika dyr) nyproducerad lägenhet i stan. Alla fullt fungerande ytskikt skulle bytas ut till nya nyanser och material och det var inget konstigt med det.

Förutom att vi som bor på jorden eller kommer från Småland inte gör så.

Min livets lott är att jag kommer kunna tjäna hur mycket som helst och ändå tänka att jag nog är fattig bonddräng och statare trots allt. Ett glasblåsarns barnbarn.

Och tur fan är väl det. (Våndan till trots.)