17. I alla livets väder

Att Unni var på väg att förtvina var en utdragen och lågintensiv mardröm för någon som skulle bli ensam kvar. Lasse skulle inte sörja. Så knappt pojkarna heller. Inte på samma sätt som Solveig i alla fall. Som skulle bli ensam kvar. Själv. Ensam.

Saker som är för sorgliga vet vi för lite om förrän vi är med om dem. Just för att de är för sorgliga för andra människor att berätta om när de är med om dem. Just för att de sedan förträngs. Just för att de i all sin oallmängiltighet är så allmängiltiga.

Det var svårt för Solveig att förstå och acceptera omfattningen av sin sorg när hon hela tiden påminde sig om och lurade sig själv att "det här är en del av livet". Att alla är med om det här. Det var förstås sant att mänskor hade dött i alla tider men ingen av dem hade varit Unni. Solveigs mamma.

Driftiga, skrattande, klämkäcka mamma. Mamma som fyllde hela huset med liv. Mat och kalas. Städ och fej. Julpynt och kärlek. Dansband och Canasta. Omsorg om andra. Därmed omsorg om sig själv. Pappa hade varit lyckligt lottad och det visste han nog om. När resten av familjen hade gått och lagt sig om högtiderna brukade de dansa en foxtrot i köket.

Solveig tänkte ofta på den gamla dikten:

Då mammorna kom till, var tanken ganska klar
En mamma har nå't i sig, som ingen annan har
Hon ger dig all sin kärlek, försöker att förstå
I alla livets väder, hon är att lita på (...)

I alla livets väder... När Unni hade blivit ensam höll hon uppe geisten i några år, till tanken kom ifatt att pappa John verkligen var borta. De senaste tio åren var Unni som förbytt. Och inte ens Cissi var med för att bevittna det.

Hela Solveig var egentligen en vandrande saknad och nu behövde hon låtsas att hon inte var det en stund.

- Mamma, var har du pärmen?

- Den är väl där?

- I bokhyllan?

- Bredvid sängen, förstås.

Det var minsann inget "förstås". Hade hon börjat skriva dödsbrev i sängen nu också?

Unni hade förberett för sin egen bortgång länge. Inte på det moderna sättet - det vill säga att hon hade dödsstädat och rensat bort prydnadshundar och femtio år gamla husgeråd - snarare tvärtom. Däremot hade hon väldigt klart för sig vilken psalm men även Lasse Stefanz-låt som skulle spelas på begravningen. Ett tag var det det enda Unni hade kunnat säga med bestämdhet, men nu hade buden börjat skifta kring vilka sånger som skulle gälla från gång till annan och därmed var det alltså bra att det fanns bevis i pärmen.

Unni hade också lagt ansenlig tid på att tvätta, stryka och vika gamla broderade handdukar, lakan och dukar. Att gå igenom fotoalbum efter fotoalbum för att skriva ner vilka olika släktingar man gick att betrakta på dem, vilket år det var och vems kalas. Koggholmen var överskrivet på Solveig sedan länge. Redan på pappa Johns tid. Det Solveig oroade sig för var recepten, och såna frågor som Solveig aldrig kommit sig för att ställa. Och ännu inte ställt. Om livet och upplevelserna, kärlekarna och döttrarna.