söndag 22 november 2026

Vad är poesi om inte ett flöde.

Livet pågår men vi dansar

Jag ville aldrig vara en kvinna i ett par som försöker få barn.

Jag skulle inte vara det, det gick ju först lätt. Då var jag 35, vi blev gravida redan efter tre månader och allt gick så bra fram till att det inte gjorde det.

Ett år av graviditetsförbud och tre månader av att försöka vara i sexsynk med Viktor på någorlunda specifika dagar och jag är redan helt slut. Också räknat ut att jag nu plötsligt kommer vara minst 38 vid födsel om det går igen och det känns inte alls som 36 som jag skulle varit när vår förstfödde skulle komma.

Födsel. Heter det ens så när man kommer vara tvungen att förlösas med snitt? Beräknad förlossning. Beräknad kirurgisk intervention. Beräknat snitt.

BS.


Jag har precis kommit ut på andra sidan av en two week wait som blev en three week wait eftersom mina cykler numera är helt upp-och-ner. Har analyserat dem före och efter allt hände och konstaterat att det verkligen finns ett före och ett efter. Klimakteriet är det inte, säger gynekologen. Det är då för väl, i alla fall. Har övervägt att lämna siffrorna till mina statistikerkollegor för lite extra djup analys och några käcka diagram men konstaterat att det ju(!) vore övertramp. Jag vill hålla allt för mig själv, men samtidigt vill jag ju att alla ska veta att vårt liv bakom kulisserna just nu består av dans av hopp och förtvivlan. Mitt liv, snarare.

Viktor är nog som män är mest i detta. Han vill och han är världens bästa men är inte i samma dans. Jag är ballerinan och han är ballerinans ständiga stöd bakom scenen.

Jag älskar honom. Ibland kanske för att han i vissa hänseenden är som män är mest. Hur hade det sett ut om vi var två som hängde upp hela halva livet på en enda sak som kanske inte ens är alls inom vår kontroll eller ens "in our cards"? Tänk om det inte blir något och det är så man kommer att behöva säga när någon frågar om vi någonsin funderade på barn: det fanns inte i våra kort. Hade jag kunnat säga så utan att dra hela harangen om att vi skulle visst haft barn: den 16 februari 2026 skulle han ha kommit och vi skulle varit en helt normal familj precis som ni och ni och ni. Men att det inte blev så.


Jag har funderat på varför jag vill ha barn. Om frågan ställes nununu, alltså. Och psykoterapeuten som jag blev tilldelad tidigare i höstas (för min posttraumatiska(?) hälsoångest, reds. anm.) har frågat om jag ens vill ha barn längre. Kunde inte ens svara. Min bästa anledning just nu är att jag bara vill ha ett liv som alla andra där jag inte saknar något jag hade kunnat få. Jag vill ha samma erfarenhet som alla andra mammor. Samma förmåga att bry mig tillräckligt lite om saker runt omkring mig - jobb till exempel - för att något annat är viktigare. Jag vill ha villa, Volvo, vovve, barn - och ha lyckats göra något mer i livet. Hejda klimatkatastrofen eller antibiotikaresistensen eller så.

Det är så tydligt vilka kvinnor som har fått barn och inte. Jag vill åtminstone inte vara en person som ville få barn men inte fick det. Kommer för väl ihåg vd:n, tillika min chef, på ett tidigare jobb som när vi pratade om hennes liv sa att det faktum att hon och hennes man aldrig fick några barn var hennes största sorg. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att inget vd-skap i världen nog skulle kompensera för att man var ofrivilligt barnlös.

Nej, frågan om OM jag vill ha barn, och varför, är nog nersolkad av tanken på att det kanske inte ens är inom räckhåll just nu. Att det är något som tagits ifrån mig. Men tänker jag efter riktigt noga så inser jag att jag hamnat i någon slags nästa nivå av 'varför' som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i: arvet. Känslan av att kunna ligga på dödsbädden och veta att jag aldrig riktigt dör. Att döden inte blir en punkt, utan ett bindestreck. Att något av mig lever kvar.

Jag vill också skratta och vara trött och åka på fotbollsmatcher med en person som är helt sin egen. Se barnet göra "som vi gör" (läsa och showa och vara lite tokig, förhoppningsvis). Se barnet bli en välartad tonåring som både håller oss uppe på natten och har manners som avslöjar att den kommer reda sig ändå. Kanske att han (jag har ju levt i att det ska vara en han) har fått gått på en skola som är lite förortstuff, så att hans inneboende intelligens och analytiska förmåga har fått nyans och hans näsa fått lite välbehövligt skinn. Att han fått lite jävla social kompetens.


Ja, vi får väl se hur det går med allt. Jag får också förstå att saker och ting inte är avslutade. Att jag fortfarande så att säga bearbetar saker. Att vårdkarusellen inte ens är över. Vi har ju i samband med detta behövt anmäla inte bara en vårdskada utan två. Den första orsakade sannolikt själva missfallet (barnmorskan missade att remittera mig till specialistvården p.g.a. tidigare koniseringar). Den andra var en perforation vid skrapning.

Att det lilla hålet höll på att bli så ödesdigert som det nästan blev förstod vi inte då. Jag väntade i 21(!) timmar på akutoperation och när jag väl låg på operationsbordet, nersövd såklart, låg en tredjedel av allt mitt blod i magen och utgjorde ett, tydligen, livshotande tillstånd. På det en kraftig infektion som var ett smärre mirakel att den inte ledde till sepsis. Trots att vi inte hade fått någon information om mitt tillstånd (personalen visste inte heller om omfattningen utöver infektionsvärdena fram till operationen) var det ändå som att någon del av mitt undermedvetna visste att min och Viktors kyss, när de till slut skulle rulla in mig för operation, kanske skulle vara vår sista. Jag låg varm under värmetäcket när vi väl sagt hej då, mitt dubbelduschade hår låg vått innanför operationshättan och mina tårar trillade tyst över kinderna i salen utanför operationsrummet. Jag tänkte på en blomma som vajade på en äng, så som mormor hade lärt mig att man skulle göra för att ha ro. Jag har aldrig varit så i kontakt med nästa liv som då.


Min kusins före detta var med om något liknande som alltid kommer vara min referenspunkt för hur illa något kan gå. Vad man inte vill ska hända en. Hon gjorde en skrapning, fick en infektion, fick sepsis, de fick amputera först benen, sedan armarna, och sist dog hon.

Min mardröm infriades halvvägs. Jag fick en chans till. Det känns ju helt sjukt. Jag måste komma in i den känslan igen. Någonstans mellan alla treveckorsvänt och den obeskrivliga berg-och-dalbana i hormoner, skenhormoner och "collateral damage" på humörfronten de innebär.

Livet pågår men vi dansar.

Jag dansar.