Dimma är det finaste vädret.

Nyp mig i armen så vackert jag bor.

Personlig utveckling

Om det är någon egenskap hos mig själv jag skulle önska bort så är det att jag är så ojämn. Ena dagen världens game, andra dagen ufo. Lilla hormoncykeln gör inte heller saken bättre. Vad man äter och dricker. Kaffeångest, någon? Sockerbakfylla?

Alla andra verkar så jämna, så normala. Nån skulle kanske påstå att jag också är det men i så fall stämmer det inte. De e obvious att jag ibland är så osäker på mig själv att jag knappt vet vad jag heter. Ibland är jag å andra sidan så vanvettigt rolig, smart, käck. Käckast av dom alla. I den bästa av världar jämnar ytterligheterna ut varandra.

I Älmhult för hundra år sen (nio i alla fall) satt vi på AW och körde Värvetspelet. "Spelet" går ut på att man drar en egenskap ur en hög med egenskaper och sen delar ut den till den i sällskapet egenskapen passar bäst in på. Typ "framgångsrik", "fyllekaja", "naiv".

"Osäker" kom upp. Jag kommer ihåg hur kollegan tittade på mig medan hon gav mig kortet nästan i smyg. Chocken var ett faktum. Hur kunde jag vara den i ett helt AW-sällskap som var mest osäker? Det var definitivt inte vad jag signade upp för. Kommer ihåg det som lika hemskt som när jag kuggade min första uppkörning. Fick inte ihop det med min identitet.

Numera är jag smärtsamt medveten om mina olika sidor som tillsammans gör att jag som bäst är en medioker person.

Jag skulle vilja ha siffror på i vilken grad andra känner sig som ufon. Jag vill prata mer om människors osäkerheter - de som förklär sig som säkerheter. Jag vill veta att ni kämpar lika mycket med självmedvetenheten som jag. Då kommer jag nog kunna gå vidare.

Till jobbet.

Vägen till mitt jobb är lång. En och en halv timme ungefär. Man börjar med att gå i en kvart, sen åker man båt i 20 minuter, sen väntar man på vagn i 10 minuter för att sedan åka vagn i tjugofem. Genom Majorna, ut till Marklands, förbi Botaniska, uppför Medicinareberget där man studerar de många elcyklisterna, blandat med de tappra vanliga cyklisterna, och sist en promenad till kontoret.

Kontoret ligger bredvid Rättsmedicinska. Från mitt fönster ser jag ibland när människor samlas för att gå in och ta avsked där. En märklig kontrast. Här sitter en annan och jobbar med livet medan dom jobbar med döden.

Jag ska skriva mer

Jag behöver få ur mig mer så därför måste jag skriva mer. Eventuellt också sjunga mer, men en sak i taget. I stället för att scrolla på telefonen på väg in till jobbet varje dag kanske jag kan skriva nåt kapitel i någonting eller någon essä av något slag. Lite livsbetraktelser. Självbetraktelser.

Bläddrade i Självbetraktelser av Marcus Aurelius på Bokmässan igår och blev inspad så som bara en uråldrig romersk kejsare kan inspa en. Lärde mig också att han var just en romersk kejsare (år 161-180) och inte en svensk diktare från 1800-talet som jag var helt säker på att han var. Fascinerande. (Hur okunnig jag är, alltså.)

I vilket fall. Jag vet inte riktigt hur det ser ut här på gamle Blogger/Blogspot när man skriver i och publicerar genom mobilappen men det får gå bra. Det duger. Så kanske hörs och ses vi här lite oftare nu. Eventuellt. Får se.

Ha det!

I love beginnings

sa Louis Kahn.

Och jag. Som eventuellt har hundra diagnoser.

Ingenting är heligt för nu roffar vi åt oss

Min tid är tidig morgon. Svinottan, nästan. Tiden innan något i världen får göra anspråk på en. Den infaller med fördel under de mörka månaderna (dvs: innan ens dagens ljus får göra anspråk på en).

Häromveckan såg jag en reel med en tjej som hade spelat in sin sån stund (hon läser och skriver och dricker te och myser i mörkret) och beskrivit den så som jag själv hade beskrivit den. Hon tog sig friheten att definiera det som jag trodde var fredat från definition. Och nu är till och med den stunden lite nedsmutsad.

Nej, jag ska inte låta detta get to me. Men är det inte märkligt, så säg, att vi kommit till punkten att människor tjänar pengar på att bryta ner varenda fenomen, varenda nycker, varenda mänsklig tankegång, varenda litet beteende vi har för att skapa content. Det borde vara roligt att titta på men det är det inte längre.

Den moderna digitala världen är ohederlig och gränslös. Kan man tjäna på ett tåg, ja då hoppar vi på.

Jag fortsätter scrolla.

Double Income, No Kids

Som marknadsförare känner du troligtvis till förkortningen DINK: Double Income, No Kids. Det är en lukrativ målgrupp som bejakar livet, reser, spenderar pengar och mår rätt bra. Begreppet har använts i flera decennier, men först nu blivit något som människor själva identifierar sig med.

Normen har alltid varit familj och att få barn. Allt annat har varit avvikelser som saknat, eller haft negativ, definition. En livsstil behöver förstås inte ha en etikett för att vara legitim, men det ligger något i att artikulera den som mer än ett antialternativ.

Vi lever i en ny tid. Möjligheterna är många och sträcker sig förbi att bilda familj. Kvinnans roll har utvecklats och kan vara mycket annat än att vara mamma. Samtidigt har artiklarna länge avlöst varandra om ånger kring barn vs. hur man inte bör känna ånger kring barn.

Double Income, No Kids kommer i många skepnader. Även om livsstilen inte alltid är självvald (t.ex. har mäns spermakvalitet sjunkit drastiskt de senaste 50 åren), är den på uppgång. Media och övrig omvärld verkar dock inte ha hängt med på detta, annat än för att problematisera; år 2023 är minskandet av antalet nyfödda och en kvinnas sterilisering fortfarande nyheter. Vi som är så bra på att fånga upp trender i övrigt - varför har så många ännu inte accepterat DINK-normen?

Kanske kan de kriser vi går igenom nu bli avgörande för hur vi värderar alternativa livsstilar framöver. Har du double income och inga kids lär du gå vinnande ur matprischocken, och så småningom lär det väl bli ohållbart att anställa småbarnsföräldrar som ständigt behöver vabba nya smittor. Snart kanske även vetenskapliga förutsägelser om framtida livsbetingelser på jorden landar hos den breda massan.

En ny, uttalad norm är här och nu går det fort. Under senaste året har DINK-begreppet börjat trenda i SoMe och i olika forum ses DINKs söka andra DINKs att hänga med eftersom kompisar med barn blivit så otillgängliga. Att kunna bejaka annat än familjelivet har blivit statusfyllt i en långt bredare mening än förut. Är det hela ett symptom på hur vi ser på framtiden och att vi vill leva vårt liv här och nu? Eller var det bara en tidsfråga? Var det just nu vi hade de rätta verktygen att etablera "formen" för nya normen? För själva levnadssättet, om man nu får generalisera detta, är ju egentligen inte en ny företeelse.

Kanske ser vi inte alla effekter än, men det är uppenbart att det breda anspråket på DINK-begreppet kommer förändra vårt sociala liv i grunden.

Det ser jag fram emot att följa.