Morfar,

Morgonen du dog gick jag på Galtö. Tidigt gick jag upp. När mamma ringer mig står jag framför en liten ödestrand insprängd bland klipporna. Det är så tyst. Bara små, små gluckande vågor som stillsamt föser de krossade snäckskalen fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vattnet är kristallklart. Det är sagolikt vackert. Det får vara det. 

Fast jag borde gå hem blir jag kvar. Vill aldrig att det vackra ska sluta.
  Mamma sa att det finns ju ingenting vi kan göra just nu.

Jag struttar omkring i tidlöshet, som ett småglin på vift. Utforskar varenda skreva, drar in varenda saltbris. Kliver på musselskal (kraset!) och balanserar på stenar som inte kilat fast. Gula lavar på det glittrande grå. Tusen miljoner vinklar av det sagolika. Jag vill fånga det! Behålla det!

Det går från kyligt morgondis till spikraka strålar av brinnande varmt. Jag är perfekt klädd och känner mig barnsligt mallig över det. Stilla drar jag efter andan när jag kommer upp högt och ser ö-landskapet breda ut sig runt mig.
  Fåglarna.
  Jag kan inte en enda. Storlom och fiskmås, möjligtvis. Någon sädesärla. Hade du varit här hade du förstås kunnat varenda en.

Himlen är hög som den kan vara i april. (Vad menar man egentligen med det?). Havet ligger nästan stilla. Det är basfärgsblått. Solen badar där i. Klyschigt klyschigt och klyschigt. En visa spelar i mitt huvud. Runt och runt och runt, om och om igen.

  "Så skimrande var aldrig havet, och stranden aldrig så befriande".
  Evert Taube. Jag ser ända till ön där han växte upp från min kulle.

   "...fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra - och blommorna aldrig så ljuvligt doftande, som när du gick vid min sida". (Vi spelade den på mormors begravning. Kommer vi spela den på din?)

Utan att ha stött på en enda människa på många timmar vänder jag tillbaka. Tom. Sätter mig på en båt och påbörjar den långa resan hem.

  Allt är som vanligt. Inget har stannat upp.
  Hur kan det vara så.
  Jag vill ställa mig och skrika att min morfar inte finns längre. Vi måste vänta, måste stanna!

När jag anländer senare samma kväll är du redan bortkörd nånstans. Mamma sa att de hade satt en plastblomma i händerna på dig.

❈

När jag skriver detta är jag tillbaka i skärgården. Jag sitter på en klippa vid ett tomt Ramsdalsbad, placerad i en avsats som gjord för min rumpa. Under mig har jag vikt en tjock Klippanfilt. Det är lagom lä men jag har ändå lite gåshud och det är skönt precis så. Då och då får jag sällskap av någon liten myra som går på upptäcktsfärd över filten.

Naturen är väldigt fullkomlig.

På sistone har jag börjat förstå dig. Du behövde inte så mycket av livet. En dag på sjön. En utsikt. Lite korsord i solen på en stol i garagesmygen. I timmar kunde du sitta.

Förr gick du alltid i bar överkropp. Ser framför mig hur du satt på baksidan och drack kaffe med kulmagen i vädret. Höll koll på oss så vi inte gjorde några dumheter. Det gjorde vi förstås ibland så då flög du upp och skrek på oss. "Jag är ju rädd om er, förstår ni väl!?" kunde du ryta och ta oss hårt i armen.
  När vi rullade ut vattenrutchkanan på baksidan, och du skjutsade oss ner för den, var det de bästa dagarna i livet. Vi visste precis när du skulle bli förbannad för att vi satte oss dumt, men vi såg att barnasinnet lyste igenom.
  Vi swooshade ner genom varmt såpavatten, med fart ända ut på gräset så det skrek i huden! Upp igen och så en vända till. Och en till. Hiss i magen! Det fick aldrig ta slut!
  När kvällen till slut kom, var det ändå mysigt att få krypa upp på varsin sida om dig i vardagsrumsfåtöljen. Nybadade, torra, sommarblonda och solkyssta. Skinnet på armstödet var lite klibbigt och uppruggat och liksom krackelerat, så som det är på gamla skinnfåtöljer. Vi balanserade koppar på din mage. Ibland fick jag ge dig din insulinspruta. Snäpp, in genom huden och så full koncentration när vätskan trycktes in. "Gör det inte ont?" frågade jag alltid. Du var så van.

Jag kommer ihåg alla gånger vi fick följa med dig ut och fiska. Du kunde varenda vik och vase. Varenda grund och bråddjup. Jag älskade att botanisera bland alla drag; när jag fick välja tog jag förstås någon neonfärgad i gummi, med glitter och roliga tofsar. Att det kanske var för djuphavsfiske var mindre viktigt.

  Om vi var fjantiga när vi skulle ta i abborrarna blev du arg. Men fy för att ta i en fisk! Och nacka den!
  Jag lärde mig aldrig.
  (Om sanningen ska fram tog jag i för löst med flit).

Så småningom nöjde jag mig med att bara sitta med i båten. Det var ju det som var skönt! Ändlösa dagar. Tyst. Sol. Om det fanns några bekymmer höll de sig långt borta.

Här. Nu.

Medan mormor lagade middag brukade du ta med oss till ihåliga eken. Man går igenom en dunge och över en äng för att komma dit.

  I skogen fanns liljekonvalj och björksopp. Vid dess kant fanns harsyra. Från träden knipsade vi späda granskott, så gröna att de nästan var gula. Surt men gott! Gökärt fanns också. Sen glesnade träden och vi klev ut bland blåklockorna. Ängarnas äng! Mormor lärde mig en gång att om jag inte kan sova, så ska jag tänka på en blomma som vajar sakta där. Åh, mormor!
  Luften dallrade och vårfåglarna sjöng. Du visslade så bra! Whitt-whitt-whu, whitt-whitt-whu, whitt-whitt-whu. Det är talgoxen som låter så.

Eken var magisk. Len och skrovlig och urgammal. Vi fick enkelt plats. När man tittade upp kringelikrokade sig håligheten upp i evigheten. Gyllene solstrålar bröt igenom barken på några ställen. Marken runtom dignade av vitsippor. (Vi hade det på mormors begravning. Kommer vi ha det på din?)

Om morgnarna kom du och väckte oss i gästrummet. Längre än till sju fick vi sällan sova. Oftast hade jag och mormor varit på biblioteket dagen innan och lånat högvis med böcker som jag sedan läste in på småtimmarna. Tummade blad av Bylock, torra band så bladen lossnat. Sida upp, sida ner. Några timmars sömn och sen tillbaka. Kvar i den knarrande hörnbäddsoffan, av spänning snart kallsvettig, under de nötta, randiga lakanen som luktade så gott, så gott. Som de alltid gjort! Mormor och morfars lakan.

  Beställningen var stående: halv portion havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk. Hönökaka med mycket smör (på hålsidan) och prästost. Salt, fett, sött, ljuvligt gott! Jag saknar det!

  Jag låg och spejade ut genom hallen för att se hur många minuter till jag kunde läsa, och sen brukade du komma, med balanserade älgakliv så inte mjölken skulle skvalpa ut.

❈

Mormor dog i cancer. Jag var fjorton år och sen blev ingenting som förut.

  Jag vet inte hur länge jag drömde att hon kom tillbaka. Det var lika fruktansvärt att vakna varje gång och jag saknar henne fortfarande så det gör ont. Hon fattas mig, fattas mig, fattas mig. Fattas oss. 

Huset som hade varit så fullt av liv. Hur fint vi än fejade var hon inte där. Hur många julkulor vi än satte upp i fönstren, eller påskäggsjakter mamma fixade, var det tomt. Fastän vi lagade kroppkakor på precis rätt recept, var det inte samma sak.
  Mamma hjälpte till att sätta petunior i koppargrytorna och hänga lobelior i väggkrukorna på gaveln. Städa och stöka. Du fortsatte koka gröt på morgonen och tecknade underbara grattiskort när vi fyllde år.

"Önskar Morfar".

Jag tror du älskade oss lika mycket än.

En gång när vi var hemma fanns det inget schampo och balsam. Jag kommer ihåg det för att det blev en scen. Du tyckte att tvål dög väl bra men jag var femton och tyckte inte det och du blev förbannad. Du blev så förbannad...
  Jag var van vid att allt vanligt skulle finnas där men det gjorde det förstås inte. Jag tror det slog dig där och då, också. 
  

Du började ha radion på högt ute i köket, samtidigt som du kollade på tv. Vi växte upp och backen på baksidan var inte längre oändligt hög. Vi lärde oss åka skidor "på riktigt" och vattenrutschkanan fick ligga kvar i källaren. Skridskorna lämnade vi hemma; sjön skulle inte komma att skottas upp av dig fler gånger.

Jag kan inte komma ihåg att du någonsin var riktigt glad igen.

Sjukdomen tog över dig. In och ut på lasarettet. Så illa däran så många gånger att du kunde försvinna närsomhelst. Du vet inte om det, men jag tog tre sista kort på dig det här året. Om utifall. Jag ville lyssna och fånga - allt vad du var, allt vad du sa. Minsta stund av glädje, minsta stund av sorg. Minsta lilla anekdot om pojkstreck, fotbollsmål, lumpenupptåg. Karaktärer från förr. Fyllehistorier och gånger du gett chefen svar på tal och sen (inbillar jag mig) stormat ut. Jag ville höra mer om anbudet från allsvenskan (och hur man kan tacka nej!?), och du fick skryta så mycket du ville om dina fina tavlor.

Jag ville säga saker du kunde komma ihåg. Saker du kanske kunde dra dig till minnes och skrocka till över när jag inte var där.
  Men du höll på att brytas ner.
  Det gjorde dig rasande.

En dag målade vi tavlor. Det var soligt och vi hade tagit med kräftor och Västerbottenspaj. En fantastisk dag! Vi pratade sen om hur vi skulle komma ut och fortsätta, göra det igen. Du hade ingen inspiration annars, sa du. Och du såg ju så dåligt att du inte hade kunnat göra det själv.

Det blev inte av.

❈

En gång ringde du och sa att du var så deprimerad att du trodde du skulle dö. Jag tror det var enda gången jag på riktigt tillät mig ta in den avgrund du kände. Enda gången jag på riktigt la ifrån mig mitt eget sus och dus. Det som distraherat mig från det faktum att du satt där och inte var min gamla morfar. Att du satt där och inte ville vara kvar.
  För första gången på många år åkte jag ut och stannade över natten. 
  Det var en fin kväll och jag berättade om det mörker jag också har inom mig. Du tipsade om att när det känns som värst, så ska man sova en blund. Då blir det bättre. Vi sov båda lugnt (- det funkade att sova i medhavda lakan, också) och det var skönt att inte brådska iväg.

Du kom att leva för oss. I allt mitt, kändes det verkligt och otäckt och fint och litet och stort på samma gång. (Det var nog också det det var, även om du till slut sa det som för att befästa att du inte ansåg dig ha något annat kvar att leva för).
  De minnen du ofta kom tillbaka till är vi med i. Hur jag envist kallade porslinstuppen ovanpå vitrinskåpet för "Putt!" och hur du lärde Stina simma genom att kasta henne i Madkroken. (!) Jag vet att när jag föddes, då blev du nykterist på stubben. Det är svårt att tänka sig att en så liten människa kan ha sån inverkan på en så stor morfar.

Du var så stolt över oss. Mamma berättade att varje gång hon skulle gå, när hon hälsat på själv, ropade du tillbaka henne för att fråga hur det var med flickorna. Och så fick hon komma in igen.

  Fastän minnet sviktade lite, var det inte en enda gång du inte hade koll på var vi var och vad vi gjorde. Du frågade en gång vad jag tjänade, och fastän jag tjänade rätt bra, tyckte du att jag skulle ha mer. Hade du kunnat, hade du väl gett oss hela världen.

Jag hade sett fram emot att läsa första kapitlet ur min bok för dig, morfar. 

❈

Jag tror du somnade stillsamt. Ett litet ljus i taget, ett sjungande tåg. Jag tror att du drömde om fotboll och barnskratt och mormor. Jag tror att du log, så som du log när alla bekymmer, om de fanns, var långt borta.

Det känns som att en del av mitt hjärta (nånstans neråt, bakåt, utåt sidan) är som en medicin-ask. Du vet, en sån med alla veckodagar på. Den är gammaldags, röd, vass i kanterna, och ännu mestadels vinande, kväljande tom.
  När mormor försvann och den värsta sorgen lagt sig, passerade hon revy - som illsnabba scener i en film - och smack, fylldes hennes fack och det lilla plastlocket drogs igen. Allt som var hon, la sig som en kompakt massa i mig.
  I en liten, vass vrå.
  En liten, vass vrå som skaver och känns.
  Ibland lite, ibland mycket.
  Ibland glömmer jag den.
  Ibland tröstar den.
  Ibland gör den mig glad.
  Den ska vara där. Påminna mig. Lära mig.
  Det är saknad och kärlek och visdom och sällskap där i.

Snart finns det som var du också där. Och fastän det drabbar mig så gränslöst - att ni båda är borta, att min mammas föräldrar är borta, att huset är tomt, att min barndom med er blir en saga jag berättar för mig själv - så finns ni ju där. Med mig. Alltid.

Jag bär med mig dig. Ett belåtet leende. En trygg famn. Ditt hejdundrande humör och historierna om ditt liv. Dina från tårna rungande toner till allmöjliga gamla sånger. Ditt raseri över samhällets orättvisor. Dina excentriska tavlor. Du och jag på sjön. Och din tro på oss.

Tack för att vi fick ha dig.

Lilla morfar.

I mitt hjärta är det redan höst

Jo, tack

Ligger i sängen och låter minuterna gå. Är det soligt ute? Vad är det för dag ens.

Igår var en bra dag. Jag åt mycket mat. Vi kallbadade och bastade och mådde väl.

Men det är jobbigt att vakna nuförtiden. Jag har ingen trygg punkt i nånting och blir påmind om det varje dag. Antingen direkt på morgonen eller så kommer det och anfaller mig senare. Oundvikligt är det i alla fall. Och ger en förbannat hemsk spänning över bröstet. Den är kall och varm och tom och tung och stramande på en gång. Det liksom svider att andas. Känns som att jag är hungrig och stressad på fel ställe, och i luftvägarna som när man vaknar av sitt kvävda skrik ur en dålig
mardröm.

Ja, ni som vet, vet, antar jag.

Idag är en sån dag då jag tydligen ska gå med Känslan hela dagen. Tack för det. Kommer inte ens upp. Kan inte komma på en enda grej att göra. Inte läsa. Inte äta. Inte gå ut. Inte jobba. Inte scrolla. Inte lyssna på musik. Inte ens kolla New Girl. Skriva funkar tydligen och det är ju härligt eftersom mitt avtryck från denna tid på jorden kommer vara nå slags privilegierat mörker i Times. Den kombinationen, för övrigt: älskar att skriva, samt skriver bara när jag mår dåligt. Önska mig ett härligt liv, då! (*Slå-sig-för-pannan-emoji*)

"Jag tror man ska tappa bort sig själv oftare", sa du. Jo, tack. Var redan borttappad när du kom och vimsade till saker ännu mer. Fult gjort att valsa in i någons liv, snacka om framtiden, tycka man e "wow" och sen bara dra. Jag hann inte med i svängarna och nu ska en va mindful i att "wowet" med en bara var en illusion. Lite som att ta hela mitt senaste år, trycka in det på ett par månader och ge det till mig som en påminnelsepresent att JA, JAG ÄR ETT JÄVLA KAOS. Fan ta dig.

Fan ta dig, fan ta dig, fan ta dig.

Fan ta mig.

Kom igen nu.

Ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade.

Vi är på väg mot årets nyårsfirande, men känslan är inte riktigt vad den ska vara. Semester i snö och sol och fin stuga vid Siljan ska ju kännas roligt och välkommet. Men det är grått ute. Vi är gråa. Trötta. Det har varit för lite sömn, för mycket "få ihop livet", och för kort tid mellan detta och avfärd. Som vanligt, med andra ord.
       Mina föräldrar kommer ut och kramar oss alla hejdå. När vi pratas vid därnäst anmärker min ömma moder bekymrat på att vi sett utmärglade ut. Jag invänder inte, men noterar att hon aldrig sagt något sådant förut.

Jag minns min svunna barndomstid. Det fåniga flinet, berusande pirret kvällen innan julafton. Gräset mot kroppen en ändlös sommardag. Kinden mot kudden i bilen mot semestern. Den salta kallsupen på händer i havet. Hyssen och förlåten. Slagsmålen och långtradarna. Mattetalen vid köksbordet. Fnissattackerna och kärleksbreven. Den totala fullkomligheten, närvaron, hungern. Den totala avsaknaden av stress, otillräcklighet, socialt spel.
       Jag tänker på min 29-åriga verklighet. Min distans till det som känns verkligt. Alla saker som tappat sin charm. Urholkats. Jag funderar på om detta i själva verket är varför man väljer att få barn. Hoppet att återuppleva den magi, eller kanske enkelhet, som barndomen kan vara. (För var är ron, och friden?)
       Vuxenlivet är ju härligt på många sätt. Det är häftigt att ha möjlighet att definiera sig själv. Att välja sin omgivning, att utveckla sin person. Äta vad man vill och sova när man vill. Det är fint att känna förgängligheten, och förstå att hålla sina kära, nära. För att inte tala om när man för första gången börjar förnimma någon slags pliktkänsla. Ni vet, den bra sorten. Men det är också ett jävla gissel. Helt plötsligt är det ju man själv som ska lösa ALLT. Och till råga på det blir vi alltmer ensamma. Orkeslösa. Tyngda av både problem och möjligheter. Förvirrade, handlingsförlamade eller överstimulerade i närvaron av en påtaglig och ofta oroande makrokontext. Det hör ju till den nya tidens natur, att vi ska se och höra allt. Att vi skapar en spelplan där vi får tillgång till mer och mer och mer. Men evolutionen och lilla jorden hinner ju inte med. Lilla mänskan hinner ju inte med! Jag hinner ju inte med.

Paniken stegrar när jag tänker på hur många (bara i min närhet!) det är som inte orkar. Som försökt för mycket. Försökt vara för mycket. Som trillat dit. Som inte är sig själva längre. Kämpar för att hitta tillbaka, bara för att inse att varken kropp, knopp eller omvärld egentligen är desamma längre. Vad har hänt med oss? När blev det ett sådant monumentalt stresspåslag att fira nyår? När blev det halvt omöjligt att klara av att ta hand om sig själv? Hur ser kravbilden ut, egentligen? När världen är oändlig - vad ska vi bygga vårt liv kring? Vad är en relevant, hållbar och lustfylld tillvaro idag?
       Jag är orolig och trött. Jag tittar mig i spegeln och ser en tanig, blek figur som ömsom kraftfullt, ömsom förtvivlat försöker nysta i ovissheten. Hitta och behålla ett syfte. Jag flyr in i det enda som känns någorlunda konkret: min närmaste krets. Nuet. Tar dagen som den kommer. Mår som jag mår. Skrattar, älskar och är tacksam, som om det inte fanns någon morgondag. Och hade det inte varit för att det var tvunget, för att jag annars hade sprungit ihjäl mig, hade det förstås varit en mycket vacker tillvaro.

Det är något som är allvarligt fel. Vi fortsätter applicera ett gammalt system på en ny verklighet. Vi lever över våra resurser, och springer för fort, brett, högt och lågt samtidigt. I hopp om vadå? Varningssignalerna låter inte vänta på sig, men vi är, på ett sätt, paralyserade. Immuna. Samtidigt känner jag nya vindar blåsa. Prioriteringar omvärderas. Vanor ändras. Krafter mobiliseras. Vi börjar fråga oss vad som verkligen är viktigt, och sätter mänskans och planetens mående på agendan. Jag försöker se oss i retrospekt: är det denna tid som går till historien som en revolution? För det sägs ju så. Och det är tydligen vrålhäftigt och fullständigt golvande på samma gång. Vad kommer vi sätta för spår? Hur ser framtiden ut? Vad blir viktigt? Hur definieras tiden från nu? Vilka blir hjältar? Hur mäktar vi med?
       Ja visst gör det ont när knoppar brister. Jag är rädd för att stå i skottlinjen när vi utmanar det materialistiska och kapitalistiska status quo som under lång tid stått för hur man ska leva. Men för första gången i mitt liv känner jag, om än vagt, också någon slags universell samhörighet. Ett gemensamt omtag kring en verklighet som inte fungerar längre. En pyrande urkraft. Moder jords osynliga hand, if you will. Min vän skrev en gång: "När vi hamnar för långt bort ifrån den väg som är menad för oss, säger kropp och själ med stegrande intensitet ifrån tills vi inte kan ignorera det längre". Jag tror att vi, som utvecklat samhälle, har kommit till den punkten; där en era tar slut och en annan tar vid. Och på de allsköns sätt.

Så ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade. Men det ska bli bra. Instinkten att leva ett liv som inte känns urholkat och ohållbart är stark. Tacksamheten för livet i sig är välgörande på ett märkligt sätt. Och jag tror vi vet, innerst inne, vad som egentligen är viktigt.

Det gäller bara att lita på det. Som barn gör, utan att veta om det.

Mitt sanna jag

Jag inser, när jag går genom tiden, att ett långtradarchaffisliv i mångt och mycket är det enda jag nånsin velat ha. Fulkorv, hinka halvljummet kaffe, små kyffen, sträckkörning, gobbajargong. Tystnad varvat med P3. Soluppgångar. Höra livshistorier. Köra söder till norr. Hoppa ut på gnisslande snö och titta upp mot stjärnorna medan jag pustar vita moln och låter kylan krypa in under skogshuggarflanellen. Lösa problem med händerna då och då. Få va mindful och bli klok.




Nu är den stora frågan givetvis: har jag en absolut bautakris eller är jag mitt LIVSÖDE på spåren?!?!

Lägger till låtar i min playlist

Lyssnar inte på musik längre

Lever kvar i nåt vet inte vad.

Om en skulle dö plötsligt nu det närmaste, snälla döm mig inte för hårt för hur min lägenhet just nu ser ut som nåt en hemlös knarkarfamilj haft hand om.

Planerar alltså inte att dö men livet är ju skört så måste liksom visa att jag ändå är medveten om att jag har det ostädat. Skulle hata om folk spekulerade i om jag var en hemlös knarkarfamilj.

Slutkämpat

Veganism och miljönazism, en har ju redan gjort det där sen sjukt många år men fick nog när folk inte fattade. Så nu är jag en köttätare som flyger världen runt och kastar glödlampor plast mat och kuvert i samma sopor.

Och just det, cykelhjälm slutade jag också med men det var längesen.

Ingen bryr ju sig ändå.





(Ok jag har egentligen bara en fas och är egentligen fortfarande en bra människa men vill bara fucking make a point)

Så ni vet

Sagt det förr och säger det igen jag kan börja leva bättre när jag vill

Featured & Algorithm

Måste Instagram och Facebook förstöra grejen med sig själva jag menar JA jag vill se tradiga bilder från mina mest avlägsna högstadiekompisars liv vem vill inte det!?!?

Söker på Internet

Vila uthyres

Så fint

Lite dyrt

Snälla,

kan inte någon göra ett medley med svenskar som vinner pengar?

Revisiting the köttbit-faktum

Kan verkligen inte släppa tanken på att jag bara är en vandrande rå köttbit.

Kommer aldrig kunna bada igen

Åh nej. Har ni tänkt på att när man badar badtunna. Så ligger man ju typ och sjuder!!! Kommer aldrig kunna bada så igen utan att tänka att vi ligger där ett par köttbitar och tillagas. Kolla på russinfingrarna och tänka att det är så huden ser ut när den får koka till lite. Tänka att nu kommer snart nån och ploppar i buljongtärningen och choppar morötter på våra huven.

ÅÅH


***

(btw är man per automatik ett kannibal-psycho om man får för sig att (PÅ SKOJ GIVETVIS) göra buljong- och morotsgrejen på typ sina festgäster när de ligger där i tunnan?

JAHA.

SKIT I DE DÅ)

Typ så

känner som Lindström när börjar det riktiga livet

småtimmarna de mina

stannar envist uppe
svettig, illamående
ont i halsen ont i skallen
gå föfan och lägg dig!

nej, måste ha mina småtimmar
måste upp tidigt också för den delen
vill ha allt av natten
allt av dagen
allt av allt

(fomo)

kollar ett avsnitt till, bara för att jag kan
har redan sett det sju gånger

MIN TID

vaknar ful
trött
hinner ingenting
halsar koffeinbrygder
går en dag till

det är lugnt
jag kan ju börja leva bättre när jag vill

dekadens looks good on me
vi säger så

Livets stora

Kan man samtidigt vara

en trygg person

och en person som låter livet hända

Komplicerad inställning till det här

HATAR hur livet händer.
ÄLSKAR hur livet händer.