Genuin rädsla

Varje gång jag är i mataffären nu och ser snabbkassorna bli fler och fler ökar den uppriktiga rädslan att vanliga kassan är på väg att försvinna. Jag kunde aldrig tro, i detta världsläge, att min främsta önskan skulle vara att få fortsätta stå som en zombie i kassakön en stund, efter vanliga dar på jobbet. Eller kunde jag?

Distinktion

Det finns två typer av människor: de som ställer in stolen efter sig och de som inte gör det.

Äpplen

Äpplen ska vara mörkröda, syrliga och lite mjöliga.

Ingen respekt för andra åsikter.

Kappa

Jag har köpt en kappa som är så fin att jag skäms

Böcker

Något som var positivt med 2025 var att jag började läsa igen. Det är tack vare Viktor och också för att sociala medier blev så dåliga.

Gick ut starkt med Harry Potter och de vises sten. Givetvis inte mitt första läs av HP men gött att dra igång med något som man vet att man kommer att avsluta. Fortsatte med 1984. Läst Animal Farm förut, var egentligen för ung för att förstå. Många klassiker är verkligen wasted on the högstadieelever. Förstod i vilket fall alltför mkt av 1984 nu. Läste sen en filosofisk självhjälpsbok (nåja) - The Courage to be Disliked - med dialog mellan en obstinat lärling och en provokativt renlärig mästare. Fick mest med mig att göra skillnad på mina och andras "tasks". Därpå följde Walden. Eller Skogsliv vid Walden som den heter på svenska. En bok som huvudpersonen i Into the Wild läste. Klassiker för systemkritiker o så. Sedan kom andra delen Knausgård, Min kamp. Läsa läsa läsa. Så bra. Avslutade starkt med ett stycke kultklassiker (för vissa) som heter Last Summer in the City. Viktor köpte varsin till oss som vi skulle läsa innan och på tåget ner till Rom i höstas. (Rom-antiskt). Resan blev inställd. Rom var nog bättre i verkligen än på papper.

En tämligen blandad liten lista böcker som alltså alla hade gemensamt att jag läste dem.

Hemtrevligt core

Är det inte spännande att se hur fler och fler vill ha det som man brukade ha det. Inte nödvändigtvis snyggt utan HEMtrevligt. Lite mer kärlek. Lite mer som det ska vara.

Jag själv har letat efter de klassiska Gnosjö Konstsmide-ljusstakarna i mässing i ett gäng veckor. Trodde det skulle vara easy peasy att få tag i. Visar sig att de går åt som smör på Marketplace och för som medel 470 kr/styck.

När vi var hemma undrade mamma om någon av oss ville ha en julväggbonad och JA, hallå. Klart en ville. Skulle aldrig ha trott.

Ser att furugrupper och korkmattor är hett. Små tjockteveapparater med VHS-spelare. Röd och grön jul, inte beige och vit. Beige och vit jul känns så ute att... Nästan Live, Love, Laugh-känsla.

Nu ska vi inte som jag se trenderna i detta (trender är väl inprogrammerade att komma och sen gå, eller?) utan hålla fast vid detta goa att det var bättre förr och att vissa saker bara ska se ut på ett visst sätt för att de ska det.

Till våren blir det afrikanska violer i krukorna i vår fina, fina pensionärslägenhet från -54.

16. 2017-12-08

Det var en mellankall morgon då Solveig halkade fram över de smältande men hala cykelspåren på mamma Unnis uppfart. Hemtjänsten hade redan varit där. Skulle man pricka in dem fick man stå och lurpassa och med lite tur få ett par minuter av deras tid. Solveig var inte avundsjuk. Hon hade själv jobbat i hemtjänsten i många år men det var på den tiden de inte hade fullt så bråttom mellan husen. Bilar hade de också. I vilket fall hade hon missat dem idag.

När Solveig kom in så satt mamma Unni vid köksbordet. Mattorna var borttagna sedan länge och Solveig tyckte att mamma hade krympt i sin rullstol. Medan Solveig fortfarande stod och bökade av sig sina blöta kängor i hallen hade mamma hunnit fråga "Vem är det?" fyra gånger. Hon var inte dement än men väl förvirrad i detta ovana sammanhang som var att nya människor stapplade in i hennes hem flera gånger om dagen. De kändes nya trots att de inte var nya alltid.

Unni var inte samma mamma längre och även om Solveig inte kunde förvänta sig det så gjorde det ont i magen varje gång hon kom in barndomshemmet och såg mammas tomma blick ut över den grå och öde framsidan. Kaffet hade kallnat i koppen framför mamma.

- Ska jag sätta på en ny kanna?

Unni tittade på Solveig och återfick någon slags närvaro.

- Ja, så gott! Vad är klockan?

- Bara halv tio.

- Minsann. Det finns kakor i blå burken!

Solveig låtsades inte höra - tanken på färdigköpta smörkakor från Royal Dansk var absurd med tanke på vad mamma brukade baka. Brukade, i imperfekt. Solveig mindes saftiga rulltårtor, spröda brysselkex och delikata struvor. Hallongrottor, schackrutor, bondkakor och i förekommande fall mockatårtor. Hon satte moderns förfall i samband med att hon inte längre företog sig att baka.

Det var inte för att mamman inte längre kunde baka, före rullstolens intåg givetvis. Det var att självförtroendet inför det plötsligt började sina. Recepten, som annars satt i ryggmärgen, var plötsligt som tomma blad. Unni hade inte kunnat förklara det själv men familjen blev såklart varse ändå. De hade skojat om det men egentligen förstått att det nu började gå utför. Eller utför - Unni höll på att bli gammal så som människor i gemen blir. Det var bara nyligen som Unni hade rest sig upp själv ur rullstolen för sista gången.

250102

Jag såg en räv i morse i skogen där vi bor. Jag hade gått ut och satt mig för att bara vara. Tog med en termos med kaffe. Under natten hade snön fallit. Det kändes som en lisa för själen, en tyst och välmenande gåva från naturen och vädergudarna. Vi bråkade igår, jag och Viktor. Vi skulle planera vårt 2026 på samma sätt som vi planerade vårt 2025 förra året och när jag undrade hur han tänkte rent hypotetiskt kring sitt tobaksbruk, i den händelse vi kanske skulle få klartecken att göra barn igen, så bidde det tokigt. Försökte febrilt förklara hur det är att vara kvinna och undra såna saker, rent hypotetiskt. Hur man inte är galen då utan bara en vanlig kvinna. Hur det inte är ovanligt att kvinnor genom åren ställt krav på sina män att sluta med sådant som är gött och en rättighet i livet, som att snusa eller dricka. Hemska kvinnor. Hemska, krävande kvinnor. Jag fick höra att ämnet var irrelevant eftersom ju ingen av oss ännu vet om vi vill bli gravida igen. Om vi vill göra mig gravid igen, menar jag.

Diskussionen eskalerade kvickt och botades aldrig riktigt, varför vi båda vaknade känslobakfulla och jag följaktligen behövde ta mig ut i skogen där jag såg en räv. Tiden stod nästan stilla när den visade sig. Tror det var första gången jag såg en räv utan skabb och inte genom en bilruta eller för den delen död i ett dike. Allt runtomkring var vitt men räven var lysande orange, som att den hade kommit direkt ut ur Narnia eller så. Den såg mig inte.

När räven vände och smög vidare måttade jag med ögonen att den kanske hade varit tretton meter bort. Det var viktigt för att återge historien. Historien kunde tydligen inte finnas utan att jag också skulle återge den för någon annan.

I övrigt hördes trafikens brus som ett extra element eller väder. Man har skogen, snön, tystnaden, och på det: en matta av staden. En lastbils pipande när den backar, en sopbils krasande när den tömmer en tunna, Hammarskjöldsledens eviga flöde. Jag försöker vara en mindful modern person som kan hantera kontrasterna: skog, stad. En rävs strykande mot den snötäckta ljungen och blåbärstuvorna, bilarnas framfart runtomkring.

Det finns viss inbyggd friktion som man måste finna sig i här i livet. En oförståelse mellan elementen. Mellan lugnet och utvecklingen. Mellan män och kvinnor. Jag tvekar på om jag är byggd för det.

Inte för att en har något val.

gå åt helvete

Försvinnande sällan men ändå ibland nästan önskar jag att allt ska gå åt helvete så att jag måste börja om och troligtvis i ett sånt här hus

Ickesexuellt intimt hål

Brukar ni slänga en blick på spårvagnschaufförerna när ni ska på en vagn? Ibland gör jag det som ren reflex men känner då alltid instinktivt att jag måste titta bort igen, att jag såg något jag inte skulle se. Varför i hela jävla friden tänker jag så? Och varför känns det som ett ickesexuellt intimt tidshål i universum?

Digital oas

Det känns så skönt att faktiskt ha ett ställe online där det jag lägger upp inte tävlar eller jämförs med något. Inte på det sättet vi blivit vana vid i sociala medier i alla fall.

Det är för övrigt vilseledande marknadsföring att fortfarande kalla det sociala medier. Det finns ingenting med sociala medier som är socialt längre. Det enda jag ser är folk jag inte har en relation till. Det enda jag får upp är tillrättalagt och/eller fejk.

Sagt det förr, säger det igen: avskyr - AVSKYR - att vara en målgrupp. För allt! (Rimligt att jag själv är utbildad marknadsförare då. Jaja)

Sanningen

Vad mycket tid vi lägger på sanningssökande. Att hitta en bästa lösning eller ett bästa förhållningssätt till allt. Att överhuvudtaget hitta ett förhållningssätt.

Jag funderade över vad som skulle vara det minst jobbiga sättet att vakna upp på på morgnarna - förutom att vakna av sig själv utan tider att passa, eller som huvudpersonen i Paterson (för övrigt ett bra filmtips) som bara av sig själv vaknar ungefär samma tid varje dag. Har lagt orimligt mycket tid på att (förut) hitta wake-up-lights och (nu) researcha analoga väckarklockor som ska lösa biffen bäst. När "sanningen" kanske snarare ligger i att det nog kommer vara lite jobbigt att gå upp på morgnarna hur man än gör.

Jesus, vad jobbig man är.

Tydligt minne

Jag sitter ensam på kvällen efter operation och försöker att inte svimma. Tjejen jag delar rum med sover om vartannat, vi åtskiljs bara av ett draperi. Jag har en bricka med yoghurt och en brödbit framför mig. Jag sitter på sängkanten och spänner ögonen i mig själv i spegeln ovanför handfatet. Ett musbett av brödet i taget. Jag klarar bara av att doppa skeden i yoghurten. Viktor är förbjuden att komma dit, han är för förkyld.

Jag är helt blek i huvudet och kallsvetten ligger som ett magnetfält runt kroppen. Gör jag minsta lilla rörelse för snabbt kommer jag svimma. Jag väger mellan att lägga mig ner för att undvika det - och att få i mig lite mat till. Jag bestämmer mig för att få i mig maten.

Efter en-två timmar vågar jag långsamt släppa mig själv med blicken och långsamt fälla mig själv ner i sängen igen. Blodet tillbaka och svetten torkad.

En väldigt speciell och underlig one-on-one med mig själv.

Skriva, skriva, skriva.

Skriver för att bearbeta. Tar revansch på gårdagen som blev så genomkass och tråkig. (Jag sov ända till 09.26 vilket var jättebra för kroppen men jättedåligt för sinnesron. Sen blev det meck med plåster som blev blöta och att fixa med det på rätt sätt, få tag i rätt grejer. Gjorde ingenting som var varken produktivt eller mysigt. Som sagt: revansch idag.)

Idag är första antibiotikafria dagen på nästan två månader. Vill säga att jag är rädd, men det är jag inte längre. Kroppen är inte riktigt min ändå. Än. Är mer rädd för att gå tillbaka till jobbet igen. Redan varit tillbaka en omgång, efter förra sjukhusvistelsen, men det var tufft att hänga med och jag kände mig off. Gjorde saker fel, avbröt, var långsam. Folk vet vad som har hänt såklart men jag kommer aldrig inte tycka det är jobbigt att inte prestera som vanligt. Min erfarenhet är att om ens anseende börjar naggas så är det kört. Så är det såklart inte, för varenda kotte går ju för fan upp och ner. Vet inte varför andra regler skulle gälla för mig.

På måndag ska jag tillbaka igen är det tänkt. Men både smärta och illamående är egentligen kvar och jag befinner mig i något slags icketillstånd där jag inte riktigt vet vad jag behöver. Vad som vore normalt i det här fallet. När vi först fick reda på att vi skulle behöva ta bort barnet pratade läkaren om en månads sjukskrivning. Det kändes länge tyckte jag, men var ändå fint. Fina, fina Sverige, vars utgångspunkt är att man får sörja hemma en månad om man vill efter något sånt här. Jag tror inte jag hade velat vara hemma en månad för själva missfallet men utrymme att sörja behövs ju på något sätt. Just nu pyser det bara ut i tid och otid. Min sjukskrivningstid blev ju komplikationer och inneliggande vård, och väldigt lite "bearbeta". Förutom panikutryckningen när de fick skicka en kurator på stubben för att jag höll på att gråta ihjäl mig så har fokus egentligen bara legat på det medicinska. När paniken kom var det dock för att jag inte visste vad de hade gjort med fostret. En läkare hade sagt att det blev biologiskt avfall, och det landade inte jätteväl. Hade inte barnmorskan sagt att han skulle kremeras och sen strös på Kvibergs kyrkogård? Fick sedan reda på att så var det visst, biologiskt avfall blir man bara fram till vecka tolv eller så.

Sjuksköterskorna hjälpte mig kolla upp var barnet fanns någonstans. Han var fortfarande på patologen i väntan på eventuell obduktion. Jag insåg under en promenad på området att det var i byggnaden precis bredvid. Där fanns också ett rum för avsked. Det var nästan för knäppt för att vara sant, att titta ut från sitt rum och veta att där inne ligger han. Försöka föreställa sig hur de förvarar de små kropparna. Det var tur att vi fick se honom, även om den stunden mer känns som en feberdröm och fantasi nu i efterhand.

Ja, ni. Jag tycker lite synd om oss. Och jag tänker på alla andra som gått igenom liknande saker och känt sig som aliens ute i världen sen. Det är liksom något brutalt med att vara synligt gravid och ha preppat och boat och förberett föräldraledighet och sagt till alla vänner, och sen från en dag till en annan vara tillbaka på ruta noll. Ruta minus. Jag trodde aldrig man kunde vara så purt avundsjuk på "alla andra". Alla andra som är friska utan att reflektera över det, alla andra som lyckas få barn utan problem.

Vi har pratat om att detta såväl som andra saker vi varit med om skapat ett extra "rum" hos oss. Ett bråddjup och en förståelse för vad livet också kan vara. Ett grepp om sorg och en reflektion kring begreppet rättvisa: att just rättvisa är fel att förvänta sig av livet. Börjar man reflektera kring varför olika saker händer en kan man nog annars tappa det.

Jag vet inte vad jag känner inför insikten att en inte kan ta någonting för givet här i världen. Kanske är det alltings drivkraft. Kanske är det skavet i sig - som gör alla mänskor så mänskliga.

Vördnadsspegeln

Sitter och betraktar mig själv i spegeln vi satt upp vid foten av sängen. Spegeln är förgylld, sirlig, stor. En gånger två meter, säkert. Den skulle kunna insinuera viss annan användning, men hittills har den varit min lilla vördnadsspegel. I den följde jag min graviditet, såg magen växa, funderade på om inte magen borde se större ut, slogs av hur magen andra dagar redan såg stor ut. Såg resten av kroppen hänga med. Rumpan bli större, celluliterna mer påtagliga, brösten fylligare.

Jag trodde aldrig att det skulle vara min grej, att bli mamma. Men plötsligt kände jag mig upptagen i något slags heligt kvinnosamfund. Att det blev tydligare för mig vad kvinnoskapet kan innebära. Vad det innebär för en människa att bestämma sig för att skapa liv. Jag kände mig stolt, glad och som att det äntligen inte var något annat som var viktigare än detta. Så har jag aldrig känt förut. Det var min mamma som först sa att hon trodde att det skulle vara bra för mig att få barn. Då skulle jag behöva komma ur alla tankar kring mig själv och mitt, och fokusera på något annat. Något som ligger närmare än alla världsproblem och egenuppdiktade problem. Något som kanske rentav skulle ligga närmare mig själv. Något mer väsentligt.

Jag tror hon hade rätt, men idag sitter jag och betraktar bara mig själv igen. Halvvägs till att vår pojke skulle komma till oss så gick nånting fel. Och jag vet inte om vi ännu kommit till att förstå detta. Det tror jag inte att man nånsin riktigt gör. Som det gulliga influencerparet i 'Att förlora ett barn' på SVT Play sa: även om vi får barn i framtiden kommer det alltid vara ett skratt för lite i den här familjen.

Vi fick se honom. Vattnet gick i vecka 20 och då fick jag föda ut honom och vi fick se honom. Han var så söt. Dagen innan hade hjärtat fortfarande slagit, då skulle vi bara på RULen och få vad vi trodde skulle vara ännu ett lugnande besked - att allt fortfarande såg fint ut och att allt gick precis som det ska. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det var såhär det skulle förlöpa. Lappkastet mellan att vi skulle bli en familj ena stunden - och att vi andra stunden skulle ringa våra arbetsgivare och berätta att vi inte skulle komma till jobbet den dagen. Från att vara på väg mot förlossning av en levande människa, en person som skulle bli en del av oss, våra liv, till att behöva säga farväl innan vi ens fått säga hej. Varför skulle det bli såhär? Varför togs hans liv? Han skulle ju komma till oss! Vem skulle han varit? Vi skulle ju lära känna dig.

En och en halv månad och fem operationer senare. Det gick väldigt fel även med mig när allt hände. Det blev ett hål i livmodern, moderkakan försvann mystiskt, och jag höll på att blöda upp inombords. Vi har nog fortfarande inte fattat vad som har hänt, det har inte läkarna heller. Men nu sitter jag hemma, i vår säng, och tittar på mig själv i spegeln. Jag känner att jag är snäll mot mig själv, att jag fylls av vördnad. Det gick inte som det skulle, men här sitter jag. Me, myself and I. Utmärglad, grå och med sådan värme inför mig själv och livet. Bara någon vecka innan allt hände hade jag köpt ett par örhängen till mig själv. Man skulle säkert kunna kalla det en "push present". Jag har tagit på mig dem nu som för att ta tillbaka mitt jag. Som för att säga till mig själv att jag åtminstone har min kropp och mitt liv. Jag känner mig söt och gullig som gör så. Och Viktor hjälper till. Igår, precis hemkommen från sjukan, var magen svullen av titthål och koldioxid och smärta, och omplåstrad åt alla håll. Han sa att jag var gullig.

Mitt hjärta. Nu gick det inte som det skulle med detta, men tänk att vi har varann. Tänk att jag har mig och mitt liv. Tänk att allt kommer bli bra på något sätt.

Om vi vågar eller kan försöka med det här igen vet vi inte. Men just nu behöver vi inte veta just det. Just nu lackar det mot jul, det snöar ute och vi bestämmer vilken färg vi ska ha på luckorna i vårt kök. I köket ska vi lyssna på musik, baka och dricka glögg. Där ska vi hänga amaryllis och tunga julgardiner, tända ljus, kanske någon gång framöver bestämma om vi ska försöka igen.

Livet, livet. Vilken tur vi far.