måndag 18 juni 2012

En oslagbar resa och en stor liten lillasyster





Go' vänner, go' vänner. Jag har nyligen återvänt till kyligare breddgrader från Marbella och den sjukaste, skönaste och mest surrealistiska resan någonsin. Jag vet knappt var jag ska börja, och än mindre hur jag ska hålla det kortfattat av respekt till er som läser (ingen gillar ju att höra om någon annans semester). Det får bli som det blir, helt enkelt!

Jag kan börja med att berätta om människorna. De var redan innan bland de sjukare jag mött, men denna resa har förstärkt denna uppfattning in absurdum. Det som är det bästa med sådana personer är att det hade varit lika roligt varhelst i världen vi än hade åkt. Jag skulle vilja sträcka mig till att påstå att vi till och med skulle kunna bringa värme till Sibirien om vi åkte dit. Det känns som en fullgod beskrivning av gänget med stort G, som minst sagt levererade under hela veckans gång - natt som dag. Särskilt natt för vissa!

Huset, sen. Vårt fort, vår hemvist, vår restaurant, vår gemensamma lilla bebis. Här hände det mesta - allt från pumptömningar (kanske varje dag) till helt galna quoteflowingmaraton (vilka man visserligen skulle kunna säga var spridda över hela veckan). Ute på bakgården spenderades nästan all tid som inte spenderades vid havet eller poolen, och här löstes förmodligen alla världsproblem som finns och en hel del därtill. I övrigt var det allmänt angenämt att bo på 180 kvadratmeter med havsutsikt och bara vältra sig i lättja.

Vidare vore det rent ut sagt för jävligt om jag inte nämnde maten. Eller ska vi säga Nobelmiddagsfasonerna? Halv åtta hos mig-prestigen? Överträffa gårdagens gourmetmåltid-hetsen? Kort sagt lades mycket kärlek på kosten vi intog, och då menar jag på allt från det färska brödet som inhandlades av herr Hansson vareviga morgon (oavsett bakisnivå), till aftnarnas rödvinssåser och möra entrecôter.

Sen till det sjukaste, och anledningen till att hela resan för mig plötsligt tycktes synnerligen overklig. Det var dagen då våra fantastiska galningar till vänner hade bestämt sig för att jag och min käre von Brumpenberg skulle gifta oss.

Denna bröllopsdag började med lyxfrulle, och till det varsin isande Mimosa. Sedan bar det av till exklusiva Nikki Beach, där vi lekte bröllopslek och hade det allmänt bra. När vi sedan kom hem var det dags för möhippa och svensexa. Killarna tog hand om Anton och tjejerna tog hand om mig. De fixade mig så fin, så fin! Maja hade till och med tagit med sig en vit klänning till mig. Och så drack vi drinkar och tjejade oss. På det följde sedan en vigsel som hette duga, på en bakgård som hade pyntats till max, av en Tomas som "hade gått vigningskurs över Internet" och som emellanåt under akten tog sig en styrketår ur sin San Miguel. Slutligen, efter den oväntat blödiga stunden, var det dags för bröllopsmiddag. Och den hette Duga. Till förrätt serverades blåmusslor i vitt vin, följt av en huvudrätt bestående av laxkotletter, pressad potatis och vitvinssås, toppat med en efterrätt på hemgjord chokladmousse med limemarinerade jordgubbar. Vi var rätt så mäkta nöjda!

Nu sitter ni säkert och begrundar sjukhetsgraden och den höga riskfaktorn i det faktum att de faktiskt ägnade en hel dag åt att "gifta oss". Som tur är så hjälpte det snarare än det stjälpte, och ska jag vara helt ärlig tyckte jag att hela grejen på ett dekadent och nervöst sätt var ganska fantastisk att vara med om. Och någonstans kändes det som att jag och herr A kunde credda oss själva som par lite grand för att galningarna överhuvudtaget vågade sig på detta vansinniga, men ack så underbara, upptåg.

Jag vill därmed tacka er för att ni var med och gjorde denna vecka till det mest minnesvärda jag upplevt. Ni är förbannemig det finaste jag varit med om sedan jag konfirmerades.



Vad som också var väldigt fint var att min älskade lillasyster tog studenten häromdagen. Det känns helt sjukt att hon, som jag fortfarande tycker befinner sig i trotsåldern, faktiskt har blivit stor på riktigt. Om inte annat känns det sjukt att det var fyra år sedan jag själv sprang ut. Jag har inte åldersnoja, jag är bara lite smått chockad! :)

Grattis till henne i alla fall! Pussinussinusstuss.




Med det tackar jag för i kväll, och så ses vi snart igen. Aight?

En jävla massa kärlek,
Evelina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Comments