torsdag 7 november 2013
Att längta hem
Många av er vet att jag tillbringade min sommar på Volvo CE i Frankrike. Det var visserligen ett tag sedan, men i alla fall. Jag har lite perspektiv på det hela nu.
Min upplevelse av denna fantastiska erfarenhet var väldigt blandad. Framförallt förändrades den över tid. I början var allt väldigt charmigt, med kindpussar och Bonjour Monsieur, Madame eller Mademoiselle, men allt eftersom tiden gick slutade allt att vara det. Totalt. Precis som ett klassiskt förhållande kan te sig. I början är allt pluttigull, sedan lär man känna varandra på riktigt. Efter ett tag börjar man störa sig på alla möjliga egenheter som egentligen alltid har funnits där och till slut pallar man inte. Exakt så var det för mig och Frankrike, min sommarflirt!
Jag hade som inställning när jag åkte att "Det är inte sämre, bara annorlunda", och det funkade verkligen bra till en början. Jag mös runt och bonjourade alla och kindpussades och åt baguetter och försökte ta in så många intryck som möjligt från så många ställen som möjligt. Jag försökte lära mig en massa svåra franska fraser, men det gick väl sådär och det tyckte alla var förskräckligt roligt. Jag bjöd på det.
Så småningom började jag landa på riktigt. Rundan med kindpussarna på jobbet började bli rutin och mina 'Bonjour ça va' kändes invanda. Jag insåg allteftersom vad som fanns och inte fanns att köpa på ortens Carrefour och fick vare sig jag ville eller ej anpassa mig därefter. Jag följde, även här vare sig jag ville eller ej, med på kollegernas två timmar långa luncher, alltid med dessert och kaffe efteråt. Jag hade inte så mycket val då jag varken hade egen bil (vilket man definitivt egentligen behöver i Frankrike om man inte bor i en storstad) eller kunde ta mig fram på engelska utanför kontoret.
Snart infann sig stadiet när jag började störa mig. Jag blev irriterad och så småningom nästan trotsig när folk undrade hur det gick med min franska - jag hade ju bestämt mig för att det inte var någon idé när jag ändå skulle hem om ett par månader. Jag började rynka på näsan åt alla desserter folk köpte varje dag, och blev arg på att alla hade fönsterluckorna stängda jämt. Jag längtade efter att mysa ner mig i en soffa för filmkväll istället för att umgås och ha kvalitetstid hela tiden. Jag ville prata privatliv men det gör man inte i Frankrike. Jag åt fantastiska ostar och fantastiska, nybakade baguetter. Men var fan var min kaviar? Och min osthyvel? Var var mitt vanliga smörgåssmör och vispgrädden som beter sig som vanlig, svensk vispgrädde när man vispar den? Varför stängde mataffären så tidigt, och varför var den inte öppen på söndagar? Varför var alla så jävla artiga och varför var man tvungen att sätta prisetikett själv på sina grönsaker? När skulle jag få ha toalett, dusch och lampknapp i samma rum igen, och varför var alla så himla rädda för solen? Varför klagade de inte på värmen? Varför söp de aldrig ordentligt? Hur orkade de hälsa på alla? Fick de inte stresspanik av att luncha i två timmar och viktångest när de tog Nutella istället för smör på toastbrödet?
Fan, vad allt var jobbigt! Jävla land! "Det är inte sämre, bara annorlunda" kunde dra åt helvete. Allt var sämre och jag längtade efter Sverige, mina nära och kära och allt jag kände till. Jag längtade efter att vara där jag visste vad som förväntades av mig och där jag kunde språket som min egen ficka. Jag längtade hem till kylan, stressen och folk som undviker att hälsa. Till bakissöndagar framför tv:n. Till kaviar.
Min första frukost när jag kom hem var gudomlig, och det enda jag kunde tänka just då, i den stunden, var att det var så skönt att vara hemma.
När jag idag ser tillbaka på detta kan jag inte låta bli att vända på denna egentligen absurda situation. Där var jag - frivilligt placerad, över en sommar, på en fantastisk post, på ett fantastiskt företag, i ett jättefint land och samtidigt oförståendes, ovillig att anpassa mig, och med tanken på att komma hem som hopp, men också som ursäkt för att inte, till exempel, lära mig språket. Jag tänker, är det så här det känns för personer som invandrar till Sverige? Som kanske tvingats fly sitt land på grund av krig, men som länge behållit hoppet om att få återvända till det som en gång var vad de kände som sin egen ficka? Som undrat vad fan vi inte hälsar för och förgäves letat på ICA efter ingredienserna till sin favoritfrukost? Som valt att inte lära sig språket för att det finns så mycket annat att bekymra sig över? Som dessutom ofta blir behandlade som en enda stor och besvärlig massa? Som egentligen bara längtar hem?
I så fall förstår jag dem - förmodligen, och evigt tack för detta, så gott jag någonsin kommer kunna.