I sena stadier av ett utmattningssyndrom (eller var det såhär det skulle bli) brottas jag med overklighetskänslor. Känslor av att inte vara del av den värld jag bara för ett halvår sen kände så tydligt på mina axlar. Känslor av att varenda syfte är ett hittepå. Och min psykolog pratar om KASAM men jag känner inget KASAM och jag undrar vad som händer med mig som människa om jag inte känner något KASAM.
Jag gråter och blir rädd när jag sätter ord på allt. Vad har hänt med mig? Jag läser nyheter och min hjärna är teflon. Jag förväxlar universum med min fantasi och det enda jag känner mig förmögen till är att snurra runt i fantasin för evigt - oemottaglig för en verklighet jag inte kommer ha kontroll över.
Jag tänker på Raskolnikov. Livsöden. De stora författarna. Överdoser och Studio 54. Dekadens, rus, frånvaro, ifrågasättande, lidande. Hur innevånarna i Maslows topp kanske inte klättrat dit, utan bara hamnat där; det blev en tango med Jaget. Jaget ville inte bli fångat - ville inte bli förstått. Man ville förverkliga, hitta sig själv, och vad händer, man tappar bort. Något basalt saknas, har kanske förnekats.
Jag tänker på alla som har gone down the rabbit hole före mig. Jag funderar på om jag också är körd, eller om jag bara måste leta upp makten över mitt eget liv igen. Eller måste jag det, livet kanske är fullkomligt precis så som det har blivit. Utom kontroll.
Och jag inser medan jag skriver detta att jag måste låta helt galen. Vad är det för galning som skriver detta. Galning galning galning. Jag har samtidigt proklamerat att jag haft min bästa sommar hittills.
Jag har ju släppt taget om verkligheten.
Tänk att man kunde få bli så lycklig av det. Dekadens, kravlöshet, att få rebella mot allt jag nånsin hållit för sant. Men det är så skört; mitt väsen rörs runt i en stor, tjock skål av glas. Glitter och färg i ett förföriskt flöde, runt, runt - och medan det snurrar så, är tillvaron vacker. Jag räds inte döden, jag räds ingenting. Men så slutar man röra (vem det nu är som rör) och på avstånd ser jag allt sjunka. Tystnaden tyst. Stillheten stilla.
Kom, vinden - något! - och rör upp livet igen! Här förstår jag ingenting.
(Fortsätt simma, fortsätt simma)
