Vem är du? Jag är Döden.

Efter ett trauma, mitt första riktiga, har min dödsångest uttryckt sig bättre. Det har blivit tydligt vilken typ av saker jag vill ha gjort mer av eller provat på i mitt liv. Och det är många saker. Fler saker än jag kommer hinna med, vilket alldeles säkert kommer generera i viss ångest i sig.

Allt har egentligen med att uttrycka sig att göra. Att använda kroppen, knoppen. Prova på. En vardag fylld av något annat än vardag - det vill säga den trötta och enformiga sorten.

Såg precis en dokumentär där man får hänga med vid inspelningen av Saraband, av Bergman. Man kan säga mycket om herr B men ingen kan anklaga honom för brist på hängivenhet.

Bergman led också av mycket dödsångest. I det som föranledde Saraband, vilket bland annat var en operation då han blev sövd för länge, kom han dock till insikt om hur enkel döden är när den väl hägrar. Det är både trösterikt och meningslöst. Var ens strävanden ingenting? Är det verkligen så att man dör oavsett, att livet inte hänger på hur mycket man vill leva det och hur mycket man tycker sig ha kvar att göra? Man kan bli ödmjuk för mindre.

Oavsett hur enkel döden är när den väl kommer för att hämta en så känner jag så starkt att livet, ett liv, är det enda man har. Jag är åtminstone skyldig mig själv att göra det tydligt vilket bidrag jag stod för här i världen och gentemot min omgivning. Vilka vänskaper jag faktiskt hade, vilka kvaliteter jag hade som spelade roll. Hur jag provade på min förmågor, vilka historier jag hade inom mig. Mer än att uppnå en slags potential så vill jag åtminstone ha provat på.

Sjunga mer, skriva mer, spela in en film. Regissera, skriva teatermanus, spela någon roll själv. Baka, renovera, mingla, vara någon. Hångla mer. Bli mamma, världens bästa. Få nya bekantskaper. Göra mig fin lite oftare. Gå på fler bröllop och tillställningar. Ha ett eget bröllop.

Det finns inte på kartan att jag ska dö eller begränsas men ändå måste jag börja leva som att det kan ske idag.

Vilken omänsklig stress och lättnad på en gång.

Ett liv. (1).

Skärva, forts.

Gud, jag var ju engagerad i allt. Peppig. Var ok med att synas, att ta mig för. Ingenting var jobbigt såsom saker kan kännas jobbiga nu. Jag var sugen på att dela med mig, och fånga stunder. Har ju alltid älskat att fota, nu är det som att sånt är världsligt. Att det är skämmigt att ens vilja dela med sig.

Hade ändå inte vetat i vilken ände jag skulle börja. Alla tankar spelar pingpong, allt händer för snabbt, och allt är för komplext.

(Jag skulle ju bli vuxen nu. Vi skulle ju gå in i nästa fas. Så blev det inte.)

Skärva.

Går in och kollar mina gamla Instagramstories för att påminnas om vem jag var, vad jag tyckte om, vad jag vad engagerad i.

Jag är en skärva av mig själv.

15. Endast kylan självt

Så vad gör man då, när man lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassar mellan alla dagens uppgifter på samma gång?

Efter att ha satt i sig ett par gudagoda husmansknäcken med makrill gled Solveig ner i sina nötta Kottholmsbyxor och in i pappa Johns gamla fiskar-olle, och började med en gubbtur runt stugan. Dagen hade vaknat och frosten över de löv och klippor och ljungtuvor som omgav henne gick ton i ton med en dimma som smugit sig på under morgonens gång. Omgivande skär syntes bara som vaga skuggor och hade deras placering inte redan varit så bekant för Solveig hade hon haft svårt att bedöma avståndet till dem. Det var tyst så när som på något enstaka smäck med efterföljande eko från isen som fortfarande låg kompakt på norrsidan.

Allt låg stilla. Det var endast kylan självt som letade sig in innanför halslinningen och in genom revorna vid knäna. Det var skönt. Solveig tog ett försiktigt men djupt andetag, för att inte råka rucka på stillheten. Vem visste när hon skulle uppleva en sådan här morgon härnäst?

Det var el och det var vatten och det var skivor för fönstren. I stället för att börja med det viktigaste, att få igång elen, gick hon ner på söderslänten och rev upp lite ljung och några kvistar som skulle få agera bukett senare. Hon inspekterade den grånade och rangliga flaggstången. Hon räknade de gamla kanoterna som låg staplade mellan de låga, ensamma ekarna och plockade ett par frusna, sega enebär från den ännu ensligare enebusken. Hon ställde sig vid den vådliga bryggan och sprätte ut bären över vattenytan. Det här var ljuvligt. Ensamheten slående. Avsaknaden av måsten ...inte lika slående. Men de var hennes.

Solveig tog och åtminstone letade upp kofoten för att kunna bryta upp fönsterskivorna. Det var nio fönster i olika storlek och säkert dubbelt så många nubb runt varje skiva. Solveig hade aldrig förväntat sig något annat när det kom till Lasse. Det han gjorde, gjorde han så vanvettigt ordentligt. Det var allt som oftast enerverande, men nu fylldes Solveig också av en ömhet inför detta. En som ganska snabbt försvann när hon insåg hur lång tid det skulle ta att få bort alla skivor utan att också behöva hämta arbetshandskar och få ner stegen från vinden. Allt var alltid mer komplicerat än man tänkt sig och det var helt klart vuxenskapets tristaste vetskap.

Solveig tog en paus för att i stället gå in och börja boa i badrummet.

14. "Don't do more of what they do already not appreciate"

Emedan husmorn i dikten tycktes ha en självklarhet och ett lugn i sin eviga uppgift att hålla huset fint, led Solveig - som den moderna kvinna hon var - vanligtvis av en bitterhet i densamma. Hemma på Fiolvägen tycktes det nämligen som att ju mer hon plockade och fejade, desto mindre plockade och fejade övriga medlemmar i hushållet. Solveig var arg på att *systemet* inte bättre hade reglerat detta när också kvinnorna skulle kliva in på arbetsmarknaden. Så lite som hon trivdes på sitt avlönade jobb, kan ni tänka er hennes gnistrande hat mot det oavlönade. Och inte var det oavlönade jobbet särskilt uppskattat heller.

Det allra konstigaste i kråksången var att den uteblivna uppskattningen av Solveigs hushållsnära tjänster egentligen bara ledde till att hon utförde mer och fler av dessa. Monkan hade skickat ett citat en gång: "Don't do more of what they do already not appreciate". Men var det verkligen säkert att familjen inte uppskattade det Solveig gjorde för dem? På Instagram hade hon sett en amerikansk mamma tipsa om att från en dag till en annan avveckla sina insatser. För att se vad som hände. Solveig var inte kaxig nog att avveckla allt men hade under föregående år provat på upproret att i alla fall sluta stryka lakanen. I kampen mellan teveapparaterna som huserade å ena sidan hockey och å andra sidan trädgårdsprogram hade Solveig den senaste tiden också börjat höja volymen på "sin" teve i vardagsrummet, för att överrösta teven i rummet brevé. En blygsam protesthandling, men väl ett steg i den riktning hon avsåg.

Tanken på att bli kvitt sina bojor, sina måsten - verkliga och upplevda - lämnade inte Solveig i fred.

13. Strukturerat förfarande

Än var det inte dags för självhjälp - om inte den gudomliga koppen på trappen räknades, förstås. Solen hade klättrat så att även lyftkranarna, "girafferna", vid älvinloppet avtecknade sig mot stora staden.

Vad var först i tur? Solveig vägde mellan ett strukturerat förfarande där hon metodiskt avverkade ett doningsmoment i taget - och att lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassa mellan alla dagens uppgifter på samma gång. "Valet" föll följaktligen på det senare.

Mamma Unnis husmorsdikt som satt utskriven från en damtidning och laminerad och upptejpad i barndomshemmets gästbadrum, ekade i Solveig. Karaktären i dikten beskriver allt hon (husmorn) gör medan hon egentligen bara är på väg till toan. "Medan jag sitter där, torkar jag av golvet".

12. Expert på att hitta ursäkter

Solveig var expert på att hitta ursäkter för både sina beteenden och sin riktning i livet i stort. Det var bekvämt så. Att Sokrates på jobbet, en juniorboll som gjort det till sitt kall att lära ut självkärlek och sprida "good vibes" bland kollegerna, hade stuckit till Solveig en uppenbar självhjälpsbok efter hennes påtvingade hej då-fika, var därför oerhört besvärligt. Vad skulle hon göra med den? Bli en bättre person?

Nä, vet du vad.

Precis innan de åkte mot Västkusten hade Solveig med ett stön ändå låtit boken slinka ner i sidofacket på trunken.

11. Svek

Deras relation nu var egentligen tämligen ansträngd. Efter många års vänskap genom deras livs olika faser kände de varandra utan och innan och hade hunnit bli urled på varandras egenheter och förutsägbarhet många gånger om. Solveig var alltid Solveig och Monkan Monkan, och på ett bra och dåligt sätt på samma gång visste den ene alltid vad den andre skulle tänka, säga och göra i varje given stund. Ett tillstånd de flesta långa relationer hamnar i till slut. Det hade därför blivit kris i vänskapen när Monkan elva år tidigare hade annonserats som nästa enhetschef. På en arbetsplatsträff!

Sent skulle Monkan få glömma detta svek. Lika fullt som Solveig förstod att Monkan inte hade anförtrott sig om chefsambitionerna för Solveig (- Solveig hade skjutit ner dessa direkt), kändes det bottenlöst sorgesamt och pinsamt att få reda på nyheten samtidigt som de andra kollegerna. Som att Solveig var vem som helst.

Så var det ju förstås inte och det visste Solveig också. Sorgen och upprördheten låg väl egentligen i tanken på hur deras relation med detta onekligen skulle förändras. Tidigare faser i livet hade de trots sina olikheter ändå varit jämlikar och alltid kunnat vända sig till varann för att spy galla över kolleger och chefer. Men nu?

Solveig hade nu ingen verklig ventil - Lasse räknades absolut inte - och det var följaktligen därför som det hade gått utför för Solveig.

10. Ett universum sedan

Att chefen noterade detta var egentligen världsligt. Solveig var en så kallad inventarie, eller dinosaurie, på Borås stad, och som sådan var man nämligen undantagen alla regler, ängslighet, och omorganisationer som konsulterna brukade hitta på. Dessutom var chefen, Monkan (eller ja: Monika, då) Solveigs bästa vän. Ja, de hade givetvis inte blivit bästa vänner medan Monkan var chef - hur hade det sett ut - utan under en festival de var med och anordnade när de var tjugo. Det var bokstavligen i en annan tidsålder. Ett universum sedan.

9. Odrägligheten

Solveig kom till slut till punkten att "allting" hade varit "jättedåligt" "jättelänge". Hon var starkt övertygad om att världen var emot henne och agerade således därefter. Det vill säga ganska odrägligt.

Människor som känt sig för-givet-tagna och eftersatta länge tenderar hamna i odrägligheten till slut. Först kommer det lågljudda missnöjet. Sedan kommer det högljudda missnöjet. Därefter följer frustrationen, bitterheten, den klämkäcka sarkasmen, ironin och sist apatin - eller den odräglighet som infinner sig när man slutat bry sig. Den då man beter sig som att man redan är uppsagd eller då människors blotta existens blir ett upprörande moment i vardagen. Symptom kan, bland mycket annat, inkludera att den drabbade (Solveig i vårt fall) börjar gå efter egen klocka på jobbet, ställer främlingar till svars för till synes oskyldiga handlingar, eller får ett reellt problem med att bjäbba mot andra människor. (Inom- såväl som utombords.)

Det finns egentligen ingen vetenskapligt fastställd ordning och reda på de där olika stegen men att de hade drabbat Solveig var ett som var säkert. Hon och hennes chef märkte det slutgiltigt när Solveig för mångte dagen i rad hade checkat ut vid klockan 14 i stället för 17.

8. Mamman kunde alltid vänta.

Koppen var precis exakt så god som hon hade föreställt sig att den skulle vara. Och det är inte lite det: Solveig hade fantiserat om och byggt upp förväntningar på denna kopp i tjugo år. Ja, det var nog tjugo år. Hon visste det inte då, hon visste det heller inte för femton år sedan eller för tio, men att hon skulle hamna här på holmen var oundvikligt. Som sextitalist och mamma av samma generation var det regel snarare än undantag att man ungefär när barnen kom gav upp det mesta som hade med en själv att göra. Och att det sedan fortsatte på den vägen till den grad att det egna varandet löstes upp och vaporiserades. Eventuella egna behov och aspirationer tedde sig ovidkommande. Andras behov och aspirationer var ju alltid starkare. Mamman kunde alltid vänta. Och vänta. Och vänta.