Skriva, skriva, skriva.

Skriver för att bearbeta. Tar revansch på gårdagen som blev så genomkass och tråkig. (Jag sov ända till 09.26 vilket var jättebra för kroppen men jättedåligt för sinnesron. Sen blev det meck med plåster som blev blöta och att fixa med det på rätt sätt, få tag i rätt grejer. Gjorde ingenting som var varken produktivt eller mysigt. Som sagt: revansch idag.)

Idag är första antibiotikafria dagen på nästan två månader. Vill säga att jag är rädd, men det är jag inte längre. Kroppen är inte riktigt min ändå. Än. Är mer rädd för att gå tillbaka till jobbet igen. Redan varit tillbaka en omgång, efter förra sjukhusvistelsen, men det var tufft att hänga med och jag kände mig off. Gjorde saker fel, avbröt, var långsam. Folk vet vad som har hänt såklart men jag kommer aldrig inte tycka det är jobbigt att inte prestera som vanligt. Min erfarenhet är att om ens anseende börjar naggas så är det kört. Så är det såklart inte, för varenda kotte går ju för fan upp och ner. Vet inte varför andra regler skulle gälla för mig.

På måndag ska jag tillbaka igen är det tänkt. Men både smärta och illamående är egentligen kvar och jag befinner mig i något slags icketillstånd där jag inte riktigt vet vad jag behöver. Vad som vore normalt i det här fallet. När vi först fick reda på att vi skulle behöva ta bort barnet pratade läkaren om en månads sjukskrivning. Det kändes länge tyckte jag, men var ändå fint. Fina, fina Sverige, vars utgångspunkt är att man får sörja hemma en månad om man vill efter något sånt här. Jag tror inte jag hade velat vara hemma en månad för själva missfallet men utrymme att sörja behövs ju på något sätt. Just nu pyser det bara ut i tid och otid. Min sjukskrivningstid blev ju komplikationer och inneliggande vård, och väldigt lite "bearbeta". Förutom panikutryckningen när de fick skicka en kurator på stubben för att jag höll på att gråta ihjäl mig så har fokus egentligen bara legat på det medicinska. När paniken kom var det dock för att jag inte visste vad de hade gjort med fostret. En läkare hade sagt att det blev biologiskt avfall, och det landade inte jätteväl. Hade inte barnmorskan sagt att han skulle kremeras och sen strös på Kvibergs kyrkogård? Fick sedan reda på att så var det visst, biologiskt avfall blir man bara fram till vecka tolv eller så.

Sjuksköterskorna hjälpte mig kolla upp var barnet fanns någonstans. Han var fortfarande på patologen i väntan på eventuell obduktion. Jag insåg under en promenad på området att det var i byggnaden precis bredvid. Där fanns också ett rum för avsked. Det var nästan för knäppt för att vara sant, att titta ut från sitt rum och veta att där inne ligger han. Försöka föreställa sig hur de förvarar kropparna. Det var tur att vi fick se honom, även om den stunden känns mer som en feberdröm och fantasi nu i efterhand.

Ja, ni. Jag tycker lite synd om oss. Och jag tänker på alla andra som gått igenom liknande saker och känt sig som aliens ute i världen sen. Det är liksom något brutalt med att vara synligt gravid och ha preppat och boat och förberett föräldraledighet och sagt till alla vänner, och sen från en dag till en annan vara tillbaka på ruta noll. Ruta minus. Jag trodde aldrig man kunde vara så purt avundsjuk på "alla andra". Alla andra som är friska utan att reflektera över det, alla andra som lyckas få barn utan problem.

Vi har pratat om att detta såväl som andra saker vi varit med om skapat ett extra "rum" hos oss. Ett bråddjup och en förståelse för vad livet också kan vara. Ett grepp om sorg och en reflektion kring begreppet rättvisa: att just rättvisa är fel att förvänta sig av livet. Börjar man reflektera kring varför olika saker händer en kan man nog annars "tappa det".

Jag vet inte vad jag känner inför insikten att en inte kan ta någonting för givet här i världen. Kanske är det alltings drivkraft. Kanske är det skavet i sig - som gör alla mänskor så mänskliga.