Tydligt minne

Jag sitter ensam på kvällen efter operation och försöker att inte svimma. Tjejen jag delar rum med sover om vartannat, vi åtskiljs bara av ett draperi. Jag har en bricka med yoghurt och en brödbit framför mig. Jag sitter på sängkanten och spänner ögonen i mig själv i spegeln ovanför handfatet. Ett musbett av brödet i taget. Jag klarar bara av att doppa skeden i yoghurten. Viktor är förbjuden att komma dit, han är för förkyld.

Jag är helt blek i huvudet och kallsvetten står som en päls över kroppen. Gör jag minsta lilla rörelse för snabbt kommer jag svimma. Jag väger mellan att lägga mig ner för att undvika det - och att få i mig lite mat till. Jag bestämmer mig för att få i mig maten.

Efter en-två timmar vågar jag långsamt släppa mig själv med blicken och långsamt fälla mig själv ner i sängen igen. Blodet tillbaka och svetten torkad.

En väldigt speciell och underlig one-on-one med mig själv.

Skriva, skriva, skriva.

Skriver för att bearbeta. Tar revansch på gårdagen som blev så genomkass och tråkig. (Jag sov ända till 09.26 vilket var jättebra för kroppen men jättedåligt för sinnesron. Sen blev det meck med plåster som blev blöta och att fixa med det på rätt sätt, få tag i rätt grejer. Gjorde ingenting som var varken produktivt eller mysigt. Som sagt: revansch idag.)

Idag är första antibiotikafria dagen på nästan två månader. Vill säga att jag är rädd, men det är jag inte längre. Kroppen är inte riktigt min ändå. Än. Är mer rädd för att gå tillbaka till jobbet igen. Redan varit tillbaka en omgång, efter förra sjukhusvistelsen, men det var tufft att hänga med och jag kände mig off. Gjorde saker fel, avbröt, var långsam. Folk vet vad som har hänt såklart men jag kommer aldrig inte tycka det är jobbigt att inte prestera som vanligt. Min erfarenhet är att om ens anseende börjar naggas så är det kört. Så är det såklart inte, för varenda kotte går ju för fan upp och ner. Vet inte varför andra regler skulle gälla för mig.

På måndag ska jag tillbaka igen är det tänkt. Men både smärta och illamående är egentligen kvar och jag befinner mig i något slags icketillstånd där jag inte riktigt vet vad jag behöver. Vad som vore normalt i det här fallet. När vi först fick reda på att vi skulle behöva ta bort barnet pratade läkaren om en månads sjukskrivning. Det kändes länge tyckte jag, men var ändå fint. Fina, fina Sverige, vars utgångspunkt är att man får sörja hemma en månad om man vill efter något sånt här. Jag tror inte jag hade velat vara hemma en månad för själva missfallet men utrymme att sörja behövs ju på något sätt. Just nu pyser det bara ut i tid och otid. Min sjukskrivningstid blev ju komplikationer och inneliggande vård, och väldigt lite "bearbeta". Förutom panikutryckningen när de fick skicka en kurator på stubben för att jag höll på att gråta ihjäl mig så har fokus egentligen bara legat på det medicinska. När paniken kom var det dock för att jag inte visste vad de hade gjort med fostret. En läkare hade sagt att det blev biologiskt avfall, och det landade inte jätteväl. Hade inte barnmorskan sagt att han skulle kremeras och sen strös på Kvibergs kyrkogård? Fick sedan reda på att så var det visst, biologiskt avfall blir man bara fram till vecka tolv eller så.

Sjuksköterskorna hjälpte mig kolla upp var barnet fanns någonstans. Han var fortfarande på patologen i väntan på eventuell obduktion. Jag insåg under en promenad på området att det var i byggnaden precis bredvid. Där fanns också ett rum för avsked. Det var nästan för knäppt för att vara sant, att titta ut från sitt rum och veta att där inne ligger han. Försöka föreställa sig hur de förvarar kropparna. Det var tur att vi fick se honom, även om den stunden känns mer som en feberdröm och fantasi nu i efterhand.

Ja, ni. Jag tycker lite synd om oss. Och jag tänker på alla andra som gått igenom liknande saker och känt sig som aliens ute i världen sen. Det är liksom något brutalt med att vara synligt gravid och ha preppat och boat och förberett föräldraledighet och sagt till alla vänner, och sen från en dag till en annan vara tillbaka på ruta noll. Ruta minus. Jag trodde aldrig man kunde vara så purt avundsjuk på "alla andra". Alla andra som är friska utan att reflektera över det, alla andra som lyckas få barn utan problem.

Vi har pratat om att detta såväl som andra saker vi varit med om skapat ett extra "rum" hos oss. Ett bråddjup och en förståelse för vad livet också kan vara. Ett grepp om sorg och en reflektion kring begreppet rättvisa: att just rättvisa är fel att förvänta sig av livet. Börjar man reflektera kring varför olika saker händer en kan man nog annars "tappa det".

Jag vet inte vad jag känner inför insikten att en inte kan ta någonting för givet här i världen. Kanske är det alltings drivkraft. Kanske är det skavet i sig - som gör alla mänskor så mänskliga.

Vördnadsspegeln

Sitter och betraktar mig själv i spegeln vi satt upp vid foten av sängen. Spegeln är förgylld, sirlig, stor. En gånger två meter, säkert. Den skulle kunna insinuera viss annan användning, men hittills har den varit min lilla vördnadsspegel. I den följde jag min graviditet, såg magen växa, funderade på om inte magen borde se större ut, slogs av hur magen andra dagar redan såg stor ut. Såg resten av kroppen hänga med. Rumpan bli större, celluliterna mer påtagliga, brösten fylligare.

Jag trodde aldrig att det skulle vara min grej, att bli mamma. Men plötsligt kände jag mig upptagen i något slags heligt kvinnosamfund. Att det blev tydligare för mig vad kvinnoskapet kan innebära. Vad det innebär för en människa att bestämma sig för att skapa liv. Jag kände mig stolt, glad och som att det äntligen inte var något annat som var viktigare än detta. Så har jag aldrig känt förut. Det var min mamma som först sa att hon trodde att det skulle vara bra för mig att få barn. Då skulle jag behöva komma ur alla tankar kring mig själv och mitt, och fokusera på något annat. Något som ligger närmare än alla världsproblem och egenuppdiktade problem. Något som kanske rentav skulle ligga närmare mig själv. Något mer väsentligt.

Jag tror hon hade rätt, men idag sitter jag och betraktar bara mig själv igen. Halvvägs till att vår pojke skulle komma till oss så gick nånting fel. Och jag vet inte om vi ännu kommit till att förstå detta. Det tror jag inte att man nånsin riktigt gör. Som det gulliga influencerparet i 'Att förlora ett barn' på SVT Play sa: även om vi får barn i framtiden kommer det alltid vara ett skratt för lite i den här familjen.

Vi fick se honom. Vattnet gick i vecka 20 och då fick jag föda ut honom och vi fick se honom. Han var så söt. Dagen innan hade hjärtat fortfarande slagit, då skulle vi bara på RULen och få vad vi trodde skulle vara ännu ett lugnande besked - att allt fortfarande såg fint ut och att allt gick precis som det ska. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att det var såhär det skulle förlöpa. Lappkastet mellan att vi skulle bli en familj ena stunden - och att vi andra stunden skulle ringa våra arbetsgivare och berätta att vi inte skulle komma till jobbet den dagen. Från att vara på väg mot förlossning av en levande människa, en person som skulle bli en del av oss, våra liv, till att behöva säga farväl innan vi ens fått säga hej. Varför skulle det bli såhär? Varför togs hans liv? Han skulle ju komma till oss! Vem skulle han varit? Vi skulle ju lära känna dig.

En och en halv månad och fem operationer senare. Det gick väldigt fel även med mig när allt hände. Det blev ett hål i livmodern, moderkakan försvann mystiskt, och jag höll på att blöda upp inombords. Vi har nog fortfarande inte fattat vad som har hänt, det har inte läkarna heller. Men nu sitter jag hemma, i vår säng, och tittar på mig själv i spegeln. Jag känner att jag är snäll mot mig själv, att jag fylls av vördnad. Det gick inte som det skulle, men här sitter jag. Me, myself and I. Utmärglad, grå och med sådan värme inför mig själv och livet. Bara någon vecka innan allt hände hade jag köpt ett par örhängen till mig själv. Man skulle säkert kunna kalla det en "push present". Jag har tagit på mig dem nu som för att ta tillbaka mitt jag. Som för att säga till mig själv att jag åtminstone har min kropp och mitt liv. Jag känner mig söt och gullig som gör så. Och Viktor hjälper till. Igår, precis hemkommen från sjukan, var magen svullen av titthål och koldioxid och smärta, och omplåstrad åt alla håll. Han sa att jag var gullig.

Mitt hjärta. Nu gick det inte som det skulle med detta, men tänk att vi har varann. Tänk att jag har mig och mitt liv. Tänk att allt kommer bli bra på något sätt.

Om vi vågar eller kan försöka med det här igen vet vi inte. Men just nu behöver vi inte veta just det. Just nu lackar det mot jul, det snöar ute och vi bestämmer vilken färg vi ska ha på luckorna i vårt kök. I köket ska vi lyssna på musik, baka och dricka glögg. Där ska vi hänga amaryllis och tunga julgardiner, tända ljus, kanske någon gång framöver bestämma om vi ska försöka igen.

Livet, livet. Vilken tur vi far.