Fransmän och engelska

Åh, alltså fransmän och engelska. Det är jätteroligt och jättegulligt, men riktigt lurigt om man inte känner till fallgroparna.

Nedan följer några exempel:

• Något som mycket ofta tenderar vara svårt är bokstaven 'H'. De liksom uttalar inte den bokstaven riktigt. Därav kan frågor såsom om man är hungrig bli riktigt svåra att svara på.

'Are you (h)ungry?'

'What?'

'Are you (H)UNGRY?'

'Do I seem angry?'

'Yes.'

'Why would I be angry?'

...

Ja, ni fattar.

• Inte sällan kommer man på dem med att byta hej vilt mellan he/she/it. Det gäller att hänga med i svängarna. 'He' blir gärna 'she' och från att t.ex. prata om ett kylskåp i 'it'-form kan man plötsligt komma på dem med att prata om någon för en själv okänd kvinna. Då får man så snällt fråga om denna 'she' är kylskåpet eller om vi lite smidigt bytt samtalsämne.

• Ibland har de lite svårt att skilja på ord med långa resp. korta toner. Typ 'leave' och 'live, 'cheek' och 'chick' eller 'bitch' och 'beach'. Häromdagen bedrev jag följande konversation med en klasskompis:

'Where do you live?'

 'I don't know.'

'Don't you know where you live?'

'No.'

'How can you not know where you live? Or are you kidding me?'

'What did you ask me, again?'

'I asked you where you live, like, where your house is.'

'Aaaah, where I live (uttalat 'leave')! I live (fortf. uttalat 'leave') in the blablabla district!'

Han hade alltså trott att jag frågat 'Where do you leave?'. Givetvis, liksom. Makes total sense. Det roliga är att en annan klasskamrat dessutom då flikade in att 'Live and leave, aren't those the same words?'.

Jag passade på att lära dem att de inte är det. Och att 'sitting on the bitch' inte är samma sak som 'sitting on the beach'. Mycket viktigt.

• En annan rolig sak, som egentligen verkligen bara är rolig. För man fattar ändå. Det är att de nästan alltid säger ord med ändelsen '-able' fel. Så i stället för att säga t.ex. vegetable som man ska (dvs. typ 'véddjetaböll'), då säger de vege-table (dvs. typ 'véddjetejböl'). Alltså vege-bord. Så man får bara komma ihåg att det ju inte finns något som heter så och fortsätta lyssna.

• Vidare. De har lite svårt att skilja mellan 'guy' och 'gay'. De vet vad de olika orden betyder, tror jag. Men de slarvar lite om man säger så. Jag säger inte att det är fel att vara gay, men det blir ju lite tokigt om man ba typ 'can all of you gays come here?' - om inte alla är gay, förstås.

• Slutligen har vi två mycket, mycket kära ord som används hux flux i tid och otid. Nämligen 'totally' och 'finally'. 'Totally' är liksom det de använder om allt. 'Totally drunk', 'totally fine', 'totally cool', 'totally chill'. 'Finally' kan också användas till väldigt mycket och ungefär var som helst i meningar, tycker de. Med dessa ord är de förvisso sällan helt fel ute, men ändå! Det är roligt att lägga märke till!

Tror jag totally avslutar finally där för i dag. :) Puss mina kära fransmän och hoppas att ni inte läser det här!

Bonsoir!

Mina största problem med riksdagsvalet 2014

- Att det inte varit obligatoriskt att gå ut med vad man röstar på.

Enligt min Facebook-feed var ynka 0,0053% Sverigedemokrater men det visade ju sig vara lite småtokigt. Å andra sidan vann Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ på Twitter och det var ju trevligt.


- Att Sverigedemokraterna blivit Sveriges tredje största parti.

Kommentarer överflödiga.


- Människor som bara tjatat om (mängden) jobb.

Jobb behövs för att få Sverige att gå runt ekonomiskt. Men det är inte allt. Mängder av utmaningar kvarstår.


- Extremister.

Framförallt vissa vänsterister som dykt upp på fredliga motdemonstrationer för att slåss och "bli påkörda" samt personer från exempelvis Svenskarnas Parti som överhuvudtaget finns.


- Människor som verkligen inte förstått vad det innebär att kämpa för vår miljö.

Men vem kan klandra dem när knappt de mest akuta hoten får tillräckligt med utrymme i media.


- Föreställningen om att de egna frågorna är viktigast.

Jobbfrågan är inte viktigast, miljöfrågan är inte viktigast, jämställdhetsfrågan är inte viktigast, skolfrågan är inte viktigast, invandringsfrågan är inte viktigast. Dessa frågor är viktigast tillsammans och ingen vinner på att hålla för öronen och skrika ut sitt eget när den andre försöker förklara. Politik borde inte vara ett skrattar-bäst-som-skrattar-sist-påhitt. För övrigt borde alla få en utbildning som innehåller både ekonomi och naturvetenskap (etc.).


- Människor som läst förslag, skitit i bakgrunden till dessa och sedan dragit för snabba slutsatser.

Men så blir det kanske om man inte är tillräckligt noggrann.


- Hur man hade så dålig självdistans att man tyckte detta var vettig reklam:

Jävla Miljöpartiet, alltså! De vill bara förstöra!

- Människor som menat på att Sverige redan är så bra att vi inte kan/borde bli bättre.

Dvs. sådana jag aldrig skulle vilja anställa om jag var arbetsgivare.


- Ändlösa Facebookdebatter utan minsta intention att komma fram till något nytt.

Moderat: Kolla den här länken!
Socialdemokrat: Ja, men kolla den här länken!
Moderat: Du har fel, kolla den här länken!
Socialdemokrat: DU har fel, kolla den här länken!
O.s.v.
O.s.v.
O.s.v.


- Den allmänna pajkastningen närmare bestämt.

Alliansen: Ni är inte överens! Ni är inte överens! Ni är inte överens!
Rödgröna: NUON! NUON! NUON!


- Journalister och moderatorer som fokuserat/inkräktat för mycket på partiledares privatliv.

T.ex., vem fick tag i Åkessons kontoutdrag? Och varför frågade man Fridolin men inte Reinfeldt om han äter kött?


- Allt tjabb om denna s.k. valfrihet.

Snälla, förklara vad ni har för tanke om hur vi ska göra för att alla ska få ha valfrihet. För ni menar väl valfrihet för alla?


- Människor som förlöjligat eller klankat ner på F! för att inte ha "genomförbar" politik.

Allt är givetvis en definitionsfråga, och framförallt handlar inte allting om siffror. Inte i det här stadiet.


- Framförallt män och väldigt högerextrema kvinnor som varit så uppenbart rädda för jämställdhetens framfart.

Blir så ofantligt less på dessa tröttkepsar.


- Människor som använt 'sosse' som ett skällsord.

Eller vänta, sådana har jag alltid haft problem med.


- Slutligen; människor som tyckt att bidragstagare är jordens avskum.

Eller vänta, sådana har jag också alltid haft problem med.




Här kommer ett axplock goingar från min egen feed.

 Ingenting håller på att gå åt helvete. Gud, vad skönt att höra.

MEN HALLÅ KLART ATT STRANDPROMENADER ÄR DET VIKTIGASTE SOM FINNS??? :(

Akta er för tomtarna som kämpar för jämställdheten! De är LIVSfarliga! 

Ja, men så är det ju!

Dessa jävla bidragstagare, igen!

Slutligen - ett räkneexempel från Moderaterna.

Puss och hej för i dag.

Rösta med hjärtat ditt

Älskade vänner, bekanta och främlingar.

Vi måste ta hand om varandra. Vi måste ta hand om planeten vi bor på. Vi måste börja bry oss mer och detta omedelbart.

Jag tror att alla kan skriva under på att vi vill leva i ett tryggt, hållbart samhälle där ingen lämnas utanför. Där sjukhusen kan ta emot alla som behöver det, där skolan har tid för eleverna, där våra äldre tas omhand på ett värdigt sätt, där alla har samma möjligheter, där vi inte lever på lånade resurser och där vi kan vara genomstolta över vårt land. Men vad är vi egentligen villiga att offra för det här? Och var går gränsen mellan personlig och samhällelig välfärd?

Jag tror vi vet vad vi behöver göra, egentligen. Sättet vi lever på i dag är inte hållbart och det blir alltmer uppenbart för oss alla när klimatförändringarna börjar märkas, sjukhusen fullkomligt skriker efter personal, den svenska skolan rasar i kvalitet, bensinpriserna höjs och den tämligen akuta bostadsbristen gör sig påmind. Vi lever i en dekadent värld och vi vet om det. Vi vill ha förändring men famlar med lösningar som inte räcker till - i ett föreställt mörker.

Vi bryr oss alla om att ha ett välfungerande samhälle, men samhället skriker efter pengar för att kunna vara just det. Tydligen räcker inte ekonomisk tillväxt till. Företagens vinster slinker mestadels ner i fickan på en förhållandevis pytteliten klick av människor. Tydligen behåller människor också helst sina slantar för sig själva, fastän vi säger att vi bryr oss så. Det är roligt hur vi fungerar när vi får lite fria tyglar. Men att äta kakan och ha den kvar, det vet vi ju är omöjligt. Smakar det så kostar det.

Vi lever i en värld där verklighet står mot verklighet. Där naturvetare slåss mot ekonomer. Där alla håller fast så hårt vid sina egna sanningar att vi blir blinda för den sanning som berör oss alla. Att vi måste börja förändra saker och ting ordentligt och att vi sannolikt måste offra ganska mycket för det. Men det är vi villiga att göra för att fortsätta kunna leva i en allmän välfärd, eller hur?

Jag väljer att rösta, och jag röstar för att samhället ska ha råd att ge oss och kommande generationer möjligheten till ett tryggt liv, oavsett vilken bakgrund vi har. Sen att jag personligen helst hade lagt min röst på ett parti som är mycket mer hardcore i sina visioner än vad alla svenska partier är i dag, det är ett kapitel för sig.

Du, rösta med hjärtat ditt. Jag tror att det vill ha en varmare politik.

Mitt lilla liv

Mitt lilla liv,

att jag fått ett.

Tänk att mamma och pappa

ville ge mig

Mitt lilla liv,

så skört och fint,

lyckligt och olyckligt.

Min verklighet.

Lika unik som alla andras.

Mitt lilla liv.

Det största jag äger.

En ömtålig sak jag måste ta hand om.

Varsamma händer

Kanske inte alls.

Mitt lilla liv.

En chans,

att göra något bra,

att växa och älska.

Men för vem då.

Kanske behöver man offra sig

på något vis.

Mitt lilla liv.

En berg- och dalbana.

Jag väljer ju

att njuta av åkturen

eller hoppa av.

Leva fullt ut,

det vore inte en sekund för sent.

Mitt lilla liv,

fyllt av drömmar, ambitioner.

Nederlag.

Ett fyrverkeri

med 24 år lång stubin.

En tvekande vår,

eller tvekar den egentligen.

Mitt lilla liv,

som bara jag kan styra.

Ingen Gud att tala om,

ingen som kan berätta

att det blir bra till slut.

Ingen som kan säga,

att det är här,

precis här,

jag är menad att vara.

Bara jag,

men världen är så stor.

Jag letar.

Kommer alltid leta.

Mitt lilla liv.

Mitt enda liv.

En chans.

Så vad gör man

när ens lilla liv

känns så oändligt långt

och samtidigt så kvävande kort.

Så förbannat, kvävande kort.

What if...

...vi slutade tillverka vapen och stridsflygplan.

...vi avvecklade vårt försvar.

...våra matkedjor bestämde sig för att inte sälja kött.

...våra energibolag valde att bojkotta all fulenergi.

...vi började fokusera på länder som har det värre ställt än vi.

...vi gjorde om rättsystemet så som vi vet att det borde göras om.

...kollektivtrafiken utökades och blev gratis.

...lärarlönerna höjdes till läkarlöner.

...det blev förbjudet för företag att verka på sätt som skadar miljö och människor.


Jag tycker det är så enkelt???

En idé!

Jag har en fett bra idé. Tror jag.

Det är ju rätt många som inte röstar för att de inte tycker att något parti känns helt rätt. Fullt rimlig anledning kan jag tycka. Sen är vi många som röstar ändå fastän vi inte känner att det är helt hundra. Också fullt rimligt som det ser ut i dag. Men ponera följande: i stället för att bara få lägga en röst och därmed välja att lägga en hundraprocentig röst på ett enda parti, skulle man kunna få fördelningsrösta och portionera ut de hundra procenten på olika partier.

Till exempel, om jag tycker att M matchar min politiska läggning bäst men ändå känner att jag tycker F! förtjänar mycket mer än 0% av min röst - då röstar jag helt enkelt typ 65% M och 35% F!. Eller om jag känner att MP ligger närmast mitt hjärta men tycker att familjefrågan tas upp bättre i KD och att V också är starka kandidater - då röstar jag kanske 70% MP, 20% V och 10% KD. Och så vidare och så vidare.

Är jag knäpp eller skulle inte detta lösa många problem? För min egen del skulle detta framförallt lösa problemet med att jag tycker MP för den viktigaste politiken men att F! för mig är en nästintill lika viktig aktör, samtidigt som jag sympatiserar med viss politik på högerskalan. En möjlig fördelning för mig skulle då vara till exempel 70% MP, 25% F! och 5% i något mer högerorienterat parti, typ FP.

Vad tror ni, missar jag någon viktig logik eller skulle detta hjälpa för att få ett högre valdeltagande och en mer rättvisande och dynamisk politisk representation?

Hur skulle ni fördela er röst?

Bra bidrag

Män är djur. Eller?

När det är mörkt är alla män våldtäktsmän. Varenda skugga, varenda rörelse ett potentiellt överfall. När ni går bakom oss vill vi springa. Vi måste slänga blickar bakåt för att se att ni håller avståndet. Vi undviker sträckor där ingen kan höra oss skrika, när det går. Vi håller vännen vaken med ett telefonsamtal tills vi är hemma. Ibland vill vi inte hålla vännen vaken och då finns det ingen i andra änden. Vi har, krampaktigt, nycklarna redo mellan fingrarna. Ibland 112 inknappat på mobilen. Eventuellt har vi någon app som skickar sms till våra "skyddsänglar" när vi är framme. Vi försöker gå med självsäkra, orädda steg, eller någon gång smyga oss fram där gatlyktorna inte avslöjar oss. Vi bygger upp scenarion om hur vi ska slå oss fria om ni hoppar på oss men drömmer mardrömmar om hur vi inte ska lyckas få strupen att lyda eller ha kraft att knäa er i skrevet eller riva era ögon. Vi vet att ni kan vara många; kanske någon som bara tittar på. Vi tänker på hur vi ska knipa, bitas, spjärna emot, men sedan behöva ge upp för att ni är starkare. Vi föreställer oss hur fruktansvärt ont det måste göra. Vi undrar hur ni faktiskt ser ut när ni väl är ovanpå oss. Vi tänker att vi kanske måste blunda, och inte se er, så att ni inte måste göra er av med oss efteråt. Vi känner någon som känner någon, som fått sin rädsla bekräftad. Det kunde varit vem som helst. Vi vet att det kan hända. Vi tänker på vem vi skulle ringa först. Hur förstört vårt underliv skulle vara. Att vi aldrig mer skulle kunna ha sex eller våga gå utanför dörren själva. Vi bygger upp skräckscenarion om män som är ännu sjukare än våldtäktsmän. Ibland pluggar vi bara i hörlurarna och drar upp huvan. Syns ni inte, hörs ni inte, finns ni inte. Men ständigt på spänn, hjärtat rusandes i halsgropen, ända tills vi lyckas komma innanför dörren och låsa...

Det är synd om alla er goda män som behöver ta så mycket skit ni inte förtjänar. Som behöver läsa texter som denna, om min och de flesta andra kvinnors rädsla. Som ständigt behöver påpeka att ni alla inte är likadana. Att ni alla inte slåss och våldtar. Att ni alla framförallt inte är så sjuka att ni skulle göra något galnare än så. Men hur ska vi egentligen veta? Ska vi ignorera vår instinkt och innerligt försöka tro att den vi möter bara vill fråga efter vägen? Att den som går bakom helt enkelt ska samma väg som vi? Ska vi stoppa ner nycklarna och njuta av promenaden i stället? We wish!

Det handlar inte om att vi är fördomsfulla. Det vi känner är en befogad rädsla, och vår generaliserande instinkt är helt enkelt en skyddsmekanism. Jag är dock nyfiken på vad ni goda män tänker om denna. Vad ni tycker att vi bör göra och tänka för att inte dra er alla över samma kam. Hur vi kan hjälpa oss själva. Hur ni kan hjälpa oss. Hur ni kvinnor som inte är rädda kan hjälpa oss som är det. Hur vi alla kan hjälpa de sjuka människor som orsakar vår rädsla, och hur vi kan få samhället att förebygga de hemska sanningarna bättre. För ingen vill vara rädd; inte jag, inte ni goda män, inte våra blivande döttrar, inte en endaste en av alla de starka kvinnor jag känner. Inte en enda kotte vill, eller ska behöva, vara rädd.

Det får vara slut med sådana här yttranden nu. Och jag vill aldrig mer skriva en sådan här text. Det är dags för förändring. Vad ska vi göra?

Livet

Jag inbillar mig att det är svårt att leva, kanske särskilt i dag. Det händer mycket, jag vill vara med på allt. Men det går inte. Jag är förvirrad. Kommer jag komma till insikt om vad jag vill göra? Kan man vara lycklig? Vad är egentligen lycka? När världen ser ut som den gör, går det verkligen att vara lycklig då?

Ju mer jag lärt mig, desto mer har jag börjat ogilla världen. Vårt samhälle. Det både underliggande och övertydliga kontrollerade kaos vi lever vårt liv i. Sju miljarder människors försök att skapa mening eller bara ta sig igenom livet tills det tar slut. En annan klick människor som försöker inkludera hela världen i ett och samma system fastän hela världen uppenbarligen inte vill det. Jag, som egentligen inte gör ett skvatt förutom att prata, förakta, bygga upp visioner om förändring, ibland gå så långt att jag tror att jag ska lyckas, men sedan möta ett hinder för mycket och ge upp och få ångest. Ren panik, fosterställning, apati, panik igen, förakt. Förakt mot världen för att den är så jävla trög. Förakt mot alla institutioner som någonstans lyckas styra oss och aldrig blir ifrågasatta. Förakt mot mig själv. Att jag inte gör mer för att världen ska bli lite bättre. Förakt för att jag tar på mig offerkoftan och gör saker jag inte vill bara för att samhället säger att jag bör eller för att samhället helt enkelt är vad det är. Ett förakt mot mig själv för att jag inte bara finner mig i det och är lycklig.

Tänker ni ibland på hur samhället är uppbyggt? Hur saker och ting fungerar? Vilka personer det är som styr i vårt land? Hur internet funkar? Hur man bygger en raket och vem som är så smart att denne får vara en del av detta? Hur självklart det är att livet bara fortgår som det gör? Tänker ni på det ibland, eller har ni gjort er själva tjänsten att stänga av den knappen? Tänk vilka system människan ändå byggt upp och de flesta av oss bara befinner oss i och inte egentligen förstår ett dyft av. Det är ganska bekvämt. Det är som att allt är förutbestämt fastän vi har (borde ha) alla val i världen. Vi går i skolan tills vi vill spy på det, får våra fina examina, lyckas till slut få ett jobb inom det vi studerat men inser snabbt att vi ändå inte kan någonting för att det vi har fått i skolan endast är verktyg baserade på att världen är komplex och oförklarlig. Sen ska vi skynda och bestämma oss för "den rätte" fastän vi vet att det förmodligen finns någon bättre, köpa bostad i en kompromisstad, gifta oss, få barn så att vi inte hamnar utanför föräldragemenskapen eller fråntar föräldrarna glädjen i att bli mor-/farföräldrar, ta upp karriären, få en fancy titel att stoltsera med på LinkedIn, köpa bostad igen, renovera, upprätthålla, träna, försöka umgås med vänner, ha ett bra sexliv, bli för gammal. Och någonstans mitt i detta förväntas vi nu också vara lyckliga nästan jämt.

Livet, liksom. Trots allt är det ju en berg- och dalbana där lycka är ett godtyckligt begrepp. Saker och ting händer. Någon dör, vi ändrar oss, vi slutar älska vår älskade, vi kan inte få barn, vi blir sjuka, vi befordras, det blir sommar, vi dricker vin, vi blir kära, någon dör, barnen i Afrika svälter. Livet händer hela tiden, i hela världen, oavsett hur stabila våra livsskal är. Och kanske är det nyttigt att komma ihåg att allt i det inte är lyckliga stunder. C'est la vie.

Institutioner, livet, ångesten, kaoset, kärleken. Myllret under ytan. Någonstans måste vi hitta distansen till, och det vackra i, det svåra och komplexa. Förhålla oss till att vi till fullo inte är vår egen lyckas smed. Jag tror inte längre på att livet blir precis vad man gör det till. Även tråkiga och hemska saker händer och då måste vi hantera dem också. Min ångest, även om jag gärna hade sluppit den, måste få vara vacker. Den är äkta och förmodligen det mest uppenbara tecknet på att jag, trots allt, är människa.

Kanske är det först när man tillåter sig själv att bekräfta det som inte är perfekt som man hittar drivkraften att faktiskt bryta mönster och institutioner som gör världen till vad den är. Som också får varje person att finna mening, eller åtminstone förstå sig själv, och krama om sitt eget förvirrade lyckliga och olyckliga liv. Jag vet inte. Men jag intalar mig själv att det måste vara så.

Att längta hem

Många av er vet att jag tillbringade min sommar på Volvo CE i Frankrike. Det var visserligen ett tag sedan, men i alla fall. Jag har lite perspektiv på det hela nu.

Min upplevelse av denna fantastiska erfarenhet var väldigt blandad. Framförallt förändrades den över tid. I början var allt väldigt charmigt, med kindpussar och Bonjour Monsieur, Madame eller Mademoiselle, men allt eftersom tiden gick slutade allt att vara det. Totalt. Precis som ett klassiskt förhållande kan te sig. I början är allt pluttigull, sedan lär man känna varandra på riktigt. Efter ett tag börjar man störa sig på alla möjliga egenheter som egentligen alltid har funnits där och till slut pallar man inte. Exakt så var det för mig och Frankrike, min sommarflirt!

Jag hade som inställning när jag åkte att "Det är inte sämre, bara annorlunda", och det funkade verkligen bra till en början. Jag mös runt och bonjourade alla och kindpussades och åt baguetter och försökte ta in så många intryck som möjligt från så många ställen som möjligt. Jag försökte lära mig en massa svåra franska fraser, men det gick väl sådär och det tyckte alla var förskräckligt roligt. Jag bjöd på det.

Så småningom började jag landa på riktigt. Rundan med kindpussarna på jobbet började bli rutin och mina 'Bonjour ça va' kändes invanda. Jag insåg allteftersom vad som fanns och inte fanns att köpa på ortens Carrefour och fick vare sig jag ville eller ej anpassa mig därefter. Jag följde, även här vare sig jag ville eller ej, med på kollegernas två timmar långa luncher, alltid med dessert och kaffe efteråt. Jag hade inte så mycket val då jag varken hade egen bil (vilket man definitivt egentligen behöver i Frankrike om man inte bor i en storstad) eller kunde ta mig fram på engelska utanför kontoret.

Snart infann sig stadiet när jag började störa mig. Jag blev irriterad och så småningom nästan trotsig när folk undrade hur det gick med min franska - jag hade ju bestämt mig för att det inte var någon idé när jag ändå skulle hem om ett par månader. Jag började rynka på näsan åt alla desserter folk köpte varje dag, och blev arg på att alla hade fönsterluckorna stängda jämt. Jag längtade efter att mysa ner mig i en soffa för filmkväll istället för att umgås och ha kvalitetstid hela tiden. Jag ville prata privatliv men det gör man inte i Frankrike. Jag åt fantastiska ostar och fantastiska, nybakade baguetter. Men var fan var min kaviar? Och min osthyvel? Var var mitt vanliga smörgåssmör och vispgrädden som beter sig som vanlig, svensk vispgrädde när man vispar den? Varför stängde mataffären så tidigt, och varför var den inte öppen på söndagar? Varför var alla så jävla artiga och varför var man tvungen att sätta prisetikett själv på sina grönsaker? När skulle jag få ha toalett, dusch och lampknapp i samma rum igen, och varför var alla så himla rädda för solen? Varför klagade de inte på värmen? Varför söp de aldrig ordentligt? Hur orkade de hälsa på alla? Fick de inte stresspanik av att luncha i två timmar och viktångest när de tog Nutella istället för smör på toastbrödet?

Fan, vad allt var jobbigt! Jävla land! "Det är inte sämre, bara annorlunda" kunde dra åt helvete. Allt var sämre och jag längtade efter Sverige, mina nära och kära och allt jag kände till. Jag längtade efter att vara där jag visste vad som förväntades av mig och där jag kunde språket som min egen ficka. Jag längtade hem till kylan, stressen och folk som undviker att hälsa. Till bakissöndagar framför tv:n. Till kaviar.

Min första frukost när jag kom hem var gudomlig, och det enda jag kunde tänka just då, i den stunden, var att det var så skönt att vara hemma.

När jag idag ser tillbaka på detta kan jag inte låta bli att vända på denna egentligen absurda situation. Där var jag - frivilligt placerad, över en sommar, på en fantastisk post, på ett fantastiskt företag, i ett jättefint land och samtidigt oförståendes, ovillig att anpassa mig, och med tanken på att komma hem som hopp, men också som ursäkt för att inte, till exempel, lära mig språket. Jag tänker, är det så här det känns för personer som invandrar till Sverige? Som kanske tvingats fly sitt land på grund av krig, men som länge behållit hoppet om att få återvända till det som en gång var vad de kände som sin egen ficka? Som undrat vad fan vi inte hälsar för och förgäves letat på ICA efter ingredienserna till sin favoritfrukost? Som valt att inte lära sig språket för att det finns så mycket annat att bekymra sig över? Som dessutom ofta blir behandlade som en enda stor och besvärlig massa? Som egentligen bara längtar hem?

I så fall förstår jag dem - förmodligen, och evigt tack för detta, så gott jag någonsin kommer kunna.

En oslagbar resa och en stor liten lillasyster

Go' vänner, go' vänner. Jag har nyligen återvänt till kyligare breddgrader från Marbella och den sjukaste, skönaste och mest surrealistiska resan någonsin. Jag vet knappt var jag ska börja, och än mindre hur jag ska hålla det kortfattat av respekt till er som läser (ingen gillar ju att höra om någon annans semester). Det får bli som det blir, helt enkelt!

Jag kan börja med att berätta om människorna. De var redan innan bland de sjukare jag mött, men denna resa har förstärkt denna uppfattning in absurdum. Det som är det bästa med sådana personer är att det hade varit lika roligt varhelst i världen vi än hade åkt. Jag skulle vilja sträcka mig till att påstå att vi till och med skulle kunna bringa värme till Sibirien om vi åkte dit. Det känns som en fullgod beskrivning av gänget med stort G, som minst sagt levererade under hela veckans gång - natt som dag. Särskilt natt för vissa!

Huset, sen. Vårt fort, vår hemvist, vår restaurant, vår gemensamma lilla bebis. Här hände det mesta - allt från pumptömningar (kanske varje dag) till helt galna quoteflowingmaraton (vilka man visserligen skulle kunna säga var spridda över hela veckan). Ute på bakgården spenderades nästan all tid som inte spenderades vid havet eller poolen, och här löstes förmodligen alla världsproblem som finns och en hel del därtill. I övrigt var det allmänt angenämt att bo på 180 kvadratmeter med havsutsikt och bara vältra sig i lättja.

Vidare vore det rent ut sagt för jävligt om jag inte nämnde maten. Eller ska vi säga Nobelmiddagsfasonerna? Halv åtta hos mig-prestigen? Överträffa gårdagens gourmetmåltid-hetsen? Kort sagt lades mycket kärlek på kosten vi intog, och då menar jag på allt från det färska brödet som inhandlades av herr Hansson vareviga morgon (oavsett bakisnivå), till aftnarnas rödvinssåser och möra entrecôter.

Sen till det sjukaste, och anledningen till att hela resan för mig plötsligt tycktes synnerligen overklig. Det var dagen då våra fantastiska galningar till vänner hade bestämt sig för att jag och min käre von Brumpenberg skulle gifta oss.

Denna bröllopsdag började med lyxfrulle, och till det varsin isande Mimosa. Sedan bar det av till exklusiva Nikki Beach, där vi lekte bröllopslek och hade det allmänt bra. När vi sedan kom hem var det dags för möhippa och svensexa. Killarna tog hand om Anton och tjejerna tog hand om mig. De fixade mig så fin, så fin! Maja hade till och med tagit med sig en vit klänning till mig. Och så drack vi drinkar och tjejade oss. På det följde sedan en vigsel som hette duga, på en bakgård som hade pyntats till max, av en Tomas som "hade gått vigningskurs över Internet" och som emellanåt under akten tog sig en styrketår ur sin San Miguel. Slutligen, efter den oväntat blödiga stunden, var det dags för bröllopsmiddag. Och den hette Duga. Till förrätt serverades blåmusslor i vitt vin, följt av en huvudrätt bestående av laxkotletter, pressad potatis och vitvinssås, toppat med en efterrätt på hemgjord chokladmousse med limemarinerade jordgubbar. Vi var rätt så mäkta nöjda!

Nu sitter ni säkert och begrundar sjukhetsgraden och den höga riskfaktorn i det faktum att de faktiskt ägnade en hel dag åt att "gifta oss". Som tur är så hjälpte det snarare än det stjälpte, och ska jag vara helt ärlig tyckte jag att hela grejen på ett dekadent och nervöst sätt var ganska fantastisk att vara med om. Och någonstans kändes det som att jag och herr A kunde credda oss själva som par lite grand för att galningarna överhuvudtaget vågade sig på detta vansinniga, men ack så underbara, upptåg.

Jag vill därmed tacka er för att ni var med och gjorde denna vecka till det mest minnesvärda jag upplevt. Ni är förbannemig det finaste jag varit med om sedan jag konfirmerades.

Vad som också var väldigt fint var att min älskade lillasyster tog studenten häromdagen. Det känns helt sjukt att hon, som jag fortfarande tycker befinner sig i trotsåldern, faktiskt har blivit stor på riktigt. Om inte annat känns det sjukt att det var fyra år sedan jag själv sprang ut. Jag har inte åldersnoja, jag är bara lite smått chockad! :)

Grattis till henne i alla fall! Pussinussinusstuss.

Med det tackar jag för i kväll, och så ses vi snart igen. Aight?

En jävla massa kärlek,
Evelina