måndag 22 april 2019

Morfar,

Morgonen du dog gick jag på Galtö. Tidigt gick jag upp. När mamma ringer mig står jag framför en liten ödestrand insprängd bland klipporna. Det är så tyst. Bara små, små gluckande vågor som stillsamt föser de krossade snäckskalen fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vattnet är kristallklart. Det är sagolikt vackert. Det får vara det. 

Fast jag borde gå hem blir jag kvar. Vill aldrig att det vackra ska sluta.
  Mamma sa att det finns ju ingenting vi kan göra just nu.

Jag struttar omkring i tidlöshet, som ett småglin på vift. Utforskar varenda skreva, drar in varenda saltbris. Kliver på musselskal (kraset!) och balanserar på stenar som inte kilat fast. Gula lavar på det glittrande grå. Tusen miljoner vinklar av det sagolika. Jag vill fånga det! Behålla det!
  Det går från kyligt morgondis till spikraka strålar av brinnande varmt. Jag är perfekt klädd och känner mig barnsligt mallig över det. Stilla drar jag efter andan när jag kommer upp högt och ser ö-landskapet breda ut sig runt mig. Fåglarna. Jag kan inte en enda. Storlom och fiskmås, möjligtvis. Någon sädesärla.
  Hade du varit här hade du förstås kunnat varenda en.

Himlen är hög som den kan vara i april. (Vad menar man egentligen med det?). Havet ligger nästan stilla. Det är basfärgsblått. Solen badar där i. Klyschigt klyschigt och klyschigt. En visa spelar i mitt huvud. Runt och runt och runt, om och om igen.
  "Så skimrande var aldrig havet, och stranden aldrig så befriande".
  Evert Taube. Jag ser ända till ön där han växte upp från min kulle.
  Vinga fyr.
  (Jag andas med den).
   "...fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra - och blommorna aldrig så ljuvligt doftande, som när du gick vid min sida". (Vi spelade den på mormors begravning. Kommer vi spela den på din?)

Utan att ha stött på en enda människa på många timmar vänder jag tillbaka. Tom. Sätter mig på en båt och påbörjar den långa resan hem.
  Allt är som vanligt. Inget har stannat upp.
  Hur kan det vara så.
  Jag vill ställa mig och skrika att min morfar inte finns längre. Vi måste vänta, måste stanna!

När jag anländer senare samma kväll är du redan bortkörd nånstans. Mamma sa att de hade satt en plastblomma i händerna på dig.


När jag skriver detta är jag tillbaka i skärgården. Jag sitter på en klippa vid ett tomt Ramsdalsbad, placerad i en avsats som gjord för min rumpa. Under mig har jag vikt en tjock Klippanfilt. Det är lagom lä men jag har ändå lite gåshud och det är skönt precis så. Då och då får jag sällskap av någon liten myra som går på upptäcktsfärd över filten.

Naturen är väldigt fullkomlig.

På sistone har jag börjat förstå dig. Du behövde inte så mycket av livet. En dag på sjön. En utsikt. Lite korsord i solen på en stol i garagesmygen. I timmar kunde du sitta.

Förr gick du alltid i bar överkropp. Ser framför mig hur du satt på baksidan och drack kaffe med kulmagen i vädret. Höll koll på oss så vi inte gjorde några dumheter. Det gjorde vi förstås ibland så då flög du upp och skrek på oss. "Jag är ju rädd om er, förstår ni väl!?" kunde du ryta och ta oss hårt i armen.
  När vi rullade ut vattenrutchkanan på baksidan, och du skjutsade oss ner för den, var det de bästa dagarna i livet. Vi visste precis när du skulle bli förbannad för att vi satte oss dumt, men vi såg att barnasinnet lyste igenom.
  Vi swooshade ner genom varmt såpavatten, med fart ända ut på gräset så det skrek i huden! Upp igen och så en vända till. Och en till. Hiss i magen! Det fick aldrig ta slut!
  När kvällen till slut kom, var det ändå mysigt att få krypa upp på varsin sida om dig i vardagsrumsfåtöljen. Nybadade, torra, sommarblonda och solkyssta. Skinnet på armstödet var lite klibbigt och uppruggat och liksom krackelerat, så som det är på gamla skinnfåtöljer. Vi balanserade koppar på din mage. Ibland fick jag ge dig din insulinspruta. Snäpp, in genom huden och så full koncentration när vätskan trycktes in. "Gör det inte ont?" frågade jag alltid. Du var så van.

Jag kommer ihåg alla gånger vi fick följa med dig ut och fiska. Du kunde varenda vik och vase. Varenda grund och bråddjup. Jag älskade att botanisera bland alla drag; när jag fick välja tog jag förstås någon neonfärgad i gummi, med glitter och roliga tofsar. Att det kanske var för djuphavsfiske var mindre viktigt.
  Om vi var fjantiga när vi skulle ta i abborrarna blev du arg. Men fy för att ta i en fisk! Och nacka den!
  Jag lärde mig aldrig.
  (Om sanningen ska fram tog jag i för löst med flit).

Så småningom nöjde jag mig med att bara sitta med i båten. Det var ju det som var skönt! Ändlösa dagar. Tyst. Sol. Om det fanns några bekymmer höll de sig långt borta.

Här. Nu.

Medan mormor lagade middag brukade du ta med oss till ihåliga eken. Man går igenom en dunge och över en äng för att komma dit.
  I skogen fanns liljekonvalj och björksopp. Vid dess kant fanns harsyra. Från träden knipsade vi späda granskott, så gröna att de nästan var gula. Surt men gott! Gökärt fanns också. Sen glesnade träden och vi klev ut bland blåklockorna. Ängarnas äng! Mormor lärde mig en gång att om jag inte kan sova, så ska jag tänka på en blomma som vajar sakta där. Åh, mormor!
  Luften dallrade och vårfåglarna sjöng. Du visslade så bra! Whitt-whitt-whu, whitt-whitt-whu, whitt-whitt-whu. Det är talgoxen som låter så.

Eken var magisk. Len och skrovlig och urgammal. Vi fick enkelt plats. När man tittade upp kringelikrokade sig håligheten upp i evigheten. Gyllene solstrålar bröt igenom barken på några ställen. Marken runtom dignade av vitsippor. (Vi hade det på mormors begravning. Kommer vi ha det på din?)

Om morgnarna kom du och väckte oss i gästrummet. Längre än till sju fick vi sällan sova. Oftast hade jag och mormor varit på biblioteket dagen innan och lånat högvis med böcker som jag sedan läste in på småtimmarna. Tummade blad av Bylock, torra band så bladen lossnat. Sida upp, sida ner. Några timmars sömn och sen tillbaka. Kvar i den knarrande hörnbäddsoffan, av spänning snart kallsvettig, under de nötta, randiga lakanen som luktade så gott, så gott. Som de alltid gjort! Mormor och morfars lakan.
  Beställningen var stående: halv portion havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk. Hönökaka med mycket smör (på hålsidan) och prästost. Salt, fett, sött, ljuvligt gott! Jag saknar det!
  Jag låg och spejade ut genom hallen för att se hur många minuter till jag kunde läsa, och sen brukade du komma, med balanserade älgakliv så inte mjölken skulle skvalpa ut.



Mormor dog i cancer. Jag var fjorton år och sen blev ingenting som förut.
  Jag vet inte hur länge jag drömde att hon kom tillbaka. Det var lika fruktansvärt att vakna varje gång och jag saknar henne fortfarande så det gör ont. Hon fattas mig, fattas mig, fattas mig. Fattas oss. 

Huset som hade varit så fullt av liv. Hur fint vi än fejade var hon inte där. Hur många julkulor vi än satte upp i fönstren, eller påskäggsjakter mamma fixade, var det tomt. Fastän vi lagade kroppkakor på precis rätt recept, var det inte samma sak.
  Mamma hjälpte till att sätta petunior i koppargrytorna och hänga lobelior i väggkrukorna på gaveln. Städa och stöka. Du fortsatte koka gröt på morgonen och tecknade underbara grattiskort när vi fyllde år.

"Önskar Morfar".

Jag tror du älskade oss lika mycket än.

En gång när vi var hemma fanns det inget schampo och balsam. Jag kommer ihåg det för att det blev en scen. Du tyckte att tvål dög väl bra men jag var femton och tyckte inte det och du blev förbannad. Du blev så förbannad...
  Jag var van vid att allt vanligt skulle finnas där men det gjorde det förstås inte. Jag tror det slog dig där och då, också. 
  
Du började ha radion på högt ute i köket, samtidigt som du kollade på tv. Vi växte upp och backen på baksidan var inte längre oändligt hög. Vi lärde oss åka skidor "på riktigt" och vattenrutschkanan fick ligga kvar i källaren. Skridskorna lämnade vi hemma; sjön skulle inte komma att skottas upp av dig fler gånger.

Jag kan inte komma ihåg att du någonsin var riktigt glad igen.

Sjukdomen tog över dig. In och ut på lasarettet. Så illa däran så många gånger att du kunde försvinna närsomhelst. Du vet inte om det, men jag tog tre sista kort på dig det här året. Om utifall. Jag ville lyssna och fånga - allt vad du var, allt vad du sa. Minsta stund av glädje, minsta stund av sorg. Minsta lilla anekdot om pojkstreck, fotbollsmål, lumpenupptåg. Karaktärer från förr. Fyllehistorier och gånger du gett chefen svar på tal och sen (inbillar jag mig) stormat ut. Jag ville höra mer om anbudet från allsvenskan (och hur man kan tacka nej!?), och du fick skryta så mycket du ville om dina fina tavlor.

Jag ville säga saker du kunde komma ihåg. Saker du kanske kunde dra dig till minnes och skrocka till över när jag inte var där.
  Men du höll på att brytas ner.
  Det gjorde dig rasande.

En dag målade vi tavlor. Det var soligt och vi hade tagit med kräftor och Västerbottenspaj. En fantastisk dag! Vi pratade sen om hur vi skulle komma ut och fortsätta, göra det igen. Du hade ingen inspiration annars, sa du. Och du såg ju så dåligt att du inte hade kunnat göra det själv.

Det blev inte av.


En gång ringde du och sa att du var så deprimerad att du trodde du skulle dö. Jag tror det var enda gången jag på riktigt tillät mig ta in den avgrund du kände. Enda gången jag på riktigt la ifrån mig mitt eget sus och dus. Det som distraherat mig från det faktum att du satt där och inte var min gamla morfar. Att du satt där och inte ville vara kvar.
  För första gången på många år åkte jag ut och stannade över natten. 
  Det var en fin kväll och jag berättade om det mörker jag också har inom mig. Du tipsade om att när det känns som värst, så ska man sova en blund. Då blir det bättre. Vi sov båda lugnt (- det funkade att sova i medhavda lakan, också) och det var skönt att inte brådska iväg.

Du kom att leva för oss. I allt mitt, kändes det verkligt och otäckt och fint och litet och stort på samma gång. (Det var nog också det det var, även om du till slut sa det som för att befästa att du inte ansåg dig ha något annat kvar att leva för).
  De minnen du ofta kom tillbaka till är vi med i. Hur jag envist kallade porslinstuppen ovanpå vitrinskåpet för "Putt!" och hur du lärde Stina simma genom att kasta henne i Madkroken. (!) Jag vet att när jag föddes, då blev du nykterist på stubben. Det är svårt att tänka sig att en så liten människa kan ha sån inverkan på en så stor morfar.

Du var så stolt över oss. Mamma berättade att varje gång hon skulle gå, när hon hälsat på själv, ropade du tillbaka henne för att fråga hur det var med flickorna. Och så fick hon komma in igen.
  Fastän minnet sviktade lite, var det inte en enda gång du inte hade koll på var vi var och vad vi gjorde. Du frågade en gång vad jag tjänade, och fastän jag tjänade rätt bra, tyckte du att jag skulle ha mer. Hade du kunnat, hade du väl gett oss hela världen.

Jag hade sett fram emot att läsa första kapitlet ur min bok för dig, morfar. 


Jag tror du somnade stillsamt. Ett litet ljus i taget, ett sjungande tåg. Jag tror att du drömde om fotboll och barnskratt och mormor. Jag tror att du log, så som du log när alla bekymmer, om de fanns, var långt borta.

Det känns som att en del av mitt hjärta (nånstans neråt, bakåt, utåt sidan) är som en medicin-ask. Du vet, en sån med alla veckodagar på. Den är gammaldags, röd, vass i kanterna, och ännu mestadels vinande, kväljande tom.
  När mormor försvann och den värsta sorgen lagt sig, passerade hon revy - som illsnabba scener i en film - och smack, fylldes hennes fack och det lilla plastlocket drogs igen. Allt som var hon, la sig som en kompakt massa i mig.
  I en liten, vass vrå.
  En liten, vass vrå som skaver och känns.
  Ibland lite, ibland mycket.
  Ibland glömmer jag den.
  Ibland tröstar den.
  Ibland gör den mig glad.
  Den ska vara där. Påminna mig. Lära mig.
  Det är saknad och kärlek och visdom och sällskap där i.

Snart finns det som var du också där. Och fastän det drabbar mig så gränslöst - att ni båda är borta, att min mammas föräldrar är borta, att huset är tomt, att min barndom med er blir en saga jag berättar för mig själv - så finns ni ju där. Med mig. Alltid.

Jag bär med mig dig. Ett belåtet leende. En trygg famn. Ditt hejdundrande humör och historierna om ditt liv. Dina från tårna rungande toner till allmöjliga gamla sånger. Ditt raseri över samhällets orättvisor. Dina excentriska tavlor. Du och jag på sjön. Och din tro på oss.

Tack för att vi fick ha dig.

Lilla morfar.

måndag 8 april 2019