söndag 3 mars 2019

Jo, tack

Ligger i sängen och låter minuterna gå. Är det soligt ute? Vad är det för dag ens.

Igår var en bra dag. Jag åt mycket mat. Vi kallbadade och bastade och mådde väl.

Men det är jobbigt att vakna nuförtiden. Jag har ingen trygg punkt i nånting och blir påmind om det varje dag. Antingen direkt på morgonen eller så kommer det och anfaller mig senare. Oundvikligt är det i alla fall. Och ger en förbannat hemsk spänning över bröstet. Den är kall och varm och tom och tung och stramande på en gång. Det liksom svider att andas. Känns som att jag är hungrig och stressad på fel ställe, och i luftvägarna som när man vaknar av sitt kvävda skrik ur en dålig
mardröm.

Ja, ni som vet, vet, antar jag.

Idag är en sån dag då jag tydligen ska gå med Känslan hela dagen. Tack för det. Kommer inte ens upp. Kan inte komma på en enda grej att göra. Inte läsa. Inte äta. Inte gå ut. Inte jobba. Inte scrolla. Inte lyssna på musik. Inte ens kolla New Girl. Skriva funkar tydligen och det är ju härligt eftersom mitt avtryck från denna tid på jorden kommer vara nå slags privilegierat mörker i Times. Den kombinationen, för övrigt: älskar att skriva, samt skriver bara när jag mår dåligt. Önska mig ett härligt liv, då! (*Slå-sig-för-pannan-emoji*)

"Jag tror man ska tappa bort sig själv oftare", sa du. Jo, tack. Var redan borttappad när du kom och vimsade till saker ännu mer. Fult gjort att valsa in i någons liv, snacka om framtiden, tycka man e "wow" och sen bara dra. Jag hann inte med i svängarna och nu ska en va mindful i att "wowet" med en bara var en illusion. Lite som att ta hela mitt senaste år, trycka in det på ett par månader och ge det till mig som en påminnelsepresent att JA, JAG ÄR ETT JÄVLA KAOS. Fan ta dig.

Fan ta dig, fan ta dig, fan ta dig.

Fan ta mig.

Kom igen nu.