torsdag 24 januari 2019

Ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade.

Vi är på väg mot årets nyårsfirande, men känslan är inte riktigt vad den ska vara. Semester i snö och sol och fin stuga vid Siljan ska ju kännas roligt och välkommet. Men det är grått ute. Vi är gråa. Trötta. Det har varit för lite sömn, för mycket "få ihop livet", och för kort tid mellan detta och avfärd. Som vanligt, med andra ord.
       Mina föräldrar kommer ut och kramar oss alla hejdå. När vi pratas vid därnäst anmärker min ömma moder bekymrat på att vi sett utmärglade ut. Jag invänder inte, men noterar att hon aldrig sagt något sådant förut.

Jag minns min svunna barndomstid. Det fåniga flinet, berusande pirret kvällen innan julafton. Gräset mot kroppen en ändlös sommardag. Kinden mot kudden i bilen mot semestern. Den salta kallsupen på händer i havet. Hyssen och förlåten. Slagsmålen och långtradarna. Mattetalen vid köksbordet. Fnissattackerna och kärleksbreven. Den totala fullkomligheten, närvaron, hungern. Den totala avsaknaden av stress, otillräcklighet, socialt spel.
       Jag tänker på min 29-åriga verklighet. Min distans till det som känns verkligt. Alla saker som tappat sin charm. Urholkats. Jag funderar på om detta i själva verket är varför man väljer att få barn. Hoppet att återuppleva den magi, eller kanske enkelhet, som barndomen kan vara. (För var är ron, och friden?)
       Vuxenlivet är ju härligt på många sätt. Det är häftigt att ha möjlighet att definiera sig själv. Att välja sin omgivning, att utveckla sin person. Äta vad man vill och sova när man vill. Det är fint att känna förgängligheten, och förstå att hålla sina kära, nära. För att inte tala om när man för första gången börjar förnimma någon slags pliktkänsla. Ni vet, den bra sorten. Men det är också ett jävla gissel. Helt plötsligt är det ju man själv som ska lösa ALLT. Och till råga på det blir vi alltmer ensamma. Orkeslösa. Tyngda av både problem och möjligheter. Förvirrade, handlingsförlamade eller överstimulerade i närvaron av en påtaglig och ofta oroande makrokontext. Det hör ju till den nya tidens natur, att vi ska se och höra allt. Att vi skapar en spelplan där vi får tillgång till mer och mer och mer. Men evolutionen och lilla jorden hinner ju inte med. Lilla mänskan hinner ju inte med! Jag hinner ju inte med.

Paniken stegrar när jag tänker på hur många (bara i min närhet!) det är som inte orkar. Som försökt för mycket. Försökt vara för mycket. Som trillat dit. Som inte är sig själva längre. Kämpar för att hitta tillbaka, bara för att inse att varken kropp, knopp eller omvärld egentligen är desamma längre. Vad har hänt med oss? När blev det ett sådant monumentalt stresspåslag att fira nyår? När blev det halvt omöjligt att klara av att ta hand om sig själv? Hur ser kravbilden ut, egentligen? När världen är oändlig - vad ska vi bygga vårt liv kring? Vad är en relevant, hållbar och lustfylld tillvaro idag?
       Jag är orolig och trött. Jag tittar mig i spegeln och ser en tanig, blek figur som ömsom kraftfullt, ömsom förtvivlat försöker nysta i ovissheten. Hitta och behålla ett syfte. Jag flyr in i det enda som känns någorlunda konkret: min närmaste krets. Nuet. Tar dagen som den kommer. Mår som jag mår. Skrattar, älskar och är tacksam, som om det inte fanns någon morgondag. Och hade det inte varit för att det var tvunget, för att jag annars hade sprungit ihjäl mig, hade det förstås varit en mycket vacker tillvaro.

Det är något som är allvarligt fel. Vi fortsätter applicera ett gammalt system på en ny verklighet. Vi lever över våra resurser, och springer för fort, brett, högt och lågt samtidigt. I hopp om vadå? Varningssignalerna låter inte vänta på sig, men vi är, på ett sätt, paralyserade. Immuna. Samtidigt känner jag nya vindar blåsa. Prioriteringar omvärderas. Vanor ändras. Krafter mobiliseras. Vi börjar fråga oss vad som verkligen är viktigt, och sätter mänskans och planetens mående på agendan. Jag försöker se oss i retrospekt: är det denna tid som går till historien som en revolution? För det sägs ju så. Och det är tydligen vrålhäftigt och fullständigt golvande på samma gång. Vad kommer vi sätta för spår? Hur ser framtiden ut? Vad blir viktigt? Hur definieras tiden från nu? Vilka blir hjältar? Hur mäktar vi med?
       Ja visst gör det ont när knoppar brister. Jag är rädd för att stå i skottlinjen när vi utmanar det materialistiska och kapitalistiska status quo som under lång tid stått för hur man ska leva. Men för första gången i mitt liv känner jag, om än vagt, också någon slags universell samhörighet. Ett gemensamt omtag kring en verklighet som inte fungerar längre. En pyrande urkraft. Moder jords osynliga hand, if you will. Min vän skrev en gång: "När vi hamnar för långt bort ifrån den väg som är menad för oss, säger kropp och själ med stegrande intensitet ifrån tills vi inte kan ignorera det längre". Jag tror att vi, som utvecklat samhälle, har kommit till den punkten; där en era tar slut och en annan tar vid. Och på de allsköns sätt.

Så ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade. Men det ska bli bra. Instinkten att leva ett liv som inte känns urholkat och ohållbart är stark. Tacksamheten för livet i sig är välgörande på ett märkligt sätt. Och jag tror vi vet, innerst inne, vad som egentligen är viktigt.

Det gäller bara att lita på det. Som barn gör, utan att veta om det.

onsdag 23 januari 2019

Mitt sanna jag


Jag inser, när jag går genom tiden, att ett långtradarchaffisliv i mångt och mycket är det enda jag nånsin velat ha. Fulkorv, hinka halvljummet kaffe, små kyffen, sträckkörning, gobbajargong. Tystnad varvat med P3. Soluppgångar. Höra livshistorier. Köra söder till norr. Hoppa ut på gnisslande snö och titta upp mot stjärnorna medan jag pustar vita moln och låter kylan krypa in under skogshuggarflanellen. Lösa problem med händerna då och då. Få va mindful och bli klok.




Nu är den stora frågan givetvis: har jag en absolut bautakris eller är jag mitt LIVSÖDE på spåren?!?!