Isn't it ironic,
Yesterday I came across the #nofuturenochildren initiative, where one can take a pledge not to have children until Government ensures a safe future for these children to live in.
I took it without batting an eye, and it wasn't until a new climate community friend saw this and sent some love my way, that I realised: this is pretty big.
Truth is, I have become so accustomed to doing everything I can for the climate that I barely know a sacrifice anymore.
It's thanks to an off button, really. I use it frequently so as to not think about what I actually want.
(I think that has changed, anyway).
At the same time I see most people, including close friends of mine, continuing life pretty much as usual. Flying to their ski resorts. Rubbing their beef. Shopping new furniture. Cheering on me for my actions.
Being silent.
Have you ever raised a question in a group just to see everybody suddenly turn into aliens, where the one to breathe or make eye contact with you first will (most probably) dissolve and die?
Anyway, it seems people are more afraid of being "called out" than us heading towards an inhabitable earth. Which is fair, I guess. I read that sense of belonging is more important for humans than is truth.
But I do have hope. Our species is renowned for an ability to adapt, and there is also a massive momentum in the green movement.
The tipping point when most people will start pulling their weight is near.
(It has to be near.)
Until then, I'll take care not to fall in love.
tisdag 21 januari 2020
fredag 17 januari 2020
Jag är ledsen, du är inget offer!
I fråga om omställning verkar det som att gemene svensk plötsligt
tar på sig offerkoftan. Det är minsann synd om oss!
Vi måste göra ditt, och ha si och så mycket av datt. Vi har
inte råd att välja eko, men en Thailandsresa om året går bra. Vi har fantastisk
public service och nästan ingen korruption, men vill inte lyssna på
nyheter. Vi har demokrati och ingen religion som står i vägen, men prioriterar
inte att vara aktiva samhällsmedborgare.
Det finns ett uttryck som lyder: “with great power comes
great responsibility”. Det tycks vi ha missförstått.
De flesta av oss har ju faktiskt privilegiet att välja. Vi
är inte fast. Inte i ett leverne, inte på ett jobb. Inte i en kost och inte i
en flygstol. Vi måste inte ha varsin bil, och vi kan prioritera vad vi lägger
våra pengar på. (Det gäller dig som är student, också. Och dig med barn. Även dig
som leder bolag. Och, jag är ledsen, men; också dig som är köttbonde.)
Så här långt har vi dessutom haft alla möjligheter i världen att just välja. Planera. Lära oss mer. Till skillnad från andra som levt hela sina liv i flyktingläger, till exempel.
Världen förändras och det handlar inte om att beröva folk på
saker. Det handlar om hederligt rim och reson. Rättvisa. Perspektiv.
En enkel omvärldsanalys.
Det handlar om att agera på det vi har lyxen att veta.
Kom igen nu, Sverige.
Det är inte synd om oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)