söndag 26 mars 2023

Double Income, No Kids - välkommen till en ny era

Som marknadsförare känner du troligtvis till förkortningen DINK: Double Income, No Kids. Det är en lukrativ målgrupp som bejakar livet, reser, spenderar pengar och mår rätt bra. Begreppet har använts i flera decennier, men först nu blivit något som människor själva identifierar sig med.

Normen har alltid varit familj och att få barn. Allt annat har varit avvikelser som saknat eller haft negativ definition (jfr 'barnlös', 'incel' etc.). En livsstil behöver förstås inte ha en etikett för att vara legitim, men det ligger något i att artikulera den som mer än ett antialternativ.

Vi lever i en ny tid. Möjligheterna är många och sträcker sig förbi att bilda familj. Kvinnans roll har utvecklats och kan vara mycket annat än att vara mamma. Samtidigt har artiklarna länge avlöst varandra om ånger kring barn vs. hur man inte bör känna ånger kring barn.

Double Income, No Kids kommer förstås i många skepnader. Även om livsstilen inte alltid är självvald (t.ex. har mäns spermakvalitet sjunkit drastiskt de senaste 50 åren), är den på uppgång. Media och övrig omvärld verkar dock inte alls ha hängt med på detta; år 2023 är minskandet av antalet nyfödda och en kvinnas sterilisering fortfarande nyheter. Vi som är så bra på att fånga upp trender i övrigt - varför har så många ännu inte accepterat DINK-normen?

Kanske kan de kriser vi går igenom nu bli avgörande för hur vi värderar alternativa livsstilar framöver. Har du double income och inga kids lär du gå vinnande ur matprischocken, och så småningom lär det väl bli ohållbart att anställa småbarnsföräldrar som ständigt behöver vabba nya smittor. Snart kanske även vetenskapliga förutsägelser om framtida livsbetingelser på jorden landar hos den breda massan.

DINK-livsstilen är här och nu går det fort. Under senaste året har begreppet börjat trenda i SoMe och i olika forum ses DINKs söka andra DINKs att hänga med eftersom kompisar med barn blivit så otillgängliga. Att kunna bejaka annat än familjelivet har blivit statusfyllt i en långt bredare mening än förut. Är det hela ett symptom på hur vi ser på framtiden och att vi vill leva vårt liv här och nu? Eller var det bara en tidsfråga? Var det just nu vi hade de rätta verktygen att etablera "formen" för nya normen? För själva levnadssättet, om man nu får generalisera detta, är ju egentligen inte en ny företeelse.

Kanske ser vi inte alla effekter än, men det är uppenbart att det breda anspråket på DINK-begreppet kommer förändra vårt sociala liv i grunden.

Det ser jag fram emot att följa.

söndag 5 februari 2023

Jag hatar koncept, därför startade jag ett coworkingkontor pt.1

Det finns en tweet jag ofta tänker på. Jag tror att detta är originalet:


Nu är den inte "för mig" på det sättet, för jag är vit. Men aj vad den sätter fingret på saker.


Jag hatar koncept. Jag hatar content och influenceri. Jag hatar att bli marknadsförd till och *vara en målgrupp*. Jag hatar att alla letar en "formula" för hur man ska "lyckas" nå ut, och skapa s.k. engagemang. Engagemang är alltså när folk skriver "ÅÅÅH" och "😍😍😍" i ett kommentarsfält. (Und so weiter). Vilken skillnad vi faktiskt gör, är svårare att mäta. Världen verkar alltjämt gå åt fel håll ändå.

Det är ju svårt att nå ut idag. Inom marknadsföringsskrået märker man det genom företagens kommunikations- och relationsstrategier som gått från att ske genom över-disk-försäljning när kunden själv tycker att denne behöver mat, till att ske genom digitala kanaler, "multichannel", "omnichannel", oändligheten och vidare. Om du inte är kundens bästa vän och livskamrat som företag idag kan du lika bra gå och lägga dig.


Vid den här tiden förra året var jag och min kille på Fýri Resort. Det är ett destinationshotell som försöker få Hemsedal att kännas som Aspen. Vi hade våndats i en vecka över vart vi skulle åka som inte var varken för långt bort eller för covidhärjat, innan vi till slut bestämde oss för att Fýri ser jättefint ut och nu måste vi för f*n bara ta nånting.







Jag visste inte hur mycket jag hatade koncept förrän vi parkerade vår V70 från -02 mellan två Porschar på hotellparkeringen, hävde ut våra väskor som inte var Rimowor, klev in genom den väldigt osmåländska entrén och möttes av...

...en kille som luktade armhåla.

Jag kunde inte tro det.

Ett så flott hotell å ena sidan. En greeter som luktade som när man borrar in näsan i en killes t-shirt efter att deodoranten gett vika å andra. Det gick inte ihop.

Jag förstod så småningom att det inte var greetern som hade en så potent lukt utan att det var hela hotellet. Här hade ingenting lämnats åt slumpen; doften var en del av helhetsupplevelsen. Frågan var bara: var det...

1) ett progressivt och medvetet val att allt skulle dofta armhåla?
2) mitt eget luktsinne som var unikt?
3) ett misslyckat försök att skapa ett dofttrademark?

Min kille hade inga större problem med doften och ingen annan verkade lida nämnvärt heller. Egentligen har jag inga stora problem med parfym och när det begav sig tyckte jag till och med att Abercrombie & Fitch-butikerna var trevliga att gå in i. En kompis till mig erkände en gång att hon blev kåt av 'Fierce for Men' och jag kunde inte inte säga detsamma. (Stäm mig då!)

På hotellet, "destinationen", var all personal ung och kunde nada. Inte som i att "här ger vi ungdomar en chans" utan som i: "här har vi skapat ett Instagramvänligt hotell och resten ger vi blanka fan i". Maten var kass men snordyr och till råga på allt var det alkoholförbud p.g.a. pandemirestriktioner. Sa jag att vi blev utskällda för att vi smugglade med oss eget bubbel in på restaurangen? (Skitservice).

Interiört och exteriört var det förstås effektfullt. Alltså verkligen. Ni ser ju. Men allt kändes bara som en kuliss. Tittade man närmare var allt ändå bara billig Bangladeshsammet. Stilen kändes som en variant på massa andra ställen som trängt in i ens feed. Falkenberg Strandbad. Ystad Saltsjöbad. The Steam Hotel. Ellery Beach House.

Eller(y) vänta lite nu.



Det visade sig såklart att det är en och samma grupp som äger alltihop.


ESS Group skapar destinationer. De "bygger inte hotell" och "säljer inte hotellrum". Premissen för deras medlemsklubb är: You give us style and love, we give you exclusivity.

På Fýri syntes style-och-love-biten tydligt, men egentligen inte exklusiviteten. Stället var fullt av skitsnygga, unga människor som var stylade till tänderna redan innan frukost. Jag försökte också vara fin, men insåg att det inte går att tävla med folk som är influencers på riktigt. Samtidigt kändes det som att inte heller de hörde hemma där. Det kändes som att vi alla var där på konstiga premisser, och framför allt bara tillfälligt. Som att såna här ställen egentligen ska vara förbehållna de som är överklass på riktigt.

Jag vet att vi var där tack vare en riktigt billig Xmas Deal. Jag tror att hälften av alla andra gäster var köpta.


Doften av armhåla satt kvar i alla kläder ända till vi kom hem.




(slut, del 1)

söndag 6 november 2022

Min smutsiga hemlighet

En bekant till mig är före detta designstudent, numera utbränd. Resan började då hon bestämde sig för att vara en konstnär som bara använde återbrukade material. Hennes kursare gjorde förstås inte det, och TADA: där har vi premissen för hur hennes liv sedan utvecklades.

Vi miljömuppar är uppfostrade med att (ny)konsumtion är fult och sekundärt. Det leder till en massa spännande: bland annat att vi klistrar fast oss på gatan, och handlar second hand. Eller inte handlar alls. Det senare är nog det allra fräschaste. Så länge det finns favelas har du ingen rätt att lägga pengar på världsliga saker som möbler och kläder.

För snart fyra år sen tog jag inte mitt pick och pack och flyttade till en ö. Jag sålde nämligen nästan allt jag hade för att "göra mig fri" inför mitt nya liv först. Hur jag klarade det är fortfarande ett mysterium. Jag saknar fortfarande (jättejättemycket) en hundtandsmönstrad kappa, och en fotogenlampa jag sög på länge och väl innan jag köpte den DYRT i Älmhults antikhandel. Plötsligt hade jag sålt varenda bok jag nånsin läst, gjort mig av med mina fantastiska sängar, och gått från 170 KVADRAT JUGENDVÅNING till färdigmöblerad liten skärgårdsstuga. Bra story, jag vet.
    Nu mår jag p.

Jag och min bekant, som är före detta designstudent, numera utbränd, pratade sist om stil. Att vi kanske saknar att ha en. Vi vet inte helt, för det är verkligen svårt att säga hur man egentligen hade uttryckt sig om det var fred på jorden och västvärldens synder inte nyligen hade dränkt halva Pakistan. Stilen kanske ligger i värderingen. Går du på en klimatdemonstration känns det så. Värderingen är: dumpstrade galonregnjackor och luggslitna Kånken från sjuttitalet. "Min stil är att jag värderar mänskliga rättigheter".
    Jag vill inte se ut sådär.

I min dator och i min tele har jag en hemlighet. En stor. Man skulle kunna säga att det är ett bibliotek. Och jag vet att det är en gammal take, att folk biktade sig om sånt här redan flera år sen. Men: Hemnet. Jag har hängt där. Betat av ohemula mängder objekt. Sparat bilder: stoiska hus i Norrland, bonniga mangårdar i Tingsryd, kaffekoppsvänliga stentrappor till snickarglada hus, jalusidörrar ingen renoverat. Kan ha kollat en del på Husdrömmar. Hatat mycket, men inspirerats. Intensivt önskat Marie Olssons mazzegas. Fysiskt dragits till trädetaljerna hos @starkelsefabrikenh. Drastiskt drabbats av @mal_insta:s textilier. Avundats Emma Sundhs halmbalshus med hög panna och tillhörande orangeri. Maniskt fotat sidor i Storm-Stina-böcker. Fått stiluppenbarelser av pjäserna i Glasblåsarns barn. Längtat in i korridorerna i serien Velvet.
    Jag har ett helt arkiv av uppslag till stilar som är jag, men jag gör inget med det. 
Skulle jag väcka begär hos någon, är nämligen min livsgärning förgäves. Skulle jag börja fokusera på att anamma en stil, dör ett barn till i Yemen.

I stället mår jag piss. Jag går i mitt färdigmöblerade, prisvärda skärgårdshem och känner mig trängd för att en snäll hyresvärd placerat en antracitgrå hörnsoffa och ÅTTA(!) ekfanerade MALM-byråer där. Piss för att de är fula och feldimensionerade. Piss, ja inte som barnen i Yemen, men på det där privilegierade sättet som man på samma sätt gör om man tidigare flugit mycket men nu inte längre "får" flyga. Jag är en vit, kränkt kvinna. Förtryckt.

Vi är förstås inte förtryckta, varken jag eller min bekant, före detta designstudent, numera utbränd. Men kanske är det inte helt irrelevant att hitta ett litet, litet sätt att få utlopp. Kanske är det inte helt dåligt att som ständig miljömartyr lägga lite av sin tid på att skapa ett bo som man trivs i och som ger energi. Kanske är det inte förkastligt att lägga en liten peng ibland på att inte känna sig ful. Kanske är jag inte ond och basic för att jag, utöver att jobba för en bättre värld, också tycker det är givande med en stil. Feng shui. Färger och material.

Vad vet jag. Men någon annan sanning än att jag sitter och trycker på ett hemligt bibliotek måste ju finnas.

 Jag drömmer egentligen om att skapa film, men det säger jag inte till någon.

torsdag 25 november 2021

En fertils bekännelser

De normalaste ting tycks mig de mest komplexa. Skaffa barn, gifta sig, köpa hus. Jag förvånas ofta över hur många vanliga människor som plötsligt gjort en, flera eller samtliga av dessa saker. Människor jag ofta och egentligen sett som lite försiktiga, eller åtminstone inte modiga. Så fel man kan ha. Att bara tänka på ett miljonlån, att våga satsa på en viss stad, ett visst hus; att bara fundera på att göra något så vuxet och praktiskt som att gifta sig; att ens snudda vid tanken på att sätta ett litet liv till världen och inte ha en aning om under vilka omständigheter detta liv ska växa upp. Att utsätta sin kropp för en graviditet. Allt det skrämmer skiten ur mig.

Som kvinna idag är föräldraskap och i synnerhet moderskap ett något stigmatiserat uppdrag. För mig, alltså. För vissa. Många? Jag har nått barnafödarspannet under en tid då alla betänkligheter, alla konsekvenser, alla risker, alla förutsättningar, alla trade-offs med barnafödande blivit allmänna diskussionspunkter. Det är svårt att värja sig, och det kanske man heller inte ska. Är du inte med i ett internetforum där kvinnofrågor cirkulerar, kan du ändå råka höra demonstranterna skandera mot Svenonius precis utanför din dörr. Har du alltid vetat att du ska bli mamma, kommer du ändå se på nyheterna att världen vi lever i blåser, brinner, smälter, rasar och att den inte beräknas sluta göra så utan tvärtom. Vi livmoderbärare har alltid behövt ta hänsyn till omgivande faktorer och hur vi själva förhåller oss till dessa när det kommer till att få barn, men i dagens informationskaos är det kanske extra svårt att navigera. Institutioner och vedertagen medicinsk praxis ifrågasätts och barnnormen likaså. Vem är det ens som säger att du ska bli mamma? Är du säker på att det är du som vill? Och om du vill det: ska du nu alltså (typ) välja om du ska göra kejsarsnitt eller föda vaginalt och om du ska föda vaginalt ska du då välja om du ska stå på huk, ligga på rygg eller bada i vatten och hallå: ska du göra det på BB eller hemma i vardagsrummet? Privat klinik? Doula? Inte? GUD.

Jag är en person som bygger upp scenarier och när jag gör det går de ofta hur långt som helst, det gör mina drömmar också. Jag vill se det som att jag är överjävlig på analys, så pass att jag aldrig vet vare sig ut eller in. Det jag kan se framför mig när det kommer till graviditet är att jag börjar med att noja för att jag och min pojkvän inte är i tillräckligt bra form. Att vi inte kan börja försöka förrän vi båda levt ett vitt, rörligt liv i total harmoni, långt bort från alla föroreningar och kemikalier, i minst ett halvår. Det i sig leder förstås till en stress och en oro att jag hinner bli för gammal innan dess, varefter frågan om att frysa ägg osökt kommer komma på tal. Plötsligt har familjebildandet blivit ett svindyrt kliniskt projekt och det vet man ju att det är att räkna med idag. Alla gör ju IVF? FamiljePLANERAR? Använder teknologin för att beräkna ägglossningen på sekunden och väljer sedan ställning efter vilket kön man vill att barnet ska få. Eller? Det lär väl låsa sig för de flesta och sen när/om man på ett eller annat sätt blir gravid så ska man ta sig över den där tolvveckorsgränsen, innan vilken man ska vara så orolig för missfall att man säkert får missfall. (Ta mig med en nypa salt, jag bara brainstormar här). Får man inte det följer en tid då man känner sig ensam och oförstådd i processen och där mannen inte riktigt förstår det.

.

Jag läste häromdagen en tråd om att ta ny anställning i samband med att man blivit gravid och jag höll på snurra genom golvet av vilken förvirring det måste innebära att vara i en sån situation. Vissa (framför allt anställande chefer) menade på att man uppskattar öppna kort, andra fyllde på med betryggenheter såsom: ”OM DE INTE ANSTÄLLER DIG ÄR DE ÄNDÅ RÖVHÅL”. De flesta tyckte väl att det i alla fall i början är kvinnans ensak, för är det inte konstigt att en blivande chef vet om din graviditet innan din egen familj gör det, så säg? Själv kunde jag bara tänka: hur i himla farao skulle jag kunna vara en tillräckligt presterande människa medan jag säkert varken sover, behåller maten eller är sams med blivande pappan för att jag befinner mig i ett hormonellt inferno eller är upprörd över ändrade ansiktsformer (som gravida ofta får och som inte är annat än fint o naturligt jag förstår ju det).

(Hur sjukt är det för övrigt att en man kan vilja ha barn och att barnet i sig är den enda konsekvens han behöver gå igenom? En kvinna upplåter hela sin kropp, sätter sin karriär på paus och får kanske förlossningsskador för livet.)

Sen vet man ju att man kommer få förlossningsdepression också, om det nu kommer sig så väl att det faktiskt kommer ut en unge. Anknytningspanik. Eller ja, först kanske man måste bearbeta själva födslotraumat, då. Att ens värsta farhågor besannades med ett blodigt crescendo på en parkering några timmar från närmsta BB. Ett urakut kejsarsnitt eller en sån där härlig 36-timmars-historia där man först blivit hemskickad några gånger för att BB inte har plats, sen spruckit och töjts ut en sisådär 28 centimeter mellan vagn och plattform så att ens underliv aldrig blir detsamma igen.

Tänk dig.


När ungen väl är ute vill du och din fellow stackars heterokille såklart ha ett jämställt förhållande där ni delar på allt som går. Jag läste nyligen en annan tråd om en kvinna vars man så gärna ville få samma anknytning till sitt barn som mamman hade. Han var emotionellt avundsjuk och visste inte hur han skulle förhålla sig till att barnet grät i panik med honom men tydde sig till mamman. Förståelig avundsjuka, trots allt. Diskussioner utspelade sig om framför allt amning och det ”naturliga fenomen” som är att barnet bildar ett speciellt band med sin mamma; ett band som enligt vissa inte ska ruckas på: mannen får vänta till det är hans tid. Vissa menade samtidigt att inget av detta betyder ett jota, att anknytning är en social konstruktion. Att särskilda hormoner …inte finns? I vilket fall vill du ju inte att din unge i 20-30-årsåldern ska visa sig ha ett otryggt eller förvirrat anknytningsmönster. Det blir lätt en casanova av det och sen börjar casanovan krossa hjärtan. Dessa hjärtan kommer sedermera sitta uppkrupna i sin soffa med te och vän och osökt härleda krosset till att NI inte kramade casanovan snabbt nog som liten. (Gu’ bevare er.)

Tanken på att ett barn skulle ty sig mer till mig kväljer mig massivt. Samtidigt har jag så mycket beskyddarinstinkt och empati att denna utgång känns ofrånkomlig. En del i det omfattande scenario jag byggt upp är att jag skulle vara den i föräldraskapet som ansvarade för hushållets oro. Det är helt givet och jag ser inte fram emot alla sena nätter där i tonåren. Jag kommer förvisso inte kunna låtsas inte se att ungen är ute och knarkar utan jag kommer tvinga den att vara hemma, nykter och skärmlös, som en tönt. Jag vet också att jag kommer gå upp helt i rollen som mamma, för det gjorde min och det är det bästa och enda mammaskap jag helt kommer känna till. Även om jag också ser att det skulle innebära att försaka vissa av mina drömmar.

Sen skulle jag nog förr eller senare förvisso bli trött på att vara projektledare och allt det där som kvinnor fortfarande blir och sen skulle jag eventuellt ångra mitt föräldraskap. Som man ju gör. Och det är förstås väldigt olyckligt, ärligt talat.


Våndorna kring moderskap är många. Ändå säger man att det är den mest naturliga sak i världen. För mig är det inte det. För mig är moderskap och graviditet förknippat med uppoffring, ensamhet, otrygghet och rädsla. Ett högst tveksamt beslut i en eskalerande orolig tid. Ett monument över fortfarande cementerade könsroller där jag som mamma vet att det kommer vara jag som tar framför allt det emotionella ansvaret.

Det bråkar i mig. Kräver moderskapet saker av mig som jag som modern kvinna inte kan förhålla mig till?

Är det fel på världen?
- eller på mig?

fredag 12 mars 2021

Drömmar, undanstoppade

Det var efter många om och men som vi till slut bestämde oss för att ta den där jävla lägenheten. Den vi hade råd med. Mentalt stod vi fortfarande värd för tjusiga fester i en representativ Vasavåning.

    Rum i fil. Åt flera håll.

    Originalspegelpanel

    Tummade klassiker

        spännande facklitt

            (platsbyggda bokhyllor)

    Möblerbar hall

        (runt bord m. liljor)


Personalingång (f.d.).



Drömmen om torplivet levde också. Avskalat liv.

    Egen takt -- gökuret ticka.

    Gill gång. Spetsgardiner, rosa pelargoner. Starka som bamburör runt våra skeva fönster. Flugorna surra tiss de dog, hade vi skullat rädda dem jämt hade vi inte gjort annat.


Bröstpanel i gräddgult. Det är givetvis inte vi själva som renoverat nästan nånting utan det liksom var så fint när vi flytta in.

    En Klafrespis.

    Klafrespisen ska svärtas. Jag uppskattar det. Det, att hänga tvätt mellan träd, skaka bolster. Metodiskt fösa ihop ludd från torktumlarfilter. Fast en torktumlare har man förstås inte här.


Skomakarlampor, saker i emalj. Öppen spis. Rallarrosor, blåklockor och gullvivor i porslinskannor och rent, rent, rent. Inga löss och möss.


En liten verkstad hade vi haft. En sån som i Pettson & Findus, fast med ordning. Skruvstäd i bänken, jämna hål i väggen, raspig radio, inga hipsters. Hipsters gillar gemensamma verkstäder i BRF:n. Det gör inte jag.

    På radio varvas P1 med P2 och lokal, kristen radio. Vad vet jag, det är mysigt. Gillar psalmer. Ouppdaterat tempo.

    Det ska vara jag och boden och mina olika humör. Det är min bestämda övertygelse att en mänska ibland behöver ryta ikapp med en rasp och hugga ved för sin ångest.


Här skulle bäras nattsärk. Mörkrädslan sen länge bortövad för kvällsvarvet runt huset.


Kanske om sommarn borsta tänderna utvid gaveln.

    Kanske gå ner till sjön med en mugg vatten. Lyssna på storlommen, den svarande tystnaden. Komma ner i temperatur.


Vi skulle ha helt öppet fönster i sovrummet, tända ljus på nattygsborden, smörblommor, viol och rödklöver i små dricksglas, och knäppta händer, lugna andetag över lakanens sirliga monogram.

    Det skulle bli ganska mycket ligga av. Bultande brinnande på en filt i gräset, sol över våra kroppar, ensamma i världen. Uppskattande smekningar och inga trosor under kjolen. Tillgänglig, kåt och härlig. Hålla varandra varma.


Långt ifrån stadens sus och brus. I längden: alltför långt.



Kanske en herrgård skulle vara bättre. Lite närmre stan. Nåt hippt jobb.

   Kanske hade kunnat köpa en elbil? Tänka att det räcker. Om jorden ändå ska gå under är det väl bäst att njuta. Hålla för öronen, leva gött, helst inte prata om jobbiga grejer. Död av svält, panik och värme är något vi alla måste förhålla oss till. Snart. 


Vår herrgård skulle vara gul, vad annars hade det vart för mening med allt. En inte för fancy gård med alltför fina material och jättehögt i tak och så, utan en rejäl variant med gedigna, mörknade brädgolv, och bubbliga fönsterrutor som får hjärtat att flimra till när solen strilar genom lövverken utanför.


På gårdsplan skulle det finnas ekar och en blomtårta, dvs. flaggstång med rundel i mitten och så en grusrondell runtom, så det riktigt river till när gästerna kommer för helgen. Tårtan (givetvis heter den så) skulle prunka av löjtnantshjärta och prästkrage.


På jularna skulle vi fylla trappen med granris och tända eldkorgar längsmed uppfarten. En allé är för högtravande, gästerna ska puttra förbi de välhållna ekonomibyggnaderna på höger sida och sen svänga upp framför huset. Uppenbart.


Huset är stort och alla barnen sover i samma rum och det är det roligaste på hela året. (Strävar efter att replikera så många Astrid Lindgren-miljöer som möjligt, jag blir lycklig då. Madicken-barnkammare, om nu inte det låter hur sjukt som helst, Kajsa Kavat-torg, Bullerby, Saltkråkanhandelsbod, Gullpianträdgård. Barnkammarvisionen kan jag också fått från Rasmus på luffen eller Katitzi och då är det kanske inte lika idylliskt. Ändå!)


Dagen innan julafton skulle alla kompisar anlända och så skulle vi samlas i köket allihop, koka kola, kura upp oss med raggsockor, olle och rödpang, prata om allt vi inte hunnit sedan precis ett år tillbaka. Fixa all mat, vara uppe till småtimmarna och ta sovmorgon på själva julafton. Familjerna skulle vi åka på olika håll för att fira med på juldagen. Mysigt.




Verkligheten.


Skruttig trea i Majorna.

 

söndag 10 januari 2021

2020

... om serier som hypats men jag inte fattat grejen med

... om miljömål som försvunnit

... om paniskt renoverade objekt på Hemnet

... om kallbadet som blev en trend

... om uteblivna reaktioner på klimatkris

... om ledare som besparat oss information för att vi "inte klarar hantera den"

... om "fuck 2020"-inlägg från folk som levt precis som vanligt

... om SVTs menlösa försök att spela efter andras regler

... om skådespelet på TikTok


Vill skriva om allt men känner mig lika tom som 2020

torsdag 22 oktober 2020

Män som inte delar min optimism

Många män tycks ha ett behov av att prata om framtiden med mig. Ibland i desperation, ibland för att förlöjliga, ibland för att bara ha sista ordet. Eller att överhuvudtaget ha ett ord.

Jag vet inte hur jag ska möta upp, och jag förstår inte varför det är såhär. Av alla de som så ivrigt uttrycker att de tror att mänskligheten är fucked, skulle vi kunna få en ny folkrörelse. Såsom i: om dessa män istället valde att provtrycka tanken om att vi inte är fucked, skulle läget i många frågor se enormt annorlunda ut.

Att välja att prata om hur nånting inte går, är en tung härskarteknik. Eller kanske snarare: härskarfaktor. I vilket fall är det ett säkert kort. Man försvarar status quo och gör sig inte det minsta sårbar. Man kallar sig realist. Man reproducerar "sanningar" om saker och ting, och berättar "hur det är". Hur mänskligheten är. Hur människan beter sig. Som att mänskligheten vore något som inte inkluderade oss, och som att förändring inte är möjlig.

Att välja att prata om hur nånting inte går, är ibland också ett djupt tragiskt manifest. Ett svårpermeabelt membran och en oklar kärna. En vädjan om... hjälp? Uppmärksamhet? Att få fler med sig i sin insikt?

Det är nånting stort som felar.


Min utgångspunkt är klimatkrisen. Jag talar om den och sånt som hör till, existentiellt och hands on, i alla mina kanaler. Alla mina nätverk. Hela tiden. Och klart en stöter på friktion! Det är inga konstigheter. Meningsskiljaktigheter och debatter, produktivt och skrikigt, högt, lågt, allt däremellan. So far, so good.

Sen kommer hopplösheten.

Kommentarerna (dementorskyssarna) som sätter punkt. Avlägset bekanta som skriver till mig hur de saknar framtidstro och inte för en sekund kan se hur vi har annat än total undergång att blicka fram emot. Som prompt ska boka telefonsamtal med mig för att själva få berätta om, och rättfärdiga, sina egna slutsatser och teorier om alltings vara eller icke vara. Som tar sats ända från tårna för att förklara hur "allt är för komplicerat". Eller (min favorit): de som funderar och formulerar och inväntar rätt tillfälle i flera år innan de äntligen vågar kliva fram och "BAM!" - "befria" även mig från mitt hopp. Helst så det syns och så de kan få medhåll från andra som på sina kammare stört sig sönder på mig och klimatrörelsen i stort, men inte kommit sig för att "konfrontera". Det måste kännas som en otrolig lättnad för dem. När någon äntligen talar klarspråk med tjejen som tror att förändring är möjlig.

Och allvarligt talat så unnar jag dem det. Jag känner mig som en slagpåse, men jag unnar dem det. Jag vet ju hur svårt det är att hitta ett förhållningssätt och ett sammanhang i denna ödesfråga. Ett som inte försätter oss i ovisshet eller dissonans, vill säga. (Även om det är ett tillstånd jag nu börjat öva på att vara okej i).

Men också såhär, va: betänk vad du stjälper över på mottagaren, på publiken, när du luftar dina hopplöshetstankar. Även om DU är "fine" med att mänskligheten inte skulle ha en dräglig framtid, finns det de som inte är det. Eller, ärligt talat: DU är ju inte heller "fine" med det.

Look what the cat dragged in.

(Riv en fågel, visst, men lämna den inte vid mina fötter utan vidare instruktion.)


Män som inte delar min optimism.

De brukar formulera sig så: "jag delar varken din optimism eller din framtidstro".

Som att det fanns ett allmänt manus i hopplöshet. Som att "systemet" inte är till för dem. Som att även om vi skulle "lyckas", skulle det finnas en hake i alla fall. Och det är denna omöjliga ekvation jag måste undanbe. Missförstå mig rätt: som väldigt högljudd i olika miljöfrågor, räknar jag med att folk kommer höra av sig till mig. Jag blir smickrad av det, det känns produktivt, och jag känner mig hoppfull och rörd. Jag är till 99% alltid tacksam. Jag VILL verkligen bli kontaktad. (❤️) Men om du som hör av dig inte visar en "väg in"... Jag är ledsen, men, då kan jag inte hjälpa dig.

Då måste du prata med någon på riktigt. Någon utbildad.


Det är minsann nånting stort som felar.

Många män känns fängslade, ensamma med sina egna känslor.

Andra pratar mer. Tidigare. Connectar. Tar hjälp. Aktiverar sig.

Det finns uppenbarligen en spärr. En maktfaktor, men också ett ö-rike av individer som verkligen tycks ha hamnat i utkanten av kampen, utan att veta att de inte är ensamma.

Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa er se. Och det här blir mitt försök till det:


TA PLATS på tåget!


Snälla, försök! ❤️

Prova tanken, i en status eller bildtext eller vad som helst som är enkelt att göra på sin kammare, om att vi inte är fucked. Var öppen, ärlig, bjud in till att prata om lösningar. Eller bara att prata, överhuvudtaget.

Du KOMMER hitta ett bättre förhållningssätt - MED människor i din närhet.

På hedersord, lovar jag det.



DU förtjänar bättre.


lördag 5 september 2020

Jackpot

Bertil var hiskeligt gammal och det visste han om, folk envisades med att påminna honom. De frågade om hur det var, och han svarade att det är som det är. Nåt annat visste han inte.

 

Bertil hade en hund, Laika, som han höll av mer än alla mänskor. Varje dag gick hon själv ut i trädgården, och tog sin runda runt kvarteret. Det var en bra kompromiss; socialt utlopp å ena sidan, gubblur å andra. I övrigt föredrog de varandras sällskap.

 

Överlag levde de ett tämligen lugnt liv. Bertil kände olust inför att befatta sig med både det ena och det andra, och var väl egentligen inte okej med det, men kände heller inte att det var nåt att göra åt. Han skulle ju dö när som helst. Det var lika bra att dra sig undan. Göra så lite väsen av sig som möjligt.

 

Inte för att det var särdeles roligt att leva så. Anspråksfrihet är en sak, anspråkslöshet en annan. Den enda skillnaden är att den ena ofta övergår i den andra och sen sitter man där. Införstådd med att man lika väl kunde försvunnit från jordens yta.

 

Bertil. Han kände sig halv. Som många andra hade han träffat sin mänska, och han visste inte om de flesta bara gör det till slut, eller om det har att göra med överjordisk jävla tur. När han träffade Mary var det i vilket fall som att han dundrade hela vägen in i framtiden, stirrade ner i ett nystruket hav och såg sina högsta önskningar speglas tillbaka in i honom. Som att bilden med brännande, precisa laserstrålar präntades in i varenda cell, hans tvärsnitt, hans hela medvetande, med försäkran att ’här är ditt liv’. Här är ditt liv. Det var smärtsamt och storslaget och omöjligt att vända bort ifrån. Han ville snabbspola tiden och samtidigt stanna i varje sekund. In och ut. Smörjas och springa. Skutta och kura. Skrika och försvinna.

 

Med Mary var allting meningsfullt. Eller var hon alltings mening, han kunde inte säga säkert och tordes heller inte med att veta.

 

Aldrig att Bertil hade tänkt sig att livet plötsligt skulle tyckas fullkomligt ointressant för att det inte delades med henne.

 

Hans Mary. Hans älskling.

 

Vad i hela friden skulle han leva så länge för. Det är klart att han gladdes åt barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen; han borde räkna generationer han överlevt istället för år; men i takt med att han reducerat sig själv till en så liten gubbe på jorden, vågade han inte göra anspråk på sin del av kärlek från dem. Då kanske de skulle förstå hur oändligt mycket mer av den varan han saknade.

 

  ”Laika, min Bala-Laika. Tack för att jag har dig.”

 

Som vanligt lufsade hunden upp och in i köket i precis lagom tid innan Bertil letade upp den berömda Öglan.

 

  ”Vad har du åt mig idag?”

 

Laika drog ut på samtalet en stund medan hon okynnes-åt en näve pellets. Hon var inte kräsen.

 

  ”Nja, inget särskilt, men Pettersson hälsar. Och så har de tagit bort uttagsautomaten på hörnet.”

 

  ”Vafalls?”

 

Laika vankade gäspande in i vardagsrummet och hoppade upp i schäslongen. Den var rentav hälsovådlig med alla fjäderbrott som skavt igenom klädseln, men visste man var man skulle hålla in magen var det ingen fara.

 

  ”Seså. Nyheterna!”

 

Bertil hasade efter och föll ner i öronlappsfåtöljen. Som teknik, alltså. Det var väl inget att hetsa upp sig för. Däremot fick fåtöljen honom att se magrare ut än han redan var.

 

Bertil hatade att se skröplig ut. Om nån mot förmodan kom ville han inte att de skulle bli illa till mods, eller känna dåligt samvete eller så. Inte för att nån gjorde det. Kom dit, alltså. Fastän ytterdörren stod på vid gavel. Fastän Bertil stod över matbordet och viftade ut lättsamma melodier från radion genom fönstret ibland. Fastän varenda en av de roliga tomtarna bars upp och ut i trädgården varje jul. Fastän...

 

Kände de inte, att där inne fanns en gubbe som ville leva igen? Fastän han inte ville det. Fastän han så innerligt ville det.

Huamej.

 

Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och satte på tvåan. De senaste åren hade Bertil dragit sig undan omvärlden alltmer. Trots det ville han bli påmind om den, så att han inte blev helt knäpp. Laika menade att han redan var helt knäpp, men höll med om att de skulle göra vad som göras kunde för att det inte skulle bli värre. De var trots allt två om det här hushållet.

 

Svält och jävelskap.

 

  ”Det är tur vi har på bordet, du.”

 

Laika visste att Bertil behövde fokusera på den lilla tacksamheten ibland, så hon höll med. Det var bättre än att han gick på om hur förebannat åt fanders det var med allt.

 

Själv hade hon inte jättehöga krav på livet, det hörde väl saken till som hund. Även om Bertil gick henne på nerverna ibland, var det allt för henne att vara hans vän. Det var en plikt och en glädje att finnas där för honom i vått och torrt. Att komma tillbaka, att börja dagen som en ny dag ska börjas. Varje dag, alla dar. Inte som i att hon måst vara där. Bertil sa till henne varje dag att hon får gå om hon vill. Att hon borde gå, vad ska du med den här gubben till.


Just därför skulle hon stanna. Tur de hittat sitt förhållningssätt till varann.

 

Bertil slog över till travstudion.

 

  ”Tror du vi vinner idag, Laika?”

 

  ”Inte om du spikar den juniorbollen.”

 

Laika vältrade sig smidigt ner på den trassliga gamla ryan, och kom fram att vila sin haka över husses underarm. Där satt han med sina fläckade glasögon långt ner på nästippen och ömsom lutade sig fram, ömsom lutade sig tillbaka över sin kupong. Laika gillade lugnet, den systematiska processen och hur darrningarna översattes i bestämda små pinnar på det betryggande orangea pappret. Först i blyerts, sen kulspets. Enträget hade han spelat varje vecka så länge Laika kunde minnas. Aldrig vunnit några stora pengar.

 

  ”Vad gör du om du vinner?”

 

Bertil skrockade.

 

  ”Schweiz! Mary, såklart!”

 

Och fastän detta sände rysningar genom hela henne så skojade hon tillbaka med honom, drog honom lite i skjortärmen. Det var så de hanterade såna dumheter.


.

 

Laika såg till att Bertil snarkade högt uppepå de trippla madrasserna och det virkade överkastet i sovrummet, innan hon begav sig ut för andra gången idag. Med både tips, tvåhundralapp och inköpslista i tygpåse om halsen, tog hon raka vägen. Skvallerrundan till Tuvessons fick bli ikväll.

 

I affärn lämnade hon i vanlig ordning påsen till Maj-Lis, och la sig tillrätta i det hörn av förbutiken man hade bullat i ordning till henne när man förstått att Bertil inte ville gå ut längre.

 

Efter att ha kontrollerat att varken matjesburk, potatis, brännvinsost eller jordgubbar saknades i påsen som sommarjobbaren hade plockat ihop, slumrade hon sedan en stund.


.

 

Stämningen var märklig när Laika slog upp ögonen igen. Maj-Lis hade grabbat tag i inte bara ett, utan två par läsglasögon från stället de sålde dem ifrån, och stod nu och gapade ikapp med Beyan bakom disken.

 

  ”Det kan inte stämma.”

 

När Laika blinkat dimman ur ögonen såg hon att det var Bertils kupong de stirrade på. Själv hade hon sovit genom hela loppet på teveskärmarna.

 

Maj-Lis närmade sig henne med vajande steg och den lilla lappen högtidligt utsträckt mellan båda händer.

 

  ”Den här får du gå med raka vägen hem. Nu om någon gång har tjurgubben skäl att tacka ja till min tårta!”

 

Laika vajade till själv. Jackpot.

 

Jackpot, Jackpot, Jackpot.


Jackpot, stod det.


.

 

Schweiz.

 

Med blickarna från hela affärn i ryggen, begav hon sig till slut hemåt.

 

Jackpot.

 

Var det inte väldigt varmt ute? Vad alla tittade på henne. Hon tog långa vägen hem i alla fall. Flämtade. Svettades. Gick lite till. Gick långt. Gick ända ut till älven.


Innan hon egentligen hunnit tänka, gjorde hon vad som behövde göras med den lilla, lilla, lilla obetydliga lappen.

torsdag 9 juli 2020

Det är inte jag som behöver terapi, det är ni som behöver ta ansvar.

I många år har jag på olika sätt försökt sprida medvetenhet i klimatfrågan. Vid bättre eller sämre mod och energi, och på mer eller mindre exemplariskt sätt. Ibland i febril desperation, ibland i uppror mot precis det jag hållit för sant.

När jag skriver detta har jag ångest så det förslår. Jag försöker tänka normalt, men kasten mellan ’verkligheten om vi inte når klimatmålen’, och ’att gå igenom livet som en vanlig människa’, är för tvära. Acceptansen inför att Sverige inte skulle gjort vad Sverige kunde, när vi kunde göra det, infinner sig inte. I stället växer sig distansen mellan mig och mina medmänniskor större. Vilken framtid är ni på väg emot? Vilken framtid är DU på väg emot? (Vilken framtid är jag på väg emot?)

Jag är övertygad om att vi kan bromsa klimatkrisen. Inte nödvändigtvis att vi kommer göra det. Men att vi kan. För varje person som är intresserad av att återställa den balans, som just nu ser ut som så att medelsvensken lever som om hon hade 4,2 jordklot, är det dags att hitta samma övertygelse. Vi kan inte ge våra barn en jord som inom bara decennier riskerar bli obeboelig. Vi kan inte lägga varenda peng ur statskassan på brandflygplan eller att reaktivt lösa ytterligare en pandemi som orsakats av att vi inte kan låta djuren och deras livsmiljöer vara, eller att vi trots ohållbara utsläpp fortsätter flyga mellan världens alla hörn. Vi kan inte hamna i konflikt med varann över sinande färskvatten. Vi kan inte, genom vår resursövertrassering, tvinga fler människor att fly från översvämning och missväxt – eller för den delen mena att problemen löses genom att stänga gränserna när det sker. Vi kan inte tro att livet blir nice att leva, när vi innerst inne lider samvetskval och där bara fler katastrofala händelseförlopp hamnar helt utanför vår kontroll. Vi kan så knappt ta beslut i vårt vardagliga liv, om vi ser att framtiden är så osäker. Vi kan, helt enkelt, inte fortsätta leva som vi gör.

Och vi vet ju det.

Det är dags att inse att det inte räcker att ”inte vara värre än någon annan”.

För att komma åt den kritiska massa som är ”alla andra”, måste vi dock förstå att vi är lika mycket del av ”alla andra” som alla andra. Både du och jag behöver därefter kapitulera inför den ökända ”radarn”. Låta oss ses av den. Låta oss komma ut som framtidsengagerade inför den, och låta vårt leverne rannsakas av den. (Amen, ja!). För vad händer om vi fortsätter gå omkring och hoppas på att det inte är vi som avgör detta? Vi misslyckas. Vi misslyckas, för fan.

Det bästa är att lösningen inte behöver kännas så radikal. Det är obalansen i antalet engagerade som fått oss att tro det. Klimatkampen har hittills drivits av ett förhållandevis mycket litet antal människor. De är förvisso utbrända nu, men de gjorde en sak klar för oss: kakan/lasset/stråna måste delas!

("Det är inte jag som behöver terapi, det är ni som behöver ta ansvar!")

Det som behöver hända nu, är att du som lystrar till ”inte värre än någon annan” men ändå ”vill att jorden ska vara nice att bo på”, tar ett kliv framåt. Om du hejat på klimatengagerade i ditt nätverk, är det dags att också skrida till handling själv, och göra precis det du hejat på dem för.

Du vet säkert vilka saker det är du vill och behöver göra. Oavsett kan det vara smart att estimera dina nu-utsläpp på t.ex. climatehero.se, svalna.se eller klimatkontot.se först. Den stora skillnaden är sen att vi nu måste nå kritisk massa. Ska du med, ska fasen alla med. Det betyder att du måste dela med dig i dina nätverk. Av vad du gör, det du känner och sånt du undrar. Genom detta börjar vi byta ut vad som är ”det normala”.

Människor behöver se vad som är möjligt, och se en skiftning i vilka beteenden som premieras. Så även du. Connecta med och följ människor och organisationer som inspirerar dig åt rätt håll. Det mesta kommer sen på köpet, eftersom hela detta community gör sitt allt för att öka din medvetenhet ytterligare.

Känner du till ’The Six Handshakes Rule’? Den säger att alla människor på jorden är sammankopplade i som max sex bekantskapsled. Lek med tanken på hur snabbt vi kan få till en förändring utifrån den premissen. Vad kan du göra? Vad behöver du göra?


Det bästa med att vi gör som alla andra, är att en stor förändring kan gå snabbt.

Vad kommer du göra för att vara del av det?

fredag 5 juni 2020

Apropå klimatkris, pandemi & rasförtryck

Inte en parallell till Förintelsen, men...

Text som jag printscreenat nånstans ifrån, men inte kommer ihåg var.


Kompis, du är väl en god människa?


Du läser ju nyheterna, har bra värderingar och är vettig. Du har ju koll på the do:s and the don't:s. Vi är ju vänner sen länge. Samma bakgrund, samma referensramar.

Jag ser att du älskar de dina. Jag ser att du älskar livet.

Så varför känns du plötsligt främmande? Varför känns det som att du går omkring som om du inte hört? 

Vi vet väl lika mycket om hur världen ser ut? Vilka krafter som spökar och vilka kriser som kommer härnäst.

Varför ser jag dig då under radarn, mest? Göra allt som alla andra? Inte vara värre än de, men heller inte bättre.

Varför ser jag dig, som ändå är någon (- var någon), gå obemärkt förbi?

Var du inte ganska välutbildad? Upplyst? Ville visa vägen?

Brukade du inte svara mig?

Pratade inte vi, om hur världen borde vara?

Ser du inte möjligheterna som finns?


Kompis, du är väl en god människa? (Det är väl jag med).
- men vilka problem löser det?