söndag 22 september 2019

Fet fest, Bindefeld!

Om han tänkt skapa PR för ett greater good, är jag imponerad. Vad kan det vara? Han kanske kommer lämna gästerna i Tel Aviv att själva ta sig hem i båtar över Medelhavet? Han kanske kommer avslöja att de alla nu investerat hela sina förmögenheter i fossilfria flyg?

Vad tror ni?


Fan, vad bra vi är på att inte se vilka världar vi bygger in oss i. Vilka vanor som plötsligt blir rättigheter; hur stora hus vi plötsligt behöver; vad vi måste göra i vårt jobb; hur långt vi behöver komma bort på semester; vilka drömmar som inte får inkräktas på.

Privilegier behöver inte i sig vara problematiska. Det finns de som är gratis, inte gör någon åverkan alls, eller faktiskt inte är valbara (...eller?). Dock finns en hel drös som är på direkt eller indirekt bekostnad av någon eller något annat.

Jag har åtnjutit massor av sådana. Skulle jag ge mig på det, skulle jag kunna lista metervis med val jag på ett eller annat sätt lyckats rättfärdiga för mig själv. Eller som andra rättfärdigat för mig. Eller som jag rättfärdigat för dem.

Det är inte helt lätt. Oavsett vilket leverne vi cirkulerar kring, finns behov involverade. Riktiga behov. Många av dessa handlar om att komma bort från det som egentligen är levernet. Typ: jag jobbar i hektisk miljö dygnet runt och har massvis som pockar hemma = jag MÅSTE få resa långt bort ifrån det här nu, annars förgörs jag. (Äger du en kär vän som har det så, är det svårt att inte ha full förståelse för att hon faktiskt, här och nu, behöver just en sån paus).

De privilegier vi åtnjuter är både biprodukter och drömmar. Under uppväxten lär vi oss vad framgång anses vara, och vi slungas ut genom en mängd skeden vi inte ens vet att vi kan ifrågasätta. Ekonomiskt har vi möjlighet att både se världen, och vad vi faktiskt kan få för våra pengar. Många utgifter är investeringar i oss själva, eller något som varken gör från eller till i vår egen plånbok. Vi jobbar tills vrålåket är möjligt. Vi sätter givetvis kakel i badrummet när vi kan. Vi behåller båtplatsen hela året för den seglats som aldrig blir av.

Nästan bara de med få resurser, tänker på sina trade-offs. Om jag väljer det här, vad måste jag välja bort då? Om jag köper skor till mig, betyder det att mina barn inte kan få några? Många av oss, oavsett socioekonomisk bakgrund, har fått prova på detta exempelvis under studenttiden. (Lika många tror jag har tänkt att de borde skulle kunna leva så även sen).

Det finns en mystik, förundran och beundran kring de som tänker på ovan sätt fastän de inte behöver. En finansman som blir munk är alltid en bra story. En Ingvar Kamprad som är för snål för att värma upp sin pool men gärna ger miljoner till lokala lasarettet, likaså. Och vi tänker och vi grunnar på vad vi själva skulle kunna göra avkall på, men bestämmer oss för att vi betyder för lite, och att sånt där som att avstå saker och göra aktiva val nog ändå är väldigt speciella människor förunnat. Kan man så kör man. Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt leverne? Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt jobb? Jag måste ju ha det såhär.

Är man tillräckligt under radarn så är det ju lugnt. Då fortsätter man flyga över hela världen p.g.a. det arbete man valt. Då förlägger man sitt svindyra bröllop i Palma. Då steker man sin entrecôte nästa fredag igen. Vänner invänder inte. Likes:en fortsätter komma. Stormen uteblir.

Men ni känner fördämningen, va? Att världen och moralen kryper inpå. Vi vet att vi inte ska flyga. Vi vet att djurindustrin är fucked up. Vi vet att det finns miljoner människor i akut kris. Men vi kör på. Shoppar lite till. Chartrar privat. Tänker att snart kommer det nån apparat och löser allt vi inte vill se.

Vet att vi offrar andra, och andras drömmar och rättigheter, tills dess.

Och stressen äter upp oss inifrån.


Bindefeld, din fest ser skittrevlig ut, och jag är ledsen om du blir syndabock nu (det finns ju massa andra, värre att välja på). Men ÄR det rätt tid för NÅGON att ställa till med nåt sånt här?

Jag tror det är viktigt att vem man än är, var man än kommer ifrån, fråga sig: vad kan jag egentligen ta för givet?

Vilken, eller vem, är min trade-off?

(Bildkälla: IG @micaelbindefeld)

fredag 20 september 2019

ÄNTLIGEN klimatkris!

Jag vaknar till Gretas bilder från den globala klimatstrejken som börjar idag, och känner plötsligt en tyngd lyfta från mitt bröst. En tyngd så tung och så van vid mig, att jag blivit van vid den.

Tydligen.


Många med mig har länge kämpat med att sprida förståelse för vad som händer med vår jord. Det har varit ett tufft mission där ett fåtal burit ansvar för ett stortal. Inte så mycket för att det varit så himla kul, utan för att vi känt oss tvungna. Tro mig när jag säger att jag hellre hade velat lägga min tid på annat.

Att det skulle komma till den här punkten, var det ingen som ville tro. För den som är insatt i miljöfrågor, är det hela ganska rättframt. Men nu står vi här; media rapporterar om strejker och katastrofer från alla världens hörn, och klimatförändringarnas konsekvenser börjar bli kännbara även för den mest motsträvige. Nu kan vi inte längre ignorera detta.

Ja, vad ska jag säga. ÄNTLIGEN klimatkris!


Bortse från klyschigheten här, men hur många gånger har du (ärligt talat nu) känt att du egentligen skulle vilja leva ett annat liv? Att du har för mycket saker, för lite tid, och ständigt känner dig otillräcklig? Att du umgås för lite - eller kanske för mycket - med andra människor? Att du är trött på oväsen och tempo? Att den där köksrenoveringen (och fasadmålningen, och plattläggningen, och försäljningen av förra boendet) är rätt så förbannat slitsam? Att du inte orkar älska? Att du känner dig fast i förväntningar? Att du inte vill känna att dyra klockan och fina SUV:en är så jävla viktiga? Att du vill göra massa andra grejer än att planera för barn? Att du dina bästa år sliter hund på ett jobb där du inte känner dig betydelsefull? Att du helt enkelt känner att livet bara pågår och du aldrig riktigt känner dig närvarande och tillfreds?

Du kanske egentligen hade velat läsa mer, skriva mer, nörda ner dig i nåt, vara i naturen, sjunga, gå på fler fester, vila, måla tavlor, sitta tyst, spela teater, bada i havet, bli kär igen, se världen, omskola dig, börja yoga, prova lajv, göra en dokumentär, fokusera på din hälsa, hjälpa människor, starta band, jobba med nåt som gör gott och där du ser vilken skillnad du gör. Eller nåt helt annat. (En privilegierad frågeställning, givetvis, men icke desto mindre en start på potentiellt gigantisk effekt på västvärldens avtryck, och en ingång även till vidare fokus på just privilegier.)

Hade du kunnat vara trygg med ett annat sätt att leva? Ett fult, men egentligen ganska funktionellt, kök?

Vet du. This is the time. Med uttalad kris kommer också omgivningens mottaglighet för att du tänker om. Att leva enklare eller annorlunda är inte längre ett nederlag, utan snarare något eftersträvansvärt. (Om det nu hjälper att tänka så ❤️). Självklart känns det läskigt att ändra på saker man kanske kopplar till sin identitet, eller som andra förknippar med en. Att berätta sitt 'varför' och sin förändringsstory blir därför otroligt viktigt både för en själv, ens omgivning och det arbete vi som samhälle står inför.


Vi har en chans att vända utvecklingen, och jag tror faktiskt att allt börjar med att vi alla "unnar" oss att tänka väldigt, väldigt koncentrerat på hur vi innerst inne vill att vår lilla glimt av jordelivet ska kännas, i den omvärld vi befinner oss. För visst skulle vi då ta andra beslut? Visst skulle vi lyssna och informera oss bättre? Nog skulle vi prata med varandra för att hjälpas åt att landa i det nya? Ja, göra det som krävs, och ta steg ifrån den samhällsmackapär som vaggat in oss i ohållbara beteenden?

Själv har jag lämnat bra position på namnkunnigt masskonsumtionsföretag, jobb 24/7, högre lön än jag behövde, och gigantisk lägenhet i stan. Jag gjorde mig av med min bil och sålde hela mitt bohag, och flyttade ut till en stuga på en bil- och (i princip) kommersfri ö i skärgården. Jag saknar ingenting. Jag känner mig lätt. Kulturen här är fantastisk, och naturen och enkelheten ger magisk tillfredställelse. Här ska jag komma till ro, och jobba på version 2.0 av mig själv. (Klyschigt och fantastiskt).

Och vet du. Får jag så får du. Du måste ingenting.

Ta dig själv, din framtid, och andra människors framtid på allvar. Se det som en möjlighet. Världen har aldrig varit i ett större behov av det.

Tillsammans klarar vi det här ❤️

torsdag 29 augusti 2019

Vilka är ni ens

som äter choklad utan salt

Så blev det

I sena stadier av ett utmattningssyndrom (eller var det såhär det skulle bli) brottas jag med overklighetskänslor. Känslor av att inte vara del av den värld jag bara för ett halvår sen kände så tydligt på mina axlar. Känslor av att varenda syfte är ett hittepå. Och min psykolog pratar om KASAM men jag känner inget KASAM och jag undrar vad som händer med mig som människa om jag inte känner något KASAM.

Jag gråter och blir rädd när jag sätter ord på allt. Vad har hänt med mig? Jag läser nyheter och min hjärna är teflon. Jag förväxlar universum med min fantasi och det enda jag känner mig förmögen till är att snurra runt i fantasin för evigt - oemottaglig för en verklighet jag inte kommer ha kontroll över.

Jag tänker på Raskolnikov. Livsöden. De stora författarna. Överdoser och Studio 54. Dekadens, rus, frånvaro, ifrågasättande, lidande. Hur innevånarna i Maslows topp kanske inte klättrat dit, utan bara hamnat där; det blev en tango med Jaget. Jaget ville inte bli fångat - ville inte bli förstått. Man ville förverkliga, hitta sig själv, och vad händer, man tappar bort. Något basalt saknas, har kanske förnekats.
  Jag tänker på alla som har gone down the rabbit hole före mig. Jag funderar på om jag också är körd, eller om jag bara måste leta upp makten över mitt eget liv igen. Eller måste jag det, livet kanske är fullkomligt precis så som det har blivit. Utom kontroll.

Och jag inser medan jag skriver detta att jag måste låta helt galen. Vad är det för galning som skriver detta. Galning galning galning. Jag har samtidigt proklamerat att jag haft min bästa sommar hittills.

Jag har ju släppt taget om verkligheten.
  Tänk att man kunde få bli så lycklig av det. Dekadens, kravlöshet, att få rebella mot allt jag nånsin hållit för sant. Men det är så skört; mitt väsen rörs runt i en stor, tjock skål av glas. Glitter och färg i ett förföriskt flöde, runt, runt - och medan det snurrar så, är tillvaron vacker. Jag räds inte döden, jag räds ingenting. Men så slutar man röra (vem det nu är som rör) och på avstånd ser jag allt sjunka. Tystnaden tyst. Stillheten stilla.

Kom, vinden - något! - och rör upp livet igen! Här förstår jag ingenting.

(Fortsätt simma, fortsätt simma)

måndag 5 augusti 2019


Tveksamhetens tid är förbi

Ge mig allt vad du har tills vi töms och ligger kvar som två som spurtat ett maraton

Såra mig hårt så att det känns!

Vad som helst bara vi inte väntar

Tveksamhetens tid är förbi.

(Hör du koltrasten?)

Andaktsfullt och med båda händer, bär jag den till brädden fyllda kaffekoppen uppför den branta trappan. Upp till mitt lilla loft. Ner i min lilla säng. Där ska jag dricka den. Och det är det jag ska göra. Mina rullgardiner är nerdragna och mitt hår sovrufsigt. Det är soligt ute och klockan är halv två. Telefonen är avstängd. Nu klarar jag inte mer intryck, inte mer kärlek, inte fler saker som folk gör ovillkorligt för mig. Kontot är fyllt och jag behöver banka in allt som hänt de senaste veckorna. Det säger mamma. Hon vet att jag tappar allt detta annars. Hon tänker nog på hösten, och hur hennes lilla nyblivna trettioåring kommer sitta där, för sig själv, på sin ö. Kanske inte frisk ännu. Kanske inte kommit igång att skriva ännu. Kanske väldigt ensam, kanske inte alls. Kanske nöjd med tillvaron, kanske redan på väg bort ifrån den.

Jag är egentligen inte rädd. Jag vet att det blir som det blir. Chanser kommer, chanser går. Men det skrämmer mig att veta, att livet kanske plötsligt levts, och att jag inte kan säga vad som blev av det. Det skrämmer mig att alla de stunder som utgjort min tid, utgör min tid, kanske bara är en rad med drömmar; scener jag själv skapat och projicerat på min näthinna. VR. AR.

Tänk om jag i själva verket är helt ensam i hela världen. Tänk om jag hittat på allt det här. Tänk om alla upplevelser jag trott jag delat, bara var mina. (Vad sjunger koltrasten på taket om? Hör du den?)

Det skrämmer mig att jag inte tycks bli rörd ända in. Jag kramas och jag älskar men med ofrånkomlig känsla att jag spelar en roll. Det kommer inte åt. Det bränner inte.

Jag smörjs av lyckorus men väntar på olyckan. Ibland kör jag saker aktivt i fördärvet bara för att få olyckan gjord. Är så otrygg i magin och ruset att jag måste förstöra det, dissekera det tills jag förstår att det inte är magi. Svart och vitt. Enkelt och hanterbart. Det enda som känns magiskt är ändå förgängligt och på väg bort. På väg bort, på väg bort, på väg bort. Är jag inte alltid på väg bort. Får jag vara här? Får jag sitta på min säng på mitt loft och dricka kaffe. Bara det. Bara finnas. Utan någon annanstans jag borde vara. Fundera över om någonting alls är verkligt, om det ens behöver vara det, och hur jag i så fall ställer mig till det. Hur jag kan regissera om mitt liv utifrån premissen att det kanske inte finns några premisser.

måndag 22 april 2019

Morfar,

Morgonen du dog gick jag på Galtö. Tidigt gick jag upp. När mamma ringer mig står jag framför en liten ödestrand insprängd bland klipporna. Det är så tyst. Bara små, små gluckande vågor som stillsamt föser de krossade snäckskalen fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Vattnet är kristallklart. Det är sagolikt vackert. Det får vara det. 

Fast jag borde gå hem blir jag kvar. Vill aldrig att det vackra ska sluta.
  Mamma sa, att det finns ju ingenting vi kan göra just nu.

Jag struttar omkring i tidlöshet, som ett småglin på vift. Utforskar varenda skreva, drar in varenda saltbris. Kliver på musselskal (kraset!) och balanserar på stenar som inte kilat fast. Gula lavar på det glittrande grå. Tusen miljoner vinklar av det sagolika. Jag vill fånga det. Behålla det.
  Det går från kyligt morgondis till spikraka strålar av brinnande varmt. Jag är perfekt klädd och känner mig barnsligt mallig över det. Stilla drar jag efter andan när jag kommer upp högt och ser ö-landskapet breda ut sig runt mig. Och fåglarna. Jag kan inte en enda. Storlom och fiskmås, möjligtvis. Någon sädesärla.
  Hade du varit här hade du förstås kunnat varenda en.

Himlen är hög som den kan vara i april. (Vad menar man egentligen med det?). Havet ligger nästan stilla. Det är basfärgsblått. Solen badar där i. Klyschigt klyschigt och klyschigt. En visa spelar i mitt huvud. Runt och runt och runt, om och om igen.
  "Så skimrande var aldrig havet, och stranden aldrig så befriande".
  Evert Taube. Jag ser ända till ön där han växte upp från min kulle.
  Vinga fyr.
  Jag andas med den. Hjärtslagen i takt.
   "...fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra - och blommorna aldrig så ljuvligt doftande, som när du gick vid min sida". (Vi spelade den på mormors begravning. Kommer vi spela den på din?)

Utan att ha stött på en enda människa på många timmar vänder jag tillbaka. Tom. Sätter mig på en båt och påbörjar den långa resan hem.
  Allt är som vanligt. Inget har stannat upp.
  Hur kan det vara så.
  Jag vill ställa mig och skrika att min morfar inte finns längre. Vi måste vänta, måste stanna!

När jag anländer senare samma kväll är du redan bortkörd nånstans. Mamma sa att de hade satt en plastblomma i händerna på dig.


När jag skriver detta är jag tillbaka i skärgården. Jag sitter på en klippa vid ett tomt Ramsdalsbad, placerad i en avsats som gjord för min rumpa. Under mig har jag vikt en tjock Klippanfilt. Det är lagom lä men jag har ändå lite gåshud och det är skönt precis så. Då och då får jag sällskap av en liten myra som går på upptäcktsfärd över filten.

Naturen är väldigt fullkomlig.

På sistone har jag börjat förstå dig. Du behövde inte så mycket av livet. En dag på sjön. En utsikt. Lite korsord i solen, i bar överkropp på en stol i garagesmygen. I timmar kunde du sitta.

Förr gick du alltid i bar överkropp. Ser framför mig hur du satt på baksidan och drack kaffe med kulmagen i vädret. Höll koll på oss så vi inte gjorde några dumheter. Det gjorde vi förstås ibland så då flög du upp och skrek på oss. "Jag är ju rädd om er, förstår ni väl!?" kunde du ryta och ta oss hårt i armen.
  När vi rullade ut vattenrutchkanan på baksidan, och du skjutsade oss ner för den, var det de bästa dagarna i livet. Vi visste precis när du skulle bli förbannad för att vi satte oss dumt, men lyckan och barnasinnet såg vi lyste igenom.
  Vi swooshade ner genom varmt såpavatten, med fart ända ut på gräset så det skrek i huden! Upp igen och så en vända till. Och en till. Hiss i magen! Det fick aldrig ta slut!
  När kvällen till slut kom, var det ändå mysigt att få krypa upp på varsin sida om dig i vardagsrumsfåtöljen. Skinnet på armstödet var lite klibbigt och uppruggat och liksom krackelerat, så som det är på gamla skinnfåtöljer. Vi brukade balansera koppar på din mage. Ibland fick jag ge dig din insulinspruta. Snäpp, in genom huden och så full koncentration när vätskan trycktes in. "Gör det inte ont?" frågade jag alltid, men du var så van.

Jag kommer ihåg alla gånger vi fick följa med dig ut och fiska. Du kunde varenda vik och vase. Varenda grund och bråddjup. Jag älskade att botanisera bland alla drag; när jag fick välja tog jag förstås någon neonfärgad i gummi, med glitter och roliga tofsar. Att det kanske var för djuphavsfiske var mindre viktigt.
  Om vi var fjantiga när vi skulle ta i abborrarna blev du arg. Men fy för att ta i en fisk! Och nacka dem!
  Jag lärde mig aldrig.
  (Om sanningen ska fram tog jag i för löst med flit).

Så småningom nöjde jag mig med att bara sitta med i båten. Det var ju det som var skönt! Ändlösa dagar. Tyst. Sol. Om det fanns några bekymmer höll de sig långt borta.

Här. Nu.

Medan mormor lagade middag brukade du ta med oss till ihåliga eken. Man går igenom en dunge och över en äng för att komma dit.
  I skogen fanns liljekonvalj och björksopp. Vid dess kant fanns harsyra. Från träden knipsade vi späda granskott, så gröna att de nästan var gula. Surt men gott! Gökärt fanns också. Sen glesnade träden och vi klev ut bland blåklockorna. Ängarnas äng! Mormor lärde mig en gång att om jag inte kan sova, så ska jag tänka på en blomma som vajar sakta där. Åh, mormor!
  Luften dallrade och vårfåglarna sjöng. Du visslade så bra! Whitt-whitt-whu, whitt-whitt-whu, whitt-whitt-whu. Det är talgoxen som låter så.

Eken var magisk. Len och skrovlig och urgammal. Vi fick enkelt plats. När man tittade upp kringelikrokade sig håligheten upp i evigheten. Gyllene solstrålar bröt igenom barken på några ställen. Marken runtom dignade av vitsippor. (Vi hade det på mormors begravning. Kommer vi ha det på din?)

Om morgnarna kom du och väckte oss i gästrummet. Längre än till sju fick vi sällan sova. Oftast hade jag och mormor varit på biblioteket dagen innan och lånat högvis med böcker som jag sedan läste in på småtimmarna. Tummade blad av Bylock, torra band så bladen lossnat. Sida upp, sida ner. Några timmars sömn och sen tillbaka. Kvar i den knarrande hörnbäddsoffan, av spänning snart kallsvettig, under de nötta, randiga lakanen som luktade så gott, så gott. Som de alltid gjort! Mormor och morfars lakan.
  Beställningen var stående: halv portion havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk. Hönökaka med mycket smör (på hålsidan) och prästost. Salt, fett, sött, ljuvligt gott! Jag saknar det!
  Jag låg och spejade ut genom hallen för att se hur många minuter till jag kunde läsa, och sen brukade du komma, med balanserade älgakliv så inte mjölken skulle skvalpa ut.



Mormor dog i cancer. Jag var fjorton år och sen blev ingenting som förut.
  Jag vet inte hur länge jag drömde att hon kom tillbaka. Det var lika fruktansvärt att vakna varje gång och jag saknar henne fortfarande så det gör ont. Hon fattas mig, fattas mig, fattas mig. Fattas oss. 

Huset som hade varit så fullt av liv. Hur fint vi än fejade var hon inte där. Hur många julkulor vi än satte upp i fönstren, eller påskäggsjakter mamma fixade, var det tomt. Fastän vi lagade kroppkakor på precis rätt recept, var det inte samma sak.
  Mamma hjälpte till att sätta petunior i koppargrytorna och hänga lobelior i väggkrukorna på gaveln. Städa och stöka. Du fortsatte koka gröt på morgonen och tecknade underbara grattiskort när vi fyllde år.

"Önskar Morfar".

Jag tror du älskade oss lika mycket än.

En gång när vi var hemma fanns det inget schampo och balsam. Jag kommer ihåg det för att det blev en scen. Du tyckte att tvål dög väl bra men jag var femton och tyckte inte det och du blev förbannad. Du blev så förbannad.
  Jag var van vid att allt vanligt skulle finnas där men det gjorde det förstås inte. Jag tror det slog dig där och då, också. 
  
Du började ha radion på högt ute i köket, samtidigt som du kollade på tv. Vi växte upp och backen på baksidan var inte längre oändligt hög. Vi lärde oss åka skidor "på riktigt" och vattenrutschkanan fick ligga kvar i källaren. Skridskorna lämnade vi hemma; sjön skulle inte komma att skottas upp av dig - eller oss - fler gånger.

Jag kan inte komma ihåg att du nånsin var riktigt glad igen.

Sjukdomen tog över dig. In och ut på lasarettet. Så illa däran så många gånger att du kunde försvinna närsomhelst. Du vet inte om det, men jag tog tre sista kort på dig det här året. Om utifall. Jag ville lyssna och fånga - allt vad du var, allt vad du sa. Minsta stund av glädje, minsta stund av sorg. Minsta lilla anekdot om pojkstreck, fotbollsmål, lumpenupptåg. Karaktärer från förr. Fyllehistorier och gånger du gett chefen svar på tal och sen (inbillar jag mig) stormat ut. Jag ville höra mer om anbudet från allsvenskan (och hur man kan tacka nej!?) och åka på tur i bygden så du kunde visa och peka och berätta ovidkomligheter. Du fick skryta hur mycket du ville om dina fina tavlor.

Jag ville säga saker du kunde komma ihåg. Saker du kanske kunde dra dig till minnes och skrocka till över när jag inte var där.
  Men du höll på att brytas ner.
  Det gjorde dig rasande.
  Vi förstod och accepterade det.

Det var långt in till gamla morfar, även om du fanns där om vi bara skojade en liten stund till. Berättade om ytterligare en tokighet. Bjöd på så imponerande mat att du var tvungen att njuta. Drog en drypande förskräcklig fräckis om det var riktigt illa.

En dag målade vi tavlor. Det var soligt och vi hade tagit med kräftor och Västerbottenspaj. En fantastisk dag! Vi pratade sen om hur vi skulle komma ut och fortsätta, göra det igen. Du hade ingen inspiration annars, sa du. Och du såg ju så dåligt att du inte hade kunnat göra det själv.

Det blev inte av.


En gång ringde du och sa att du var så deprimerad att du trodde du skulle dö. Jag tror det var enda gången jag på riktigt tillät mig ta in den avgrund du kände. Enda gången jag på riktigt la ifrån mig mitt eget sus och dus. Det som distraherat mig från det faktum att du satt där och inte var min gamla morfar. Att du satt där och inte ville vara kvar. Att du satt där och inte kunde måla en tavla till.
  För första gången på många år åkte jag ut och stannade över natten. 
  Det var en fin kväll och jag berättade om det mörker jag också hade inom mig. Du tipsade om att när det känns som värst, så ska man sova en blund. Då blir det bättre. Vi sov båda lugnt (- det funkade att sova i medhavda lakan, också) och det var skönt att inte brådska iväg.

Du kom att leva för oss. I allt mitt kändes det verkligt och otäckt och fint och litet och stort på samma gång. (Det var nog också det det var, även om du till slut sa det som för att befästa att du inte ansåg dig ha något annat kvar att leva för).
  De minnen du ofta kom tillbaka till är vi med i. Hur jag envist kallade porslinstuppen ovanpå vitrinskåpet för "Putt!" och hur du lärde Stina simma genom att kasta henne i Madkroken. (!) Jag vet att när jag föddes, då blev du nykterist på stubben. Det är svårt att tänka sig att en så liten människa kan ha sån inverkan på en så stor morfar.

Du var så stolt över oss. Mamma berättade att varje gång hon skulle gå, när hon hälsat på själv, ropade du tillbaka henne för att fråga hur det var med flickorna. Och så fick hon komma in igen.
  Fastän minnet sviktade lite, var det inte en enda gång du inte hade koll på var vi var och vad vi gjorde. Du frågade en gång vad jag tjänade, och fastän jag tjänade rätt bra, tyckte du att jag skulle ha mer. Hade du kunnat, hade du väl gett oss hela världen.

Jag hade sett fram emot att läsa första kapitlet ur min bok för dig, morfar. 


Jag tror du somnade stillsamt. Ett litet ljus i taget, ett sjungande tåg. Jag tror att du drömde om fotboll och barnskratt och mormor. Jag tror att du log, så som du log när alla bekymmer, om de fanns, var långt borta.

Det känns som att en del av mitt hjärta (nånstans neråt, bakåt) är som en medicin-ask. Du vet, en sån med alla veckodagar på. Den är gammaldags, röd, vass i kanterna, och ännu mestadels vinande, kväljande tom.
  När mormor försvann och den värsta sorgen lagt sig passerade hon revy, som illsnabba scener i en film, och smack fylldes hennes fack och det lilla plastlocket drogs igen. Allt som var hon, la sig som en kompakt massa i mig.
  I en liten, vass vrå.
  En liten, vass vrå som skaver och känns.
  Ibland lite, ibland mycket.
  Ibland glömmer jag den.
  Ibland tröstar den.
  Ibland gör den mig glad.
  Den ska vara där. Påminna mig. Lära mig.
  Det är saknad och kärlek och visdom och sällskap där i.

Snart finns det som var du också där. Och fastän det drabbar mig så gränslöst - att ni båda är borta, att min mammas föräldrar är borta, att huset är tomt, att min barndom med er blir en saga jag berättar för mig själv - så finns ni ju där. Med mig. Alltid.

Jag bär med mig dig. Ett belåtet leende. En trygg famn. Ditt rasande humör och historierna om ditt liv. Dina från tårna rungande toner till allmöjliga gamla sånger. Dina excentriska tavlor. Du och jag på sjön. Och din tro på oss.

Tack för att vi fick ha dig.

Lilla morfar.

måndag 8 april 2019

söndag 3 mars 2019

Jo, tack

Ligger i sängen och låter minuterna gå. Är det soligt ute? Vad är det för dag ens.

Igår var en bra dag. Jag åt mycket mat. Vi kallbadade och bastade och mådde väl.

Men det är jobbigt att vakna nuförtiden. Jag har ingen trygg punkt i nånting och blir påmind om det varje dag. Antingen direkt på morgonen eller så kommer det och anfaller mig senare. Oundvikligt är det i alla fall. Och ger en förbannat hemsk spänning över bröstet. Den är kall och varm och tom och tung och stramande på en gång. Det liksom svider att andas. Känns som att jag är hungrig och stressad på fel ställe, och i luftvägarna som när man vaknar av sitt kvävda skrik ur en dålig
mardröm.

Ja, ni som vet, vet, antar jag.

Idag är en sån dag då jag tydligen ska gå med Känslan hela dagen. Tack för det. Kommer inte ens upp. Kan inte komma på en enda grej att göra. Inte läsa. Inte äta. Inte gå ut. Inte jobba. Inte scrolla. Inte lyssna på musik. Inte ens kolla New Girl. Skriva funkar tydligen och det är ju härligt eftersom mitt avtryck från denna tid på jorden kommer vara nå slags privilegierat mörker i Times. Den kombinationen, för övrigt: älskar att skriva, samt skriver bara när jag mår dåligt. Önska mig ett härligt liv, då! (*Slå-sig-för-pannan-emoji*)

"Jag tror man ska tappa bort sig själv oftare", sa du. Jo, tack. Var redan borttappad när du kom och vimsade till saker ännu mer. Fult gjort att valsa in i någons liv, snacka om framtiden, tycka man e "wow" och sen bara dra. Jag hann inte med i svängarna och nu ska en va mindful i att "wowet" med en bara var en illusion. Lite som att ta hela mitt senaste år, trycka in det på ett par månader och ge det till mig som en påminnelsepresent att JA, JAG ÄR ETT JÄVLA KAOS. Fan ta dig.

Fan ta dig, fan ta dig, fan ta dig.

Fan ta mig.

Kom igen nu.

torsdag 24 januari 2019

Ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade.

Vi är på väg mot årets nyårsfirande, men känslan är inte riktigt vad den ska vara. Semester i snö och sol och fin stuga vid Siljan ska ju kännas roligt och välkommet. Men det är grått ute. Vi är gråa. Trötta. Det har varit för lite sömn, för mycket "få ihop livet", och för kort tid mellan detta och avfärd. Som vanligt, med andra ord.
       Mina föräldrar kommer ut och kramar oss alla hejdå. När vi pratas vid därnäst anmärker min ömma moder bekymrat på att vi sett utmärglade ut. Jag invänder inte, men noterar att hon aldrig sagt något sådant förut.

Jag minns min svunna barndomstid. Det fåniga flinet, berusande pirret kvällen innan julafton. Gräset mot kroppen en ändlös sommardag. Kinden mot kudden i bilen mot semestern. Den salta kallsupen på händer i havet. Hyssen och förlåten. Slagsmålen och långtradarna. Mattetalen vid köksbordet. Fnissattackerna och kärleksbreven. Den totala fullkomligheten, närvaron, hungern. Den totala avsaknaden av stress, otillräcklighet, socialt spel.
       Jag tänker på min 29-åriga verklighet. Min distans till det som känns verkligt. Alla saker som tappat sin charm. Urholkats. Jag funderar på om detta i själva verket är varför man väljer att få barn. Hoppet att återuppleva den magi, eller kanske enkelhet, som barndomen kan vara. (För var är ron, och friden?)
       Vuxenlivet är ju härligt på många sätt. Det är häftigt att ha möjlighet att definiera sig själv. Att välja sin omgivning, att utveckla sin person. Äta vad man vill och sova när man vill. Det är fint att känna förgängligheten, och förstå att hålla sina kära, nära. För att inte tala om när man för första gången börjar förnimma någon slags pliktkänsla. Ni vet, den bra sorten. Men det är också ett jävla gissel. Helt plötsligt är det ju man själv som ska lösa ALLT. Och till råga på det blir vi alltmer ensamma. Orkeslösa. Tyngda av både problem och möjligheter. Förvirrade, handlingsförlamade eller överstimulerade i närvaron av en påtaglig och ofta oroande makrokontext. Det hör ju till den nya tidens natur, att vi ska se och höra allt. Att vi skapar en spelplan där vi får tillgång till mer och mer och mer. Men evolutionen och lilla jorden hinner ju inte med. Lilla mänskan hinner ju inte med! Jag hinner ju inte med.

Paniken stegrar när jag tänker på hur många (bara i min närhet!) det är som inte orkar. Som försökt för mycket. Försökt vara för mycket. Som trillat dit. Som inte är sig själva längre. Kämpar för att hitta tillbaka, bara för att inse att varken kropp, knopp eller omvärld egentligen är desamma längre. Vad har hänt med oss? När blev det ett sådant monumentalt stresspåslag att fira nyår? När blev det halvt omöjligt att klara av att ta hand om sig själv? Hur ser kravbilden ut, egentligen? När världen är oändlig - vad ska vi bygga vårt liv kring? Vad är en relevant, hållbar och lustfylld tillvaro idag?
       Jag är orolig och trött. Jag tittar mig i spegeln och ser en tanig, blek figur som ömsom kraftfullt, ömsom förtvivlat försöker nysta i ovissheten. Hitta och behålla ett syfte. Jag flyr in i det enda som känns någorlunda konkret: min närmaste krets. Nuet. Tar dagen som den kommer. Mår som jag mår. Skrattar, älskar och är tacksam, som om det inte fanns någon morgondag. Och hade det inte varit för att det var tvunget, för att jag annars hade sprungit ihjäl mig, hade det förstås varit en mycket vacker tillvaro.

Det är något som är allvarligt fel. Vi fortsätter applicera ett gammalt system på en ny verklighet. Vi lever över våra resurser, och springer för fort, brett, högt och lågt samtidigt. I hopp om vadå? Varningssignalerna låter inte vänta på sig, men vi är, på ett sätt, paralyserade. Immuna. Samtidigt känner jag nya vindar blåsa. Prioriteringar omvärderas. Vanor ändras. Krafter mobiliseras. Vi börjar fråga oss vad som verkligen är viktigt, och sätter mänskans och planetens mående på agendan. Jag försöker se oss i retrospekt: är det denna tid som går till historien som en revolution? För det sägs ju så. Och det är tydligen vrålhäftigt och fullständigt golvande på samma gång. Vad kommer vi sätta för spår? Hur ser framtiden ut? Vad blir viktigt? Hur definieras tiden från nu? Vilka blir hjältar? Hur mäktar vi med?
       Ja visst gör det ont när knoppar brister. Jag är rädd för att stå i skottlinjen när vi utmanar det materialistiska och kapitalistiska status quo som under lång tid stått för hur man ska leva. Men för första gången i mitt liv känner jag, om än vagt, också någon slags universell samhörighet. Ett gemensamt omtag kring en verklighet som inte fungerar längre. En pyrande urkraft. Moder jords osynliga hand, if you will. Min vän skrev en gång: "När vi hamnar för långt bort ifrån den väg som är menad för oss, säger kropp och själ med stegrande intensitet ifrån tills vi inte kan ignorera det längre". Jag tror att vi, som utvecklat samhälle, har kommit till den punkten; där en era tar slut och en annan tar vid. Och på de allsköns sätt.

Så ja, mamma. Vi är nog lite utmärglade. Men det ska bli bra. Instinkten att leva ett liv som inte känns urholkat och ohållbart är stark. Tacksamheten för livet i sig är välgörande på ett märkligt sätt. Och jag tror vi vet, innerst inne, vad som egentligen är viktigt.

Det gäller bara att lita på det. Som barn gör, utan att veta om det.

onsdag 23 januari 2019

Mitt sanna jag


Jag inser, när jag går genom tiden, att ett långtradarchaffisliv i mångt och mycket är det enda jag nånsin velat ha. Fulkorv, hinka halvljummet kaffe, små kyffen, sträckkörning, gobbajargong. Tystnad varvat med P3. Soluppgångar. Höra livshistorier. Köra söder till norr. Hoppa ut på gnisslande snö och titta upp mot stjärnorna medan jag pustar vita moln och låter kylan krypa in under skogshuggarflanellen. Lösa problem med händerna då och då. Få va mindful och bli klok.




Nu är den stora frågan givetvis: har jag en absolut bautakris eller är jag mitt LIVSÖDE på spåren?!?!