torsdag 9 juli 2020

Det är inte jag som behöver terapi, det är ni som behöver ta ansvar.

I många år har jag på olika sätt försökt sprida medvetenhet i klimatfrågan. Vid bättre eller sämre mod och energi, och på mer eller mindre exemplariskt sätt. Ibland i febril desperation, ibland i uppror mot precis det jag hållit för sant.

När jag skriver detta har jag ångest så det förslår. Jag försöker tänka normalt, men kasten mellan ’verkligheten om vi inte når klimatmålen’, och ’att gå igenom livet som en vanlig människa’, är för tvära. Acceptansen inför att Sverige inte skulle gjort vad Sverige kunde, när vi kunde göra det, infinner sig inte. I stället växer sig distansen mellan mig och mina medmänniskor större. Vilken framtid är ni på väg emot? Vilken framtid är DU på väg emot? (Vilken framtid är jag på väg emot?)

Jag är övertygad om att vi kan bromsa klimatkrisen. Inte nödvändigtvis att vi kommer göra det. Men att vi kan. För varje person som är intresserad av att återställa den balans, som just nu ser ut som så att medelsvensken lever som om hon hade 4,2 jordklot, är det dags att hitta samma övertygelse. Vi kan inte ge våra barn en jord som inom bara decennier riskerar bli obeboelig. Vi kan inte lägga varenda peng ur statskassan på brandflygplan eller att reaktivt lösa ytterligare en pandemi som orsakats av att vi inte kan låta djuren och deras livsmiljöer vara, eller att vi trots ohållbara utsläpp fortsätter flyga mellan världens alla hörn. Vi kan inte hamna i konflikt med varann över sinande färskvatten. Vi kan inte, genom vår resursövertrassering, tvinga fler människor att fly från översvämning och missväxt – eller för den delen mena att problemen löses genom att stänga gränserna när det sker. Vi kan inte tro att livet blir nice att leva, när vi innerst inne lider samvetskval och där bara fler katastrofala händelseförlopp hamnar helt utanför vår kontroll. Vi kan så knappt ta beslut i vårt vardagliga liv, om vi ser att framtiden är så osäker. Vi kan, helt enkelt, inte fortsätta leva som vi gör.

Och vi vet ju det.

Det är dags att inse att det inte räcker att ”inte vara värre än någon annan”.

För att komma åt den kritiska massa som är ”alla andra”, måste vi dock förstå att vi är lika mycket del av ”alla andra” som alla andra. Både du och jag behöver därefter kapitulera inför den ökända ”radarn”. Låta oss ses av den. Låta oss komma ut som framtidsengagerade inför den, och låta vårt leverne rannsakas av den. (Amen, ja!). För vad händer om vi fortsätter gå omkring och hoppas på att det inte är vi som avgör detta? Vi misslyckas. Vi misslyckas, för fan.

Det bästa är att lösningen inte behöver kännas så radikal. Det är obalansen i antalet engagerade som fått oss att tro det. Klimatkampen har hittills drivits av ett förhållandevis mycket litet antal människor. De är förvisso utbrända nu, men de gjorde en sak klar för oss: kakan/lasset/stråna måste delas!

("Det är inte jag som behöver terapi, det är ni som behöver ta ansvar!")

Det som behöver hända nu, är att du som lystrar till ”inte värre än någon annan” men ändå ”vill att jorden ska vara nice att bo på”, tar ett kliv framåt. Om du hejat på klimatengagerade i ditt nätverk, är det dags att också skrida till handling själv, och göra precis det du hejat på dem för.

Du vet säkert vilka saker det är du vill och behöver göra. Oavsett kan det vara smart att estimera dina nu-utsläpp på t.ex. climatehero.se, svalna.se eller klimatkontot.se först. Den stora skillnaden är sen att vi nu måste nå kritisk massa. Ska du med, ska fasen alla med. Det betyder att du måste dela med dig i dina nätverk. Av vad du gör, det du känner och sånt du undrar. Genom detta börjar vi byta ut vad som är ”det normala”.

Människor behöver se vad som är möjligt, och se en skiftning i vilka beteenden som premieras. Så även du. Connecta med och följ människor och organisationer som inspirerar dig åt rätt håll. Det mesta kommer sen på köpet, eftersom hela detta community gör sitt allt för att öka din medvetenhet ytterligare.

Känner du till ’The Six Handshakes Rule’? Den säger att alla människor på jorden är sammankopplade i som max sex bekantskapsled. Lek med tanken på hur snabbt vi kan få till en förändring utifrån den premissen. Vad kan du göra? Vad behöver du göra?


Det bästa med att vi gör som alla andra, är att en stor förändring kan gå snabbt.

Vad kommer du göra för att vara del av det?

fredag 5 juni 2020

Apropå klimatkris, pandemi & rasförtryck


Viktigt: detta inlägg syftar till att belysa utbredd moralisk och vetenskaplig handlingsoförmåga. Det gör inte ett likställande med Förintelsen och nazism, även om det använder exemplet som trigger.

"Inte nazist, men...".
Text som jag printscreenat nånstans ifrån, men inte kommer ihåg var.


Kompis, du är väl en god människa?


Du läser ju nyheterna, har bra värderingar och är vettig. Du har ju koll på the do:s and the don't:s. Vi är ju vänner sen länge. Samma bakgrund, samma referensramar.

Jag ser att du älskar de dina. Jag ser att du älskar livet.

Så varför känns du plötsligt främmande? Varför känns det som att du går omkring som om du inte hört? 

Vi vet väl lika mycket om hur världen ser ut? Vilka krafter som spökar och vilka kriser som kommer härnäst.

Varför ser jag dig då under radarn, mest? Göra allt som alla andra? Inte vara värre än de, men heller inte bättre.

Varför ser jag dig, som ändå är någon (- var någon), gå obemärkt förbi?

Var du inte ganska välutbildad? Upplyst? Ville visa vägen?

Brukade du inte svara mig?

Pratade inte vi, om hur världen borde vara?

Ser du inte möjligheterna som finns?


Kompis, du är väl en god människa? (Det är väl jag med).
- men vilka problem löser det?

onsdag 3 juni 2020

Det är hög tid att sluta sig till revolutionen

De odelat vanligaste sakerna jag får höra angående mitt engagemang är:

1) Du är så modig som (...).
2) Jag fattar inte hur du orkar.

Nu gäller detta framförallt klimat och miljö - också det i allra högsta grad en fråga om förtryck och orättvisa - men låt oss prata om varför ovan blir relevant även i relation till #blacklivesmatter.

Engagemang tar tid och energi. Det börjar med att du har en värdering som du kanske visar upp med en svart bild i flödet. Med den har du bidragit till att materialisera opinion. Det är superbra. Viktigare än vad somliga tror. Men sen, då? Vill du göra mer?

Det är viktigt att fråga sig i vilka frågor man faktiskt vill göra mer. Man behöver inte ha en åsikt om allt. Man behöver inte tycka allt är viktigt. Det funkar ju inte riktigt så, ändå!

Vidare är det viktigt att återkommande inventera sig själv i förhållande till både egna ambitioner och omvärldens behov. Lägger jag tiden där den behövs? Agerar jag på de frågor som faktiskt är relevanta nu?

Många människor hålls tillbaka av brist på tid - andra av image eller upplevd maktlöshet. När vi väl fastnar för en fråga, tenderar den ofta ligga oss lite väl varmt om hjärtat. Såsom i att vi väljer hjärtefråga utefter något vi (eller anhörig) själva råkat ut för. Inget fel i det, men det gör ofta att vi missar ett större perspektiv. Ett perspektiv som kanske i större utsträckning, och proaktivt, skulle belysa det som först fångade vårt intresse.

Ta en funderare. Vilket är ditt syfte som medmänniska? Hur ser din vardag ut? Vad behöver du förändra för att kunna leva i kognitiv balans - det vill säga, för att beteendemässigt leva upp till dina värderingar?

Troligtvis behöver du lösgöra tid. Mer än du planerat. Räkna med att designa om det så kallade vardagspusslet.

Troligtvis kommer du behöva förlika dig med att du är sanslöst viktig, och att vad just du gör, spelar roll. Att vad just du säger, har impact. Att din plattform är elektrisk, hisnande och med alla möjligheter att förändra världen. Inom psykologin talar man om att ha ett inre, snarare än yttre, kontroll-lokus. Effekten detta har i olika frågor, är påtaglig.

#blacklivesmatter. Upprättelse för människor som förtryckts och förtrycks. Människors lika rättigheter. Hur ska du ta dig an denna fråga, om du tycker den är värd att engagera sig mer i? Hur relaterar den till andra viktiga frågor vi, som samhällsmedborgare, behöver ta ett krafttag kring? Finns rentav synergier dem emellan?

Själv driver jag det gröna spåret. I detta fall belyser det hur vi, "bara" genom vårt leverne, förtrycker och skadar utsatta minoriteter. Hur vi förbrukar resurser på våra medmänniskors bekostnad, och åtnjuter allehanda privilegier utan att reflektera över att de ens är privilegier. Detta utesluter givetvis inte att jag, parallellt och däremellan, driver kompletterande, eller helt andra, engagemang. Men det är det spår som för närvarande är min ledstjärna och som jag har anpassat livet en hel del kring.

Faktum är att det är roligt att vara en aktiv medborgare. Meningsfullt.

.

Gör nu så, om du känner att något hindrar dig från att föra det engagemang du vill, att du gräver i vad hindret kan vara. Behöver du tid? Behöver du sällskap? Behöver du hjälp att prioritera sakfrågor? Behöver du en lyckospark, eller en snäll publik?

Sträck ut en hand!

Det är hög tid att sluta sig till revolutionen. 


(Apropå att ta sig tid för viktigheter)



torsdag 23 april 2020

Om allt skiter sig kommer vi alltid ha koltrasten (eller: livet är ganska litet nu)

Det är något visst med koltrasten. Den är en last one standing. En jordens vinnare.

Den är ljudet av hornet i en Astrid Lindgren-film. En Hunger Games' mockingjay. Kanske något som talar om att allt är slut, eller ska börja. Det är ödesdigert eller trösterikt och det enda du vet är att du varsamt måste lyssna.


Den är djupt in bland träden, och ändå precis vid min knut. I diket och toppen. Borta och i mig.

Den är torra, varma sommarkvällar. En solnedgång jag missat. En Bamsetidning i våningssäng, och nydoppad, lagom sval kropp. En trygg och tidig insomning till en värld som vill mig gott.

Den är känslan av ensamhet och tomhet. Vuxenskapets stängda men vidöppna väg in till det bottenlösa. Ett känslospann som spelar mina register i en sällsam, snabb melodi.

Den springer omkring inne i mig, runt i bröstet. Pockar kärlek. Minner om dov förgänglighet.


Varför sjunger den så sent? Eller är det bara jag som alltid hör den då. Är mottaglig då. Sörjer den flyende dagen då.


När livet stannar upp, hamnar saker närmare. Våra känslor, andra människors vara eller icke vara, naturen, våra demoner. Närvaron infinner sig, men vi är inte vana vid den.

Varenda cell fylls upp. Kväver, dränerar, fyller upp igen.

Häll upp, tappa ur, häll upp, tappa ur. Stort blir smått och smått blir stort. In och ut och upp och ner och ingen fattar egentligen någonting.

Det blir en insikt om att ingenting kanske egentligen är så viktigt. Eller kanske att någonting är absolut livsviktigt. Jag klarar mig om jag inte får min resa till fjärran land, men förtvinar utan en kram.


Den där friheten. Det där grönsakslandet som till slut lockar över mig på andra sidan, när intrycken från allt annat lagt sig precis så mycket som tydligen behövs.

Återknyta. Ta in. Släpp ur. Gifta av.

Samtalen med mamma blir långa. De där rekreationsprojekten, som inte ska leda till varken det ena eller andra, känns plötsligt som precis just allt. Barnen på skolgården gräver en bunker. En liten sandkonstruktion med "kylrum" och "sovplats" som kommer överges för andra projekt. Andra dagar att dricka ur. Finna sig i. Inte göra så mycket anspråk på.

Jag vet inte hur länge till jag vågar vara närvarande i det lilla som är livet just nu. Menar jag det när jag säger att allt är fullkomligt och precis som det ska vara? Har jag blivit lågmäld på riktigt? Ödmjuk? Vad vill jag egentligen ha av världen? Hur intressant är jag när allt mitt gamla kastats omkull och iväg. (Eller har det, det?)


Hur kommer det bli när vi inte måste leva såhär.


Om vi skulle rusa ut i "det normala", skulle det kännas som att lämna på dagis och gå hem utan att titta över axeln, då? För att se om det gråts i ett fönster? Eller som en härlig, fånig berättelse vi sedan inte hittar tillfälle att dela?


För dig som läser, tänker jag att allt är otydligt. Varför pratar jag om en koltrast. Varför kan jag ingenting om den på riktigt. Vad har den med "dessa tider" att göra?

Det spelar ingen roll. I mig spelar den. Jag bär den med mig. Uppenbarelsen och sången som ett fantastiskt både-och. En glödande kärna av livet. En kjol som står ut när den snurrar, och kastar soliga berg och skuggiga dalar i fält runt omkring sig. Jag går omväxlande i dem båda. Sol, skugga. Trygghet, avgrundsrand. Fullkomlighet, tristess. Känsla av sammanhang, o-regisserat vakuum.

Det kvällas och min fågel sjunger ensam.

Vad siar den om? Vad vill den mig?

Det känns i alla fall, som att om allt skiter sig, kommer vi alltid ha koltrasten.

torsdag 19 mars 2020

Solidaritet - en handling eller ett mindset?

Min bild är att 'solidaritet' är sista anhalten för människor som engagerat sig i en samhällsfråga. Först kommer mer konventionella argument och motiv. Är vi nere på solidaritet står vi som regel på barrikaderna. Detsamma brukar gälla för rättvisa.

Det är intressant att se hur olika ord vibe:ar med olika människor. Vad som får någons blodomlopp att race:a medan en annan människa motstår impulsen att skrika "VÄNSTERFLUM".

Titta bara på klimatfrågan: med bredare och djupare intresse är vi härmed på ursprungsfolk- och 'kvinnor drabbas hårdast av krisen'-nivå. Socialismen(!) har tydligen fått sig ett ordentligt uppschvung bland unga. HUR SJUKT. Coronafrågan ska vi inte ens tala om; SOLIDARITET är nu ordet på allas läppar, och flödena svämmar över av allehanda samhällsinsatser - den ena mer uppoffrande än den andra - från både höger och vänster. Australienbränderna såg samma engagemang. Tydligen "gillar" vi full-blown i-lands-kriser! Eller, den stora massan vibe:ar med dessa, i alla fall!

Samtidigt ser jag en stor klick oväntade människor som i stundande superviruskris tar ett skeptiskt steg tillbaka. Till mitt stora förtret är jag en av dem. I stället för att hylla alla insatser, ser jag dem närmast som (c)ovidkommande(!): "Du ska inte tro du kan komma här och vara solidarisk helt plötsligt! Du vet inte ens vad det betyder!". (Spontant skämskudde, ändå). (På mig, alltså).

Där synergin borde slå i taket blir det pannkaka. Där positiv interferens borde uppstå, uteblir den. [Insert additional scientific phenomena of your choice]. En oväntad konflikt kastas in i vågen av engagemang.

Har det med ägandeskap att göra? Vem "driver" solidaritet? Framförallt (och med reservation för det kanske osmarta användandet av ytterligare ett vänsterladdat ord): hur normaliserar vi den?

Det vi ser prov på idag är ju EXAKT vad samhället behöver. Dock är det uppenbart att insatsen är en extraordinär kraftsamling. En kris är en kris, och när den behandlas så tar den förstås mer energi än vad vi klarar av på lång sikt. Därför tror jag att vi behöver en nykter diskussion om vad solidaritet är. Är det en riktad, lokal insats när krisen redan slagit till - eller är det en konstant i fråga om att förhålla sig till sin omvärld och att se sig själv som en del i den?

Hur definierar och avgränsar vi i så fall vår omvärld?

Har vi plats att bry oss om en sjukdom som slår på andra sidan ekvatorn? Har vi plats att bry oss om flykten från en naturkatastrof vi bokstavligen inte sett röken av? Har vi plats att bry oss om de vilda djuren?

Mer än någonsin tror jag vi behöver se vår roll som världsinnevånare. Vår roll i atmosfär, klimat och ekosystem. Vi behöver hjälpa varandra förstå hur saker och ting hänger ihop överlag. Inte bara för att rädda det som räddas måste, här och nu, utan för att på sikt bli klokare och säkrare tillsammans.

Exemplen är många, där Corona är ett. Det är troligt att viruset kom från en 'live animal market' i Kina; ett land där djurens rättigheter rör sig i gränslandet mellan 'inga' och 'få'. Den som varit där håller kanske med mig om att det inte känns helt orimligt att en pandemi skulle haft sitt ursprung i nämnda marknaders intersection mellan djur, människa och tveksam hygien. Detta är ett konstaterande som varken är fördomsfullt eller elakt, utan som har för avsikt att ge möjlighet till ett mer produktivt och effektivt avstamp i vår diskussion.

Vad ger Coronakrisen upphov till för tankar om djurs rättigheter i Kina? Framförallt: vad ger den upphov till för tankar om djurs rättigheter överlag? Och, eftersom jag är miljömupp: vad får den oss att tänka om de luftföroreningar som nu lättat avsevärt, eller de globala växthusgasutsläpp som uteblivit då industrier vilat och flygresor ställts in? (Även: hur ser vi på att innevånarna i många länder är så illa tvungna att handla sin mat på denna typ av marknader? Att korruption, religion, censur och diktatur hindrar rätt information från att nå ett lands medborgare?)

Ett mindre akut men liknande, och desto mer ödesdigert, exempel: antibiotikaresistens (eller kanske mer korrekt: AMR). Djurindustri. Vår fortsatta efterfrågan på animalier. Resistensens förmåga att hoppa och mutera mellan arter. Låt oss till och med slänga in klimatkrisen i mixen: fler 'dust storms' = ökad spridning av resistensgener. Mer och längre. Vind för våg. En stark jordbrukslobby, i exempelvis USA, som både symboliskt och biologiskt krattar manegen för en global folkhälsokatastrof där en vanlig infektion återigen blir dödlig. Vad ger det upphov till för tankar om stöd till ett annat styre i detta land? Ser vi kopplingen mellan den köttnorm vi fortfarande bedriver och hur många grisar en Texas-bonde behöver klämma in per kvadratmeter för att alls vara lönsam? I en digital era, var går gränserna för olika mattrender då?

Har du förresten koll på hur mycket av våra mediciner, för att bekämpa våra välfärdssjukdomar, som kommer från snabbt döende korallrev och (i vanvettig takt) avverkade regnskogar? Hur mycket av det syre du andas som kommer från ett hav vi håller på att kväva med framförallt mikroplaster från vårt däck- och asfaltslitage? Hur insekter som bär exotiska sjukdomar gärna tar sig till Sverige när även vårt klimat blir lite varmare? Hur de utsläpp du som medelsvensk genererar orsakar torka, svält, konflikt och höjda havsnivåer - som i att man behöver fly - där människor redan har det ganska jävligt?

...

Tillbaka till stundande Coronakris: frågan är alltså större än huruvida min farmor får ett virus och dör. Den är större än huruvida din stads lokala företag går omkull eller ej. Den är definitivt större än gemene svensks längtan att gå ut och 'allt är som vanligt igen'.

Precis som med så mycket annat.

En bra utgångspunkt är att tänka att 'det ena leder till det andra'. Att det andra leder till det ena. Att det ena och det andra ibland leder till det tredje eller i vissa fall det nionde. Saker som 'the circle of life' ligger nära till hands. 'Att tänka längre än näsan räcker', likaså.

Det behöver inte vara så svårt. Som bekant kan ingen göra eller kunna allt. Därför blir det viktigt att ta ett steg tillbaka. Titta sig omkring. Konsultera en vän när man inte har koll. Ta sig en funderare: hur "solidarisk" är jag egentligen? Hur solidarisk kan jag bli? Hur hjälper det även mig och min familj i slutändan?

I mångt och mycket handlar det om att skapa utrymme för att förmå bry sig. Både vad gäller tid, energi och pengar. Vi kan också bli enormt mycket bättre på att hitta sammanhang i sanning, snarare än första bästa in-group.

Det börjar med att du gör ett val. Att sitta kvar och lyssna. Att inte skratta eller vifta bort. Att ta in. Är det någonting denna värld behöver så är det solidaritet, men vi biter oss själva i svansen genom att bara omsätta den i punktinsatser under kriser som redan blommat ut. Ett mer effektivt sätt är att försöka odla solidariteten som mentalitet snarare än en handling. Att aktivt omge sig med content och människor som fokuserar på en säker och faktatrygg värld för de många. Det är bara så vi kan lära oss mer, ta oss an utmaningar proaktivt, och göra detta i den skala som behövs för en dräglig nutid och framtid. För både dig och mig och någon du inte känner.

Huruvida det var vänstern som uppfann begreppet lämnar jag osagt. Det spelar faktiskt ingen roll, längre.

Solidaritet behöver bli mainstream.

Låt oss bygga och driva den ihop.



Challenge accepted?

fredag 13 mars 2020

Du står inför två val...

Jag sitter i skräddarställning i min fula soffa och tittar ut över den algplan till altan som jag kallar min. Det flyger minimala snöflingor i en riktning de inte riktigt bestämt sig för ännu och jag betraktar dem så medan innehållet från en stor burk folköl svalkar min strupe. Vad sitter alla och tänker på idag? Vad hittar de på? Har de ostädat eller städat hemma? Har de skrivit något, skapat något? Spelat spel, druckit rödvin? Läst någon bok, funderat på framtiden? Klappat varandra eller drivit varandra till vansinne? Har de knäppt en folköl klockan 13 bara för att ingenting egentligen spelar någon roll just nu? Eller kanske för att en folköl klockan 13 är precis allt?

Jag tänker på verkligheten och framtiden som ett spel. Greta initierade det. Hon är Gud. Nu finns det två val: vi ska tillsammans ta oss an en utmaning av ogripbar magnitud, eller så ska de flesta dö och några försvinna - för att leva i förnekelse, överflöd och isolation. Vi ska öppna gränserna och drabbas av det kollektiva, ackumulerade eländet. Se det rätt i vitögat tills sanningen landar som en vimsig dolk i bröstet och sen börja om på nytt. Bygga ett samhälle från ingenting utom precis allt vi har fast i en annorlunda skepnad och med omkastade, omtumlade, fulla hjärtan. Fast beslutna och totalt förvirrade och på inget annat sätt kan det vara på något annat sätt.

Eller så ska vi ge upp. Acceptera att människan kom fram till att hellre leva så väl som hon hade råd med tills dess att det faktiskt inte gick längre. Där valet fanns att tänka om sin bekvämlighet, bestämde man att det inte gick. Vi vände aldrig skutan. Några fick aldrig chansen att leva med samma förutsättningar som vi. Vi med pengar. Vassa armbågar. Vi som bunkrat. Vi som i vårt eget välstånd och i vår egen kolonialisering av världen gjort övergrepp på denna utan att ens veta det. Fast att vi vetat det.

Utopi eller dystopi.

Den ena är enkel, den andra är svår. Den ena är rätt. Den andra är... möjlig. Trolig. Omöjlig.

Vad innebär spelet? Vad blir mest spännande?

Är det ett spel? Eller är vi människor som lever eller inte lever med tungt hjärta? Fullt hjärta? Är vi människor med anpassningsförmåga? Eller konstaterade vi att denna låg för långt ner i det moraliska stök som är vårt leverne.

Jag är inte ens rädd längre. Jag vill bara veta vilken väg vi bestämmer att vi ska ta. Väljer vi att leva som vi gör och leda oss själva i fördärvet så är det absolut fine. Men om det inte är det vi vill så står jag redo för ett annat spel. En annan quest. En som kittlar och känns bra, liksom oavsett hur framtiden ser ut.

- Att bygga upp samhället igen. Utefter helt andra premisser. Från blank page.

En väg som är möjlig om vi börjar säga att den är möjlig.

"Clear eyes, full hearts, can't lose", som någon sa.

Eller?



(Du står inför två val. Vad väljer du?)

onsdag 11 mars 2020

"Jag är inte orolig". Vilken TUR för dig!

Jag skrattade gott åt anekdoten om hur min pojkvän brukade knäppa av cykelhjälmen och kasta in den i grannens trädgård när han var på väg till skolan förr. Det har jag sett många göra. Själv minns jag jobbiga år av gliringar då jag behöll hjälmen på. Och behöll den på. Och behöll den på. Varje dag tog det emot – varje dag satte jag på mig den. Ironiskt nog slutade jag skydda lilla huvudet efter gymnasiet då gliringarna rimligen torde dunstat bort i den allmänna vuxenskapen.

Liknande minitrauman har följt mig och många andra under längre tid. I tider av Corona och klimatkris blir fenomenet extra tydligt: att ta saker på allvar är tydligen töntigt. Hur blev det så?

I en relativt väl omhändertagen hjärna har jag samlat på mig mången observation på ämnet. Noterat objekt och subjekt, politiska läggningar, sakfrågor. Fastän psykologins ’in-group’- och ’kognitiv dissonans’-teorier säkerligen förklarar det mesta, tänkte jag göra en egen trubbig och simplifierad redogörelse på underlaget i fråga. (Ja, kom verkligen ihåg att jag braskade med just ’trubbig’ och ’simplifierad’ innan du på högerkanten sedan föreslår min korsfästelse).

Att inte bry sig är förbehållet de coola. De som mobbar. De som går till jobbet fastän de är dyngsjuka. De blå. (Åtminstone i vuxen ålder). Studerar man ledare i företag, politik och journalistik märker man ganska snart en grund och märklig inflation i dragandet av ”Jag är inte orolig”-kortet. Får Sara Skyttedal frågan om hon är orolig för planetens mående kommer hon hoppa på ett flygplan bara för att få svara dig därifrån hur o-orolig hon är. Som Simba, som ”skrattar faran mitt i ansiktet – hahaha!” (innan mötet med de tre hyenorna!).

Just sakfrågan spelar mindre roll, även om den kring de många människornas säkerhet tycks särskilt ansatt. Viktigare tycks för vederbörande folkgrupp vara att parera alla hot och stora förändringar så att de aldrig materialiseras. Skulle de mot förmodan göra det, har gruppen en särskild omloppsbana via vilken man vänligt men bestämt skickar efterföljande oro eller dåligt samvete ut i universum igen. Intressant är i dessa tider att notera alla coola människor som närmast livstidslänge gjort narr av hållbarhetsintresserade för att sedan, vanligen över en natt, ändra narrativet till ett härligt och sedvanligt: ”Äh, vi är ändå körda!”. Jaha? Men vilken fantastisk tur för dig att du hittat ett sätt att distansera dig även från detta! Då ska vi se, i vilken utsträckning ska jag nu återigen dra din vikt?


Jag menar inte att vi ska lösa problem med oro och panik. Däremot behöver det bli okej att vara mänsklig. För vad är en kris? Vad innebär en stor förändring?

Fundera på vad en sådan skulle betyda för dig. Vad det skulle betyda att reagera. Att ta det säkra före det osäkra. Att känna känslor. Att kanske ge lite välförtjänt cred till de som drivit frågor även för dig.

Kan det faktiskt vara coolt att bry sig?

Låt mig veta vad du kommer fram till! Jag behöver komplettera mina empiriska studier med lite lyckliga slut.

tisdag 21 januari 2020

And just like that, I had pledged to be childless

Isn't it ironic,

Yesterday I came across the #nofuturenochildren initiative, where one can take a pledge not to have children until Government ensures a safe future for these children to live in.

I took it without batting an eye, and it wasn't until a new climate community friend saw this and sent some love my way, that I realised: this is pretty big.

Truth is, I have become so accustomed to doing everything I can for the climate that I barely know a sacrifice anymore.

It's thanks to an off button, really. I use it frequently so as to not think about what I actually want.

(I think that has changed, anyway).


At the same time I see most people, including close friends of mine, continuing life pretty much as usual. Flying to their ski resorts. Rubbing their beef. Shopping new furniture. Cheering on me for my actions.

Being silent.


Have you ever raised a question in a group just to see everybody suddenly turn into aliens, where the one to breathe or make eye contact with you first will (most probably) dissolve and die?

Anyway, it seems people are more afraid of being "called out" than us heading towards an inhabitable earth. Which is fair, I guess. I read that sense of belonging is more important for humans than is truth.

But I do have hope. Our species is renowned for an ability to adapt, and there is also a massive momentum in the green movement.

The tipping point when most people will start pulling their weight is near.

(It has to be near.)



Until then, I'll take care not to fall in love.

fredag 17 januari 2020

Jag är ledsen, du är inget offer!


I fråga om omställning verkar det som att gemene svensk plötsligt tar på sig offerkoftan. Det är minsann synd om oss!

Vi måste göra ditt, och ha si och så mycket av datt. Vi har inte råd att välja eko, men en Thailandsresa om året går bra. Vi har fantastisk public service och nästan ingen korruption, men vill inte lyssna på nyheter. Vi har demokrati och ingen religion som står i vägen, men prioriterar inte att vara aktiva samhällsmedborgare.

Det finns ett uttryck som lyder: “with great power comes great responsibility”. Det tycks vi ha missförstått.

De flesta av oss har ju faktiskt privilegiet att välja. Vi är inte fast. Inte i ett leverne, inte på ett jobb. Inte i en kost och inte i en flygstol. Vi måste inte ha varsin bil, och vi kan prioritera vad vi lägger våra pengar på. (Det gäller dig som är student, också. Och dig med barn. Även dig som leder bolag. Och, jag är ledsen, men; också dig som är köttbonde.)

Så här långt har vi dessutom haft alla möjligheter i världen att just välja. Planera. Lära oss mer. Till skillnad från andra som levt hela sina liv i flyktingläger, till exempel.


Världen förändras och det handlar inte om att beröva folk på saker. Det handlar om hederligt rim och reson. Rättvisa. Perspektiv. En enkel omvärldsanalys.

Det handlar om att agera på det vi har lyxen att veta.


Kom igen nu, Sverige.

Det är inte synd om oss.

torsdag 19 december 2019

Hemma hos Ingvar


Vi välkomnas till Bölsö av familjens ständiga barnflicka. Hon är förvisso en 70 år nu.
   På förstutrappen som blickar ut över en överraskande - men ändå inte så överraskande - spartansk gårdsplan, berättar hon att gubben suttit samma morgon och njutit av solen. Ja, ungefär samtidigt som vi andra mötts av nyheten att han skulle ha lämnat oss. Någon särskild bestörtning inför den prekära mediamiss som begåtts kan vi inte urskilja; få gubbar har ju förberett så varsamt inför sin egen bortgång, ändå. Själv känner jag mig närapå välsignad. Som jag längtat efter att få komma hit!

I den lagom tilltagna hallen blir vi erbjudna mjuka, hemgjorda innetossor - eftersom det drar lite vid golven - och möts av den lukt som finns i gamla Smålandsgårdar i november. Bland diverse ting som brukar belamra ett hallgolv, står gubbens träskor. De är av samma typ man haft häromkring i alla tider: i mjukt, svart läder - och med målarfläckar på. Nästan som att man köpte dem så.
   På gästtoan, mitt första stopp, är råkylan påtaglig; som i att 'här gör man vad man ska och går ut'. Förutom jag, då. Jag tittar mig omkring på den enkla, praktiska, fula inredning jag kommit att förknippa med bonnabadrum av detta slag, och passar på att andas en stund med handlederna under vattenkranens skållheta stråle. Sedan tvättar jag mig med den utspädda tvålen, torkar mig med en handduk så nött att frottén plattats ut, och konstaterar småskrockandes att min hedonism antagit märkliga former på senare år.

På andra sidan hallen ligger kontoret. Under högvis med allehanda, brukligt ett hus av detta slag, står ett enkelt gammalt skrivbord. För inte jättemånga år sedan skrev jag ett litet brev till gubben och frågade om han inte ville åka på bygdetur med mig (- chansa kan man alltid!). Svar fick jag, med ett tack för en rar förfrågan och den himmelens förklarliga förklaringen att han nog var lite för trött just nu. Jag tänker med varmt hjärta på alla eftertänksamma rader som formulerats här. Av gubben själv, och de damer (av mycket redigt slag!) som kommit att bli grundbulten i skötseln på gården.

Vi blir visade in i ett mysigt vardagsrum med fönster på rad ut mot baksidan. Där syns en enkel gräsplätt, och så skog. Vanlig, småländsk skog.
   Taket är lågt. Parketten knarrar, och jag förvånas över att möblemanget är gammalt. Jag vet inte vad jag hade sett framför mig, men blir desto mer ödmjuk inför detta. Där finns många klassiker från det egna möbelhuset, förstås; i varma, glada färger. Jag inser plötsligt att det mesta jag sett i inredningsväg i mina dar kommit härifrån - till och med de långhåriga sjuttiotalsryorna, slanka teakbyråerna, och en och annan spetsgardin.

Framför eldstaden är det möblerat för umgänge; här brukar visst familjen samlas när de är hemma; men jag sätter mig lite avsides i en STRANDMON bredvid box-tv:n. Jag har själv fyra stycken. Fåtöljer, alltså! (Box-tv äger jag till mitt förtret bara en).
   På sidobordet bredvid mig ligger en fjärrkontroll. Den är dammig och kantig, med grå film på, och har knappar så definierade och upphöjda att man hellre vill böja, än trycka på dem. Nertill sitter en bit frystejp, där det med stora kråkfötter står vad just denna kontroll ska vara bra för. Jag studerar det triviala ting, som detta är, med märklig andakt. Barnflickan - vi kan kalla henne Kerstin - fångar upp mig:
   "Ja, det är där han brukar sitta och titta på tv".
   Hon berättar vidare hur det var gubben själv som återintroducerat "min" fåtölj i stora utbudet. Sedan fadear jag ut. Jag kan redan det mesta om familjen. Lyrisk, och uppfylld av doften som sprids kring clementinerna som delats ut och nu skalas, lyssnar jag i stället på de försiktiga steg som hörs från övervåningen. Här sitter jag, i hans vardagsrum, med händerna vilandes på samma armstöd han vilar sina händer på varje dag. Och några meter snett ovan mig ligger han visst och sover middag!

Efter den lilla sagostunden går husturen vidare. Det berättas under skratt om ett par årgångar vin man en gång tog fram, men turligt nog aldrig introducerade. Förvisso hann en beskärd del spännande människor smaka!
   Anekdoterna om gårdens gäster avlöser varandra, och vi får pilla på tavlor, foton, böcker och brev, som hos vilken gammal morfar som helst.

Inne i köket står nästa dam. Hon steker köttbullar.
   "Hemgjorda, faktiskt!" utropar hon glatt genom barköket, där hon, till oss gäster, har dukat fram mackor och kaffe.
   Jag kommer på mig själv med att känna djup avund inför den vanliga, oknussliga skara som fått förtroendet att spendera så mycket vardag med gubben. Icke desto mindre förstår jag precis varför de fått det.
   Mentalt draftar jag ett nytt life goal.

Vi spatserar runt, smular och låter fikat tysta mun i matsalen, bredvid rummet med den ständigt ouppvärmda poolen. (En historia i sig, naturligtvis!). Jag kikar in i de små gästrum som huserat så många intressanta personer. Till slut kan mitt naiva, skämmiga jag inte låta bli att fråga:
   ”Kommer han komma ner?”
   Fastän jag redan gissat mig till svaret, blir jag modfälld av det. Som för att bota min besvikelse, visar Kerstin i stället var de brukar äta frukost, och pekar på gubbens handduksklädda, nätta fåtölj med utsikt över den blygsamma baksidan. Jag drar mig i denna stund till minnes rullatorn jag sett snett parkerad bredvid ett par tofflor vid trappslutet. Fjärrkontrollens tydliga bokstäver. Käppen i hallen. Den artikel, i händelse av gubbens död, som läckt av misstag tidigare samma dag. Och hade jag inte gjort det förut, lägger jag ihop 1 + 1 nu. Jag känner ett märkbart styng i hjärtat. Av ömhet, lite sorg, och framförallt respekt.


Ni förstår, denna gubbe har varit min idol sedan jag var mycket liten. Och när jag säger idol, menar jag inte som Sporty Spice eller Obama, utan snarare det närmaste en gud som mitt arma jag har kommit.
   Till mitt försvar är jag ju smålänning. Förr var mamma dessutom lika inredningsintresserad som jag kom att bli. Några av mina bästa barndomsminnen är de otaliga dagsutflykter som gjorts till Älmhult och raderna av soffor som behövt provsittas, 25-kvadrats-lägenheter som behövt bedömas, lagergångar som behövt raceas kundvagn igenom, och köttbullar och vaniljpinnar och femkronerskåvar som behövt tryckas. Otaliga också de tjatomål med vilka jag anskaffat varenda flickrumsattiralj man hade på den tiden (spiralbambu, lavalampa, hjärtkudde, minibyrå, ..., ...). Förutom de mängder modellhus, planlösningar, inredningsmagasin och egna designer detta också inspirerat under åren, påtvingades dessutom mina kompisar ett intresse: när det kom till den tiden på året, följde jag med pappa postis till jobbet för att hämta möbelkataloger till hela klassen.
   Ja, ni hör ju.

Det var i ett (sedermera avlönat) samtal med en kund, vars hela kontor skulle inredas av mig (innan det fredagsmys jag planerat på företagets museum) som det slog mig: vilken otrolig inverkan denna gubbe haft på mitt liv.


Få människor lyckas lämna ett avtryck som blir förknippat med en hel kultur. Än färre lyckas med detta utan att det är avsikten. Bara någon enstaka får genom både med- och motgång fortsätta göra det.

"Endast den som sover gör inga fel".

Ingvar pratade alltid om att det var vi, tillsammans, som utgjorde verket IKEA. Faktum är att han gjorde allt för att rikta strålkastarna bort ifrån sig. Ändå kom han att bli den evige frontfiguren. En frontfigur som sa förlåt, jag har gjort fel, fler gånger än någon jag vet.
   Var det i brist på annat som han fick vara denna figur? Eller var det för att han, in i det sista, så nitiskt levde sina värderingar? För att han, när man tänkte efter, representerade ett ideal vi ville tro var Sverige? Småland? …Jante?

När jag klev in i min sista roll på företaget var det bara några veckor efter att Ingvar faktiskt lämnat oss. Fastän det var väntat - herregud, han var ju över 90! - låg en tyngd över oss. Vi hade alla och envar någon slags relation till denna man, där flera av mina kollegor kunde vittna om mången varm kram och personliga hälsningar under årens lopp (- det var inte utan att detta kom att skapa ett litet hål i mig).
   Nu fanns en oro i luften, och jag kommer väl ihåg att mina nära och kära också uttryckte den:
   ”Vem ska bära fanan nu?”
   Min första fika med nya chefen, också han smålänning, blev känslosam. Inte bara av sorg, utan också av den insikt om framtiden som började utkristalliseras. Fastän Ingvar inte på många år varit operativ, var faktum att han länge menat på att vi rört oss bort från vår kärna; den som var enkelhet - och modet att tänka annorlunda. Sådant som är naturligt att det ersätts med annat när man blir väldigt, väldigt stor.
   Det var i tyst samförstånd som vi konstaterade att vi hade ett viktigt jobb att uträtta.


Vi lever nu i en tid då nästan allt ställs på ända. Gamla sanningar läggs under lupp och vi inser att sådant vi tagit för givet, kanske inte längre är relevant.
   Jag gör förstås inte rätt i att glorifiera hela gubben Kamprad. Gud vet att han gjort misstag(!), och IKEAs affärsmodell har definitivt en resa att göra. Så ta mig med en nypa salt. Men jag efterlyser akut(!) Ingvars typ av ledarskap i hur vi tar oss an de utmaningar mänskligheten står inför idag.
  Vi behöver ledare som sätter de många människornas intresse i första rummet. Som vågar gå tvärsemot sin industri. Som åker tåg i andra klass och hellre skänker miljoner till lokala sjukhuset än att värma upp egna poolen. Som inser sina misstag, ber om ursäkt - och tänker om, i stället för att fortsatt peka med hela handen mot sanningar som slutat vara sanna.

I synnerhet behöver vi ledare som - med maximal tillit - håller dörrarna öppna in till det allra heligaste, mest sårbara.


IKEAs tidiga dagar sammanföll med Folkhemmets uppbyggnad. Då var syftet att materialisera och demokratisera ett bra liv hemma. Idag ser omvärlden annorlunda ut, och det är med denna insikt jag vill avsluta med samma ord - tillika den nionde tesen i ’En möbelhandlares testamente’ - som min evige idol brukade:

”Det mesta är ännu ogjort. Låt oss förbli en samling positiva fanatiker, som med orubblig envishet vägrar att acceptera det omöjliga, det negativa. Det vi vill, det kan vi och det skall vi göra - tillsammans. Underbara framtid!”

Vad säger ni - tar vi oss an utmaningen?