De normalaste ting tycks mig de mest komplexa. Skaffa barn, gifta sig, köpa hus. Jag förvånas ofta över hur många vanliga människor som plötsligt gjort en, flera eller samtliga av dessa saker. Människor jag ofta och egentligen sett som lite försiktiga, eller åtminstone inte modiga. Så fel man kan ha. Att bara tänka på ett miljonlån, att våga satsa på en viss stad, ett visst hus; att bara fundera på att göra något så vuxet och praktiskt som att gifta sig; att ens snudda vid tanken på att sätta ett litet liv till världen och inte ha en aning om under vilka omständigheter detta liv ska växa upp. Att utsätta sin kropp för en graviditet. Allt det skrämmer skiten ur mig.
Som kvinna idag är föräldraskap och i synnerhet moderskap ett något stigmatiserat uppdrag. För mig, alltså. För vissa. Många? Jag har nått barnafödarspannet under en tid då alla betänkligheter, alla konsekvenser, alla risker, alla förutsättningar, alla trade-offs med barnafödande blivit allmänna diskussionspunkter. Det är svårt att värja sig, och det kanske man heller inte ska. Är du inte med i ett internetforum där kvinnofrågor cirkulerar, kan du ändå råka höra demonstranterna skandera mot Svenonius precis utanför din dörr. Har du alltid vetat att du ska bli mamma, kommer du ändå se på nyheterna att världen vi lever i blåser, brinner, smälter, rasar och att den inte beräknas sluta göra så utan tvärtom. Vi livmoderbärare har alltid behövt ta hänsyn till omgivande faktorer och hur vi själva förhåller oss till dessa när det kommer till att få barn, men i dagens informationskaos är det kanske extra svårt att navigera. Institutioner och vedertagen medicinsk praxis ifrågasätts och barnnormen likaså. Vem är det ens som säger att du ska bli mamma? Är du säker på att det är du som vill? Och om du vill det: ska du nu alltså (typ) välja om du ska göra kejsarsnitt eller föda vaginalt och om du ska föda vaginalt ska du då välja om du ska stå på huk, ligga på rygg eller bada i vatten och hallå: ska du göra det på BB eller hemma i vardagsrummet? Privat klinik? Doula? Inte? GUD.
Jag är en person som bygger upp scenarier och när jag gör det går de ofta hur långt som helst, det gör mina drömmar också. Jag vill se det som att jag är överjävlig på analys, så pass att jag aldrig vet vare sig ut eller in. Det jag kan se framför mig när det kommer till graviditet är att jag börjar med att noja för att jag och min pojkvän inte är i tillräckligt bra form. Att vi inte kan börja försöka förrän vi båda levt ett vitt, rörligt liv i total harmoni, långt bort från alla föroreningar och kemikalier, i minst ett halvår. Det i sig leder förstås till en stress och en oro att jag hinner bli för gammal innan dess, varefter frågan om att frysa ägg osökt kommer komma på tal. Plötsligt har familjebildandet blivit ett svindyrt kliniskt projekt och det vet man ju att det är att räkna med idag. Alla gör ju IVF? FamiljePLANERAR? Använder teknologin för att beräkna ägglossningen på sekunden och väljer sedan ställning efter vilket kön man vill att barnet ska få. Eller? Det lär väl låsa sig för de flesta och sen när/om man på ett eller annat sätt blir gravid så ska man ta sig över den där tolvveckorsgränsen, innan vilken man ska vara så orolig för missfall att man säkert får missfall. (Ta mig med en nypa salt, jag bara brainstormar här). Får man inte det följer en tid då man känner sig ensam och oförstådd i processen och där mannen inte riktigt förstår det.
.
Jag läste häromdagen en tråd om att ta ny anställning i samband med att man blivit gravid och jag höll på snurra genom golvet av vilken förvirring det måste innebära att vara i en sån situation. Vissa (framför allt anställande chefer) menade på att man uppskattar öppna kort, andra fyllde på med betryggenheter såsom: ”OM DE INTE ANSTÄLLER DIG ÄR DE ÄNDÅ RÖVHÅL”. De flesta tyckte väl att det i alla fall i början är kvinnans ensak, för är det inte konstigt att en blivande chef vet om din graviditet innan din egen familj gör det, så säg? Själv kunde jag bara tänka: hur i himla farao skulle jag kunna vara en tillräckligt presterande människa medan jag säkert varken sover, behåller maten eller är sams med blivande pappan för att jag befinner mig i ett hormonellt inferno eller är upprörd över ändrade ansiktsformer (som gravida ofta får och som inte är annat än fint o naturligt jag förstår ju det).
(Hur sjukt är det för övrigt att en man kan vilja ha barn och att barnet i sig är den enda konsekvens han behöver gå igenom? En kvinna upplåter hela sin kropp, sätter sin karriär på paus och får kanske förlossningsskador för livet.)
Sen vet man ju att man kommer få förlossningsdepression också, om det nu kommer sig så väl att det faktiskt kommer ut en unge. Anknytningspanik. Eller ja, först kanske man måste bearbeta själva födslotraumat, då. Att ens värsta farhågor besannades med ett blodigt crescendo på en parkering några timmar från närmsta BB. Ett urakut kejsarsnitt eller en sån där härlig 36-timmars-historia där man först blivit hemskickad några gånger för att BB inte har plats, sen spruckit och töjts ut en sisådär 28 centimeter mellan vagn och plattform så att ens underliv aldrig blir detsamma igen.
Tänk dig.
När ungen väl är ute vill du och din fellow stackars heterokille såklart ha ett jämställt förhållande där ni delar på allt som går. Jag läste nyligen en annan tråd om en kvinna vars man så gärna ville få samma anknytning till sitt barn som mamman hade. Han var emotionellt avundsjuk och visste inte hur han skulle förhålla sig till att barnet grät i panik med honom men tydde sig till mamman. Förståelig avundsjuka, trots allt. Diskussioner utspelade sig om framför allt amning och det ”naturliga fenomen” som är att barnet bildar ett speciellt band med sin mamma; ett band som enligt vissa inte ska ruckas på: mannen får vänta till det är hans tid. Vissa menade samtidigt att inget av detta betyder ett jota, att anknytning är en social konstruktion. Att särskilda hormoner …inte finns? I vilket fall vill du ju inte att din unge i 20-30-årsåldern ska visa sig ha ett otryggt eller förvirrat anknytningsmönster. Det blir lätt en casanova av det och sen börjar casanovan krossa hjärtan. Dessa hjärtan kommer sedermera sitta uppkrupna i sin soffa med te och vän och osökt härleda krosset till att NI inte kramade casanovan snabbt nog som liten. (Gu’ bevare er.)
Tanken på att ett barn skulle ty sig mer till mig kväljer mig massivt. Samtidigt har jag så mycket beskyddarinstinkt och empati att denna utgång känns ofrånkomlig. En del i det omfattande scenario jag byggt upp är att jag skulle vara den i föräldraskapet som ansvarade för hushållets oro. Det är helt givet och jag ser inte fram emot alla sena nätter där i tonåren. Jag kommer förvisso inte kunna låtsas inte se att ungen är ute och knarkar utan jag kommer tvinga den att vara hemma, nykter och skärmlös, som en tönt. Jag vet också att jag kommer gå upp helt i rollen som mamma, för det gjorde min och det är det bästa och enda mammaskap jag helt kommer känna till. Även om jag också ser att det skulle innebära att försaka vissa av mina drömmar.
Sen skulle jag nog förr eller senare förvisso bli trött på att vara projektledare och allt det där som kvinnor fortfarande blir och sen skulle jag eventuellt ångra mitt föräldraskap. Som man ju gör. Och det är förstås väldigt olyckligt, ärligt talat.
Våndorna kring moderskap är många. Ändå säger man att det är den mest naturliga sak i världen. För mig är det inte det. För mig är moderskap och graviditet förknippat med uppoffring, ensamhet, otrygghet och rädsla. Ett högst tveksamt beslut i en eskalerande orolig tid. Ett monument över fortfarande cementerade könsroller där jag som mamma vet att det kommer vara jag som tar framför allt det emotionella ansvaret.
Det bråkar i mig. Kräver moderskapet saker av mig som jag som modern kvinna inte kan förhålla mig till?
Är det fel på världen?
- eller på mig?