torsdag 25 november 2021

En fertils bekännelser

De normalaste ting tycks mig de mest komplexa. Skaffa barn, gifta sig, köpa hus. Jag förvånas ofta över hur många vanliga människor som plötsligt gjort en, flera eller samtliga av dessa saker. Människor jag ofta och egentligen sett som lite försiktiga, eller åtminstone inte modiga. Så fel man kan ha. Att bara tänka på ett miljonlån, att våga satsa på en viss stad, ett visst hus; att bara fundera på att göra något så vuxet och praktiskt som att gifta sig; att ens snudda vid tanken på att sätta ett litet liv till världen och inte ha en aning om under vilka omständigheter detta liv ska växa upp. Att utsätta sin kropp för en graviditet. Allt det skrämmer skiten ur mig.

Låt mig zooma in på moderskap. Som kvinna idag är föräldraskap och i synnerhet moderskap ett något stigmatiserat uppdrag. För mig, alltså. För vissa. (För många?). Jag har nått barnafödarspannet under en tid då alla betänkligheter, alla konsekvenser, alla risker, alla förutsättningar, alla trade-offs med barnafödande blivit allmänna diskussionspunkter. Det är svårt att värja sig, och det kanske man heller inte ska. Är du inte med i ett internetforum där kvinnofrågor cirkulerar, kan du ändå råka höra demonstranterna skandera mot Svenonius precis utanför din dörr. Har du alltid vetat att du ska bli mamma, kommer du ändå se på nyheterna att världen vi lever i blåser, brinner, smälter, rasar och att den inte beräknas sluta göra så utan tvärtom. Vi livmoderbärare har alltid behövt ta hänsyn till omgivande faktorer och hur vi själva förhåller oss till dessa när det kommer till att få barn, men i dagens informationskaos är det kanske extra svårt att navigera. Institutioner och vedertagen medicinsk praxis ifrågasätts och barnnormen likaså. Vem är det ens som säger att du ska bli mamma? Är du säker på att det är du som vill? Och om du vill det: ska du nu alltså välja om du ska göra kejsarsnitt eller föda vaginalt och om du ska föda vaginalt ska du då välja om du ska stå på huk, ligga på rygg eller bada i vatten och samtidigt ta ställning till om du ska sätta en nål i ryggen eller ej?

Jag är en person som bygger upp scenarier och när jag gör det går de ofta hur långt som helst, det gör mina drömmar också. Jag vill se det som att jag är överjävlig på analys, så pass att jag aldrig vet vare sig ut eller in. Det jag kan se framför mig när det kommer till graviditet är att jag börjar med att noja för att jag och min pojkvän inte är i tillräckligt bra form. Att vi inte kan börja försöka förrän vi båda levt ett vitt, rörligt liv i total harmoni, långt bort från alla föroreningar och kemikalier, i minst ett halvår. Det i sig leder förstås till en stress och en oro att jag hinner bli för gammal innan dess, varefter frågan om att frysa ägg osökt kommer komma på tal. Plötsligt har familjebildandet blivit ett kliniskt projekt och det vet man ju att det är att räkna med idag. Alla gör ju IVF? FamiljePLANERAR? Använder teknologin för att beräkna ägglossningen på sekunden och väljer sedan ställning efter vilket kön man vill att barnet ska få. Eller? Det lär väl låsa sig för de flesta och sen när/om man på ett eller annat sätt blir gravid så ska man ta sig över den där tolvveckorsgränsen, innan vilken man ska vara så orolig för missfall att man säkert får missfall. (Ta mig med en nypa salt, jag bara brainstormar här). Får man inte det följer en tid då kvinnan känner sig ensam och oförstådd i processen och där mannen inte riktigt förstår det. Pop quiz: ett vänpar till mig och min kille går precis igenom en graviditet. För nån månad sen åkte han på klätterresa. Hon var hemma. Hans klätterresa var tre veckor lång. Gissa 1) om hon var glad hemma, 2) om min kille tyckte att blivande pappan gjorde rätt i att åka.


Jag läste häromdagen en tråd om att ta ny anställning i samband med att man blivit gravid och jag höll på snurra genom golvet av vilken förvirring det måste innebära att vara kvinna (livmoderbärare) i den situationen. Vissa (framför allt anställande chefer) menade på att man uppskattar öppna kort, andra fyllde på med betryggenheter såsom: ”OM DE INTE ANSTÄLLER DIG ÄR DE ÄNDÅ RÖVHÅL”. De flesta tyckte väl att det i alla fall i början är kvinnans ensak, för är det inte konstigt att en blivande chef vet om din graviditet innan din egen familj gör det, så säg? Själv kunde jag bara tänka: hur i himla farao skulle jag kunna vara en tillräckligt presterande människa medan jag säkert varken sover, behåller maten eller är sams med blivande pappan för att jag befinner mig i ett emotionellt inferno eller är upprörd över ändrade ansiktsformer?

(Hur sjukt är det för övrigt att en man kan vilja ha barn och att barnet i sig är den enda konsekvens han behöver gå igenom? En kvinna lånar ut hela sin kropp, sätter sin karriär på paus och får kanske förlossningsskador för livet.)

Sen vet man ju att man kommer få förlossningsdepression också, om det nu kommer sig så väl att det faktiskt kommer ut en unge. Anknytningspanik. Eller ja, först kanske man måste bearbeta själva födslotraumat, då. Att ens värsta farhågor besannades med ett blodigt crescendo på en parkering några timmar från närmsta BB. Ett akut kejsarsnitt eller en sån där härlig 36-timmars-historia där man först blivit hemskickad några gånger för att BB inte har plats, sen spruckit och töjts ut en sisådär 28 centimeter mellan vagn och plattform så att ens underliv aldrig blir detsamma igen.

Tänk dig.


När ungen väl är ute vill du och din kille (om hetero) såklart ha ett jämställt förhållande där ni delar på allt som går. Jag läste nyligen en annan tråd om en kvinna vars man så gärna ville få samma anknytning till sitt barn som mamman hade. Han var emotionellt avundsjuk och visste inte hur han skulle förhålla sig till att barnet grät med honom men tydde sig till mamman. Förståelig avundsjuka, trots allt. Diskussioner utspelade sig om framför allt amning och det ”naturliga fenomen” som är att barnet bildar ett speciellt band med sin mamma; ett band som enligt vissa inte ska ruckas på: mannen får vänta tills det är hans tid. Vissa menade samtidigt att inget av detta betyder ett jota, att anknytning är en social konstruktion. Att särskilda hormoner …inte finns? I vilket fall vill du ju inte att din unge i 20-30-årsåldern ska visa sig ha ett otryggt eller förvirrat anknytningsmönster. Det blir lätt en casanova av det och sen börjar casanovan krossa hjärtan. Dessa hjärtan kommer sedermera sitta uppkrupna i sin soffa med te och vän och osökt härleda krosset till att NI inte kramade casanovan snabbt nog som liten. (Gu’ bevare er.)

Tanken på att ett barn skulle ty sig mer till mig kväljer mig massivt. Samtidigt har jag så mycket beskyddarinstinkt och empati att denna utgång känns ofrånkomlig. En del i det omfattande scenario jag byggt upp är att jag skulle vara den i föräldraskapet som ansvarade för hushållets oro. Det är helt givet och jag ser inte fram emot alla sena nätter där i tonåren. Jag kommer förvisso inte kunna låtsas inte se att ungen är ute och super utan jag kommer tvinga den att vara hemma, som en tönt. Jag vet också att jag kommer gå upp helt i rollen som mamma, för det gjorde min och det är det bästa och enda mammaskap jag helt kommer känna till. Även om jag också ser att det skulle innebära att försaka vissa av mina drömmar.

Sen skulle jag nog förr eller senare förvisso bli trött på att vara projektledare och allt det där som kvinnor fortfarande blir och sen skulle jag eventuellt ångra mitt föräldraskap. Det är ju inne nu. Och det är förstås väldigt olyckligt för en har ju inte exakt öppet köp. (”Jag ska sälja dig på Blocket!”)


Våndorna kring moderskap är många. Ändå säger man att det är den mest naturliga sak i världen. För mig är det inte det. För mig är moderskap och graviditet förknippat med uppoffring, ensamhet, otrygghet och rädsla. Ett högst tveksamt beslut i en eskalerande orolig tid. Ett monument över fortfarande cementerade könsroller där jag som mamma vet att det kommer vara jag som tar det framför allt emotionella ansvaret.

Det bråkar i mig. Kräver moderskapet saker av mig som jag som modern kvinna inte kan förhålla mig till?

Är det fel på världen?

- eller på mig?


Bästa hälsningar,
Fellow Millennial

fredag 12 mars 2021

Vi flyttar in

Det var efter många om och men som vi till slut bestämde oss för att ta den där jävla lägenheten. Den vi hade råd med. Mentalt stod vi fortfarande värd för tjusiga fester i en representativ Vasavåning.

   Rum i fil. Spegelpanel. Löpmeter tummade klassiker i inbyggda bokhyllor (inte Billy), och knarriga Chesterfieldsoffor. Ett massivt skrivbord med bankirlampa på, över äkta matta så stor att vanliga människor inte vet var de säljs. En björnfäll, måhända, och whiskyvagn när vi blitt lite less på livet sen. Färger: mörka. Röda, gröna, lugna. Betsat och skönt och varmt, förutom vid golvet, för det hör till att en går i tuftade tofflor och svär här.


Vi skulle inte ha teve, men en eldstad som hämtad ur Skönheten och Odjuret, och en oslagbart nyårskompatibel balkong. Cigarrer nånstans. Klackar med möbeltassar.

   Vi skulle njuta av sprakig LP-jazz och finstämt klassiskt, veta att uppskatta mindre kända verk och ha verkliga favoriter däribland. När vi hälsade välkomna i hallen med det runda bordet, som huserade både liljor, romsnittar och Champagne, skulle alla gäster falla in i nån slags julsk värme jämt, och inte tvivla för en sekund på att varken vi eller de hörde hemma där.
   Jag skulle propsa på att vi alltid skulle städa själva, tills dess jag insåg att vi städade hela helgen varje helg, då, och det gick ju inte.


Samtidigt levde drömmen om torplivet. Ett enkelt, avskalat liv utan större anspråk. Någonstans där en inte kunde höra trafik ens med spetsat öra, och där dagen fick ha sin gilla gång. Kaffet fick kokas. Gökuret ticka. Där spetsgardinerna kom till sin rätt och de rosa pelargonerna slingrade sig långa, starka som bamburör runt de skeva fönstren. Flugorna fick surra runt tills de dog, hade vi skullat rädda dem jämt hade vi inte gjort annat.


I köket skulle panelen vara gräddigt gul för det har jag alltid drömt om. Ett riktigt bakkök, med Klafre-spis att kura upp sig vid och svärta ofta. Att svärta spis är en av få hushållssysslor jag uppskattar, tillsammans med att hänga tvätt mellan träd, skaka bolster, och metodiskt fösa ihop ludd från torktumlarfilter. Hade kunnat jobba med allt detta om jag fick.


Vi hade haft putsade koppargrytor, skomakarlampor överallt, och en klocka i emalj ovan dörrposten. En fotogenlampa att samlas och varva ner bredvid. Kanske inte gå så långt som att hänga upp ett egen-härd-är-guld-värd-broderi, men ha omfång av rallarrosor, blåklockor och gullvivor i diverse porslinskannor och rent, rent, rent. Tänk om det skulle krypa löss ur väggarna? Eller möss? Det är väl bara att slipa. Stoppa. Foga? Jag har varit väldigt musliberal i mina dar, och menat på att det är mysigt att höra dem ränna runt i väggarna, men behövt ändra ställning när jag sett vilken oreda de ställer till med. De åt upp halva vår nya mulltoa i sommarstugan och det var märkligt som fan. Jag köper det inte. Vill inte att en lus ska ränna runt och knapra heller, kan ni tänka er?


En liten verkstad hade suttit fint. Med oklanderlig ordning, givetvis, och inte för kallt. Det får aldrig vara för kallt! Det är då fan att allt en gillar i grunden är kallt. Men föreställ er att ha en värdig bod. Med skruvstäd i bänken, jämna hål i väggen och inte en hipster så långt ögat kan nå. De kan uppskatta sina gemensamma verkstäder i bostadsrättsföreningen bäst de vill, mig lurar de inte. Jag skulle såklart lyssna på P2. P1? P4? Vadhelst en nu lyssnar på när en är en sån som ibland behöver muttra i en bod, ryta ikapp med en rasp, hugga ved tills frustrationen och tristessen lägger sig.


Här skulle bäras träskor och nattsärk, och givetvis skulle det inte finnas en tillstymmelse av mörkrädsla när en svepte ut i daggen för att gå kvällsvarvet om huset. Kolla läget. Det var obligatoriskt.


Kanske skulle vi borsta tänderna utvid gaveln, eller gå ner till sjön med en mugg vatten. Lyssna på storlommen, den svarande tystnaden. Komma ner i temperatur.


Vi skulle ha helt öppet fönster i sovrummet, tända ljus på nattygsborden, smörblommor, viol och rödklöver i små dricksglas, och knäppta händer, lugna andetag över lakanens sirliga monogram. Och faktiskt så skulle det bli ganska mycket ligga av. Överlag, alltså. Frustrationsligg såväl som öm, bultande älskog på en filt i gräset, sol över våra kroppar, ensamma i världen. Uppskattande smekningar och inga trosor under kjolen. Tillgänglig, kåt och härlig. Lutad över köksbänken.

   Det här gick ju inte, ändå. Tänk att veta att allt liv fortfarande pågick därute. En måste ju höras, synas, göra nån skillnad här i världen.


Kanske en herrgård skulle vara bättre. Lite närmre stan. Nåt hippt jobb. Lite större klimatavtryck, bara, men det hade en väl kunnat förtränga. Inga problem.

   Kanske hade kunnat köpa en elbil? Om jorden ändå ska gå under är det väl bäst att njuta. Hålla för öronen, leva gött, helst inte prata om jobbiga grejer. Nämen lilla hjärtat, att dö av svält, panik och värme är något vi alla måste förhålla oss till, se så.


Vår herrgård skulle vara gul, vad annars hade det vart för mening med allt. Sen ska det inte vara en sån fancy gård med alltför fina material och jättehögt i tak och så, utan en mer rejäl variant med gedigna, mörknade brädgolv, och bubbliga fönsterrutor som får hjärtat att flimra till när solen strilar genom lövverken utanför.


På gårdsplan skulle det finnas ekar och en blomtårta. Ja, alltså, flaggstång med rundel i mitten och så en grusrondell runtom, så det riktigt river till när gästerna kommer för helgen. Det skulle prunka av löjtnantshjärta, ros och prästkrage runt stången. Ja, det är det som hade varit blomtårtan, alltså, vad heter det ens? Och det var värst vad jag hakat upp mig på exakt vilken växtlighet det ska vara överallt.


På jularna skulle vi fylla trappen med granris, och tända eldkorgar längsmed den slingrande uppfarten. En allé är för övrigt för högtravande, låt hellre gästerna puttra förbi lagårdsbyggnaderna på höger sida och sen svänga upp.


Det känns viktigt att de är på höger sida. Vi kommer ut och möter på trappen, studsar lite på riset. Huset är stort och alla barnen sover i samma rum och det är det roligaste på hela året. Är det nånting jag lärt om livet så är det att det blir bra om en replikerar så många Astrid Lindgren-miljöer som möjligt. Madicken-barnkammare, om nu inte det låter hur sjukt som helst det också, Kajsa Kavat-torg, Bullerbyhus, Saltkråkan-handelsbod, Gullpian-trädgård. Barnkammarvisionen kan jag också fått från Rasmus på luffen eller Katitzi och då är det kanske inte lika idylliskt. Icke desto mindre!


Dagen innan julafton skulle alla kompisar anlända och så skulle vi samlas i köket allihop, koka kola, kura upp oss med raggsockor, olle och rödpang, prata om allt vi inte hunnit sedan exakt ett år tillbaka. Fixa all mat, vara uppe till småtimmarna och ta sovmorgon på själva julafton. Familjerna skulle vi åka på olika håll för att fira med på juldagen. Mysigt.




Verkligheten.


Vad hade vi råd med? En semiskruttig trea i Majorna.

 

söndag 10 januari 2021

2020

... om serier som hypats men jag inte fattat grejen med

... om miljömål som försvunnit

... om paniskt renoverade objekt på Hemnet

... om kallbadet som blev en trend

... om uteblivna reaktioner på klimatkris

... om ledare som besparat oss information för att vi "inte klarar hantera den"

... om "fuck 2020"-inlägg från folk som levt precis som vanligt

... om SVTs menlösa försök att spela efter andras regler

... om skådespelet på TikTok


Vill skriva om allt men känner mig lika tom som 2020