måndag 7 mars 2016

Nej, sorgen, låt mig va

Jag är ju så stark nu
Har ju byggt upp det här
Vill ju bara vara glad
Glömma bort att saker tar slut

Kan inte vara lycklig
Inte tänkande och lycklig i alla fall

Snälla morfar, ramla inte fler gånger nu
Förväxla mig inte med mamma heller
Se bara till att komma hem från sjukan
Håll dig klar
Dra dina fräckisar om du vill
Jag måste ju få visa hur fina möblerna från din och mormors källare blev i min lägenhet

Låt mig inte behöva släppa in sorgen igen

fredag 4 mars 2016

För övrigt

Jag är så jävla trött på gärningsmän.
(i allmänhet alltså)

Snälla, rara, älskade mänska

Så kom det sig att dokumentation från tämligen vanliga mänskors hem blev som nåt slags bättre substitut till inredningsmagasin. Plötsligt med tanke bakom varenda list, vas, blombukett, golvlasyr. Det kom sig att tämligen vanliga mänskor med tämligen vanliga löner i tämligen vanliga hem skulle bli som förbytta.

Hur har du gjort det???
Var har du köpt den???
SNÄLLA SÄG VILKEN FÄRGKOD DU HAR I LILLANS RUM
🍀👌😍😘(👩🔫)

Vad det gjorde med de tämligen vanliga mänskorna på lång sikt var ännu okänt. Det enda som var säkert var att många av dem la varenda peng de hade på marmor, mässing, rosenskärmar och karmstolar och på köpet blev tämligen fattiga. Många skiljde sig också. Eller bara fick gå under jorden ett par månader p.g.a. den där nedra sammetssoffan. Nån födde för tidigt för hon var så stressad över renoveringen av det egentligen ganska funktionella femtiotalsköket. Än fler hamnade i skuld för de köpte Stockholmsförortshus de inte riktigt hade råd med. Krasch. Och så var det med det. Sen kom nya grejer man skulle ha och de tämligen vanliga mänskorna drunknade i allt detta.

THE END.