torsdag 29 augusti 2019

Vilka är ni ens

som äter choklad utan salt

Så blev det

I sena stadier av ett utmattningssyndrom (eller var det såhär det skulle bli) brottas jag med overklighetskänslor. Känslor av att inte vara del av den värld jag bara för ett halvår sen kände så tydligt på mina axlar. Känslor av att varenda syfte är ett hittepå. Och min psykolog pratar om KASAM men jag känner inget KASAM och jag undrar vad som händer med mig som människa om jag inte känner något KASAM.

Jag gråter och blir rädd när jag sätter ord på allt. Vad har hänt med mig? Jag läser nyheter och min hjärna är teflon. Jag förväxlar universum med min fantasi och det enda jag känner mig förmögen till är att snurra runt i fantasin för evigt - oemottaglig för en verklighet jag inte kommer ha kontroll över.

Jag tänker på Raskolnikov. Livsöden. De stora författarna. Överdoser och Studio 54. Dekadens, rus, frånvaro, ifrågasättande, lidande. Hur innevånarna i Maslows topp kanske inte klättrat dit, utan bara hamnat där; det blev en tango med Jaget. Jaget ville inte bli fångat - ville inte bli förstått. Man ville förverkliga, hitta sig själv, och vad händer, man tappar bort. Något basalt saknas, har kanske förnekats.
  Jag tänker på alla som har gone down the rabbit hole före mig. Jag funderar på om jag också är körd, eller om jag bara måste leta upp makten över mitt eget liv igen. Eller måste jag det, livet kanske är fullkomligt precis så som det har blivit. Utom kontroll.

Och jag inser medan jag skriver detta att jag måste låta helt galen. Vad är det för galning som skriver detta. Galning galning galning. Jag har samtidigt proklamerat att jag haft min bästa sommar hittills.

Jag har ju släppt taget om verkligheten.
  Tänk att man kunde få bli så lycklig av det. Dekadens, kravlöshet, att få rebella mot allt jag nånsin hållit för sant. Men det är så skört; mitt väsen rörs runt i en stor, tjock skål av glas. Glitter och färg i ett förföriskt flöde, runt, runt - och medan det snurrar så, är tillvaron vacker. Jag räds inte döden, jag räds ingenting. Men så slutar man röra (vem det nu är som rör) och på avstånd ser jag allt sjunka. Tystnaden tyst. Stillheten stilla.

Kom, vinden - något! - och rör upp livet igen! Här förstår jag ingenting.

(Fortsätt simma, fortsätt simma)

måndag 5 augusti 2019


(Hör du koltrasten?)

Andaktsfullt och med båda händer, bär jag den till brädden fyllda kaffekoppen uppför den branta trappan. Upp till mitt lilla loft. Ner i min lilla säng. Där ska jag dricka den. Och det är det jag ska göra. Mina rullgardiner är nerdragna och mitt hår sovrufsigt. Det är soligt ute och klockan är halv två. Telefonen är avstängd. Nu klarar jag inte mer intryck, inte mer kärlek, inte fler saker som folk gör ovillkorligt för mig. Kontot är fyllt och jag behöver banka in allt som hänt de senaste veckorna. Det säger mamma. Hon vet att jag tappar allt detta annars. Hon tänker nog på hösten, och hur hennes lilla nyblivna trettioåring kommer sitta där, för sig själv, på sin ö. Kanske inte frisk ännu. Kanske inte kommit igång att skriva ännu. Kanske väldigt ensam, kanske inte alls. Kanske nöjd med tillvaron, kanske redan på väg bort ifrån den.

Jag är egentligen inte rädd. Jag vet att det blir som det blir. Chanser kommer, chanser går. Men det skrämmer mig att veta, att livet kanske plötsligt levts, och att jag inte kan säga vad som blev av det. Det skrämmer mig att alla de stunder som utgjort min tid, utgör min tid, kanske bara är en rad med drömmar; scener jag själv skapat och projicerat på min näthinna. VR. AR.

Tänk om jag i själva verket är helt ensam i hela världen. Tänk om jag hittat på allt det här. Tänk om alla upplevelser jag trott jag delat, bara var mina. (Vad sjunger koltrasten på taket om? Hör du den?)

Det skrämmer mig att jag inte tycks bli rörd ända in. Jag kramas och jag älskar men med ofrånkomlig känsla att jag spelar en roll. Det kommer inte åt. Det bränner inte.

Jag smörjs av lyckorus men väntar på olyckan. Ibland kör jag saker aktivt i fördärvet bara för att få olyckan gjord. Är så otrygg i magin och ruset att jag måste förstöra det, dissekera det tills jag förstår att det inte är magi. Svart och vitt. Enkelt och hanterbart. Det enda som känns magiskt är ändå förgängligt och på väg bort. På väg bort, på väg bort, på väg bort. Är jag inte alltid på väg bort. Får jag vara här? Får jag sitta på min säng på mitt loft och dricka kaffe. Bara det. Bara finnas. Utan någon annanstans jag borde vara. Fundera över om någonting alls är verkligt, om det ens behöver vara det, och hur jag i så fall ställer mig till det. Hur jag kan regissera om mitt liv utifrån premissen att det kanske inte finns några premisser.