torsdag 19 mars 2020

Solidaritet - en handling eller ett mindset?

Min bild är att 'solidaritet' är sista anhalten för människor som engagerat sig i en samhällsfråga. Först kommer mer konventionella argument och motiv. Är vi nere på solidaritet står vi som regel på barrikaderna. Detsamma brukar gälla för rättvisa.

Det är intressant att se hur olika ord vibe:ar med olika människor. Vad som får någons blodomlopp att race:a medan en annan människa motstår impulsen att skrika "VÄNSTERFLUM".

Titta bara på klimatfrågan: med bredare och djupare intresse är vi härmed på ursprungsfolk- och 'kvinnor drabbas hårdast av krisen'-nivå. Socialismen(!) har tydligen fått sig ett ordentligt uppschvung bland unga. HUR SJUKT. Coronafrågan ska vi inte ens tala om; SOLIDARITET är nu ordet på allas läppar, och flödena svämmar över av allehanda samhällsinsatser - den ena mer uppoffrande än den andra - från både höger och vänster. Australienbränderna såg samma engagemang. Tydligen "gillar" vi full-blown i-lands-kriser! Eller, den stora massan vibe:ar med dessa, i alla fall!

Samtidigt ser jag en stor klick oväntade människor som i stundande superviruskris tar ett skeptiskt steg tillbaka. Till mitt stora förtret är jag en av dem. I stället för att hylla alla insatser, ser jag dem närmast som (c)ovidkommande(!): "Du ska inte tro du kan komma här och vara solidarisk helt plötsligt! Du vet inte ens vad det betyder!". (Spontant skämskudde, ändå). (På mig, alltså).

Där synergin borde slå i taket blir det pannkaka. Där positiv interferens borde uppstå, uteblir den. [Insert additional scientific phenomena of your choice]. En oväntad konflikt kastas in i vågen av engagemang.

Har det med ägandeskap att göra? Vem "driver" solidaritet? Framförallt (och med reservation för det kanske osmarta användandet av ytterligare ett vänsterladdat ord): hur normaliserar vi den?

Det vi ser prov på idag är ju EXAKT vad samhället behöver. Dock är det uppenbart att insatsen är en extraordinär kraftsamling. En kris är en kris, och när den behandlas så tar den förstås mer energi än vad vi klarar av på lång sikt. Därför tror jag att vi behöver en nykter diskussion om vad solidaritet är. Är det en riktad, lokal insats när krisen redan slagit till - eller är det en konstant i fråga om att förhålla sig till sin omvärld och att se sig själv som en del i den?

Hur definierar och avgränsar vi i så fall vår omvärld?

Har vi plats att bry oss om en sjukdom som slår på andra sidan ekvatorn? Har vi plats att bry oss om flykten från en naturkatastrof vi bokstavligen inte sett röken av? Har vi plats att bry oss om de vilda djuren?

Mer än någonsin tror jag vi behöver se vår roll som världsinnevånare. Vår roll i atmosfär, klimat och ekosystem. Vi behöver hjälpa varandra förstå hur saker och ting hänger ihop överlag. Inte bara för att rädda det som räddas måste, här och nu, utan för att på sikt bli klokare och säkrare tillsammans.

Exemplen är många, där Corona är ett. Det är troligt att viruset kom från en 'live animal market' i Kina; ett land där djurens rättigheter rör sig i gränslandet mellan 'inga' och 'få'. Den som varit där håller kanske med mig om att det inte känns helt orimligt att en pandemi skulle haft sitt ursprung i nämnda marknaders intersection mellan djur, människa och tveksam hygien. Detta är ett konstaterande som varken är fördomsfullt eller elakt, utan som har för avsikt att ge möjlighet till ett mer produktivt och effektivt avstamp i vår diskussion.

Vad ger Coronakrisen upphov till för tankar om djurs rättigheter i Kina? Framförallt: vad ger den upphov till för tankar om djurs rättigheter överlag? Och, eftersom jag är miljömupp: vad får den oss att tänka om de luftföroreningar som nu lättat avsevärt, eller de globala växthusgasutsläpp som uteblivit då industrier vilat och flygresor ställts in? (Även: hur ser vi på att innevånarna i många länder är så illa tvungna att handla sin mat på denna typ av marknader? Att korruption, religion, censur och diktatur hindrar rätt information från att nå ett lands medborgare?)

Ett mindre akut men liknande, och desto mer ödesdigert, exempel: antibiotikaresistens (eller kanske mer korrekt: AMR). Djurindustri. Vår fortsatta efterfrågan på animalier. Resistensens förmåga att hoppa och mutera mellan arter. Låt oss till och med slänga in klimatkrisen i mixen: fler 'dust storms' = ökad spridning av resistensgener. Mer och längre. Vind för våg. En stark jordbrukslobby, i exempelvis USA, som både symboliskt och biologiskt krattar manegen för en global folkhälsokatastrof där en vanlig infektion återigen blir dödlig. Vad ger det upphov till för tankar om stöd till ett annat styre i detta land? Ser vi kopplingen mellan den köttnorm vi fortfarande bedriver och hur många grisar en Texas-bonde behöver klämma in per kvadratmeter för att alls vara lönsam? I en digital era, var går gränserna för olika mattrender då?

Har du förresten koll på hur mycket av våra mediciner, för att bekämpa våra välfärdssjukdomar, som kommer från snabbt döende korallrev och (i vanvettig takt) avverkade regnskogar? Hur mycket av det syre du andas som kommer från ett hav vi håller på att kväva med framförallt mikroplaster från vårt däck- och asfaltslitage? Hur insekter som bär exotiska sjukdomar gärna tar sig till Sverige när även vårt klimat blir lite varmare? Hur de utsläpp du som medelsvensk genererar orsakar torka, svält, konflikt och höjda havsnivåer - som i att man behöver fly - där människor redan har det ganska jävligt?

...

Tillbaka till stundande Coronakris: frågan är alltså större än huruvida min farmor får ett virus och dör. Den är större än huruvida din stads lokala företag går omkull eller ej. Den är definitivt större än gemene svensks längtan att gå ut och 'allt är som vanligt igen'.

Precis som med så mycket annat.

En bra utgångspunkt är att tänka att 'det ena leder till det andra'. Att det andra leder till det ena. Att det ena och det andra ibland leder till det tredje eller i vissa fall det nionde. Saker som 'the circle of life' ligger nära till hands. 'Att tänka längre än näsan räcker', likaså.

Det behöver inte vara så svårt. Som bekant kan ingen göra eller kunna allt. Därför blir det viktigt att ta ett steg tillbaka. Titta sig omkring. Konsultera en vän när man inte har koll. Ta sig en funderare: hur "solidarisk" är jag egentligen? Hur solidarisk kan jag bli? Hur hjälper det även mig och min familj i slutändan?

I mångt och mycket handlar det om att skapa utrymme för att förmå bry sig. Både vad gäller tid, energi och pengar. Vi kan också bli enormt mycket bättre på att hitta sammanhang i sanning, snarare än första bästa in-group.

Det börjar med att du gör ett val. Att sitta kvar och lyssna. Att inte skratta eller vifta bort. Att ta in. Är det någonting denna värld behöver så är det solidaritet, men vi biter oss själva i svansen genom att bara omsätta den i punktinsatser under kriser som redan blommat ut. Ett mer effektivt sätt är att försöka odla solidariteten som mentalitet snarare än en handling. Att aktivt omge sig med content och människor som fokuserar på en säker och faktatrygg värld för de många. Det är bara så vi kan lära oss mer, ta oss an utmaningar proaktivt, och göra detta i den skala som behövs för en dräglig nutid och framtid. För både dig och mig och någon du inte känner.

Huruvida det var vänstern som uppfann begreppet lämnar jag osagt. Det spelar faktiskt ingen roll, längre.

Solidaritet behöver bli mainstream.

Låt oss bygga och driva den ihop.



Challenge accepted?

fredag 13 mars 2020

Du står inför två val...

Jag sitter i skräddarställning i min fula soffa och tittar ut över den algplan till altan som jag kallar min. Det flyger minimala snöflingor i en riktning de inte riktigt bestämt sig för ännu och jag betraktar dem så medan innehållet från en stor burk folköl svalkar min strupe. Vad sitter alla och tänker på idag? Vad hittar de på? Har de ostädat eller städat hemma? Har de skrivit något, skapat något? Spelat spel, druckit rödvin? Läst någon bok, funderat på framtiden? Klappat varandra eller drivit varandra till vansinne? Har de knäppt en folköl klockan 13 bara för att ingenting egentligen spelar någon roll just nu? Eller kanske för att en folköl klockan 13 är precis allt?

Jag tänker på verkligheten och framtiden som ett spel. Greta initierade det. Hon är Gud. Nu finns det två val: vi ska tillsammans ta oss an en utmaning av ogripbar magnitud, eller så ska de flesta dö och några försvinna - för att leva i förnekelse, överflöd och isolation. Vi ska öppna gränserna och drabbas av det kollektiva, ackumulerade eländet. Se det rätt i vitögat tills sanningen landar som en vimsig dolk i bröstet och sen börja om på nytt. Bygga ett samhälle från ingenting utom precis allt vi har fast i en annorlunda skepnad och med omkastade, omtumlade, fulla hjärtan. Fast beslutna och totalt förvirrade och på inget annat sätt kan det vara på något annat sätt.

Eller så ska vi ge upp. Acceptera att människan kom fram till att hellre leva så väl som hon hade råd med tills dess att det faktiskt inte gick längre. Där valet fanns att tänka om sin bekvämlighet, bestämde man att det inte gick. Vi vände aldrig skutan. Några fick aldrig chansen att leva med samma förutsättningar som vi. Vi med pengar. Vassa armbågar. Vi som bunkrat. Vi som i vårt eget välstånd och i vår egen kolonialisering av världen gjort övergrepp på denna utan att ens veta det. Fast att vi vetat det.

Utopi eller dystopi.

Den ena är enkel, den andra är svår. Den ena är rätt. Den andra är... möjlig. Trolig. Omöjlig.

Vad innebär spelet? Vad blir mest spännande?

Är det ett spel? Eller är vi människor som lever eller inte lever med tungt hjärta? Fullt hjärta? Är vi människor med anpassningsförmåga? Eller konstaterade vi att denna låg för långt ner i det moraliska stök som är vårt leverne.

Jag är inte ens rädd längre. Jag vill bara veta vilken väg vi bestämmer att vi ska ta. Väljer vi att leva som vi gör och leda oss själva i fördärvet så är det absolut fine. Men om det inte är det vi vill så står jag redo för ett annat spel. En annan quest. En som kittlar och känns bra, liksom oavsett hur framtiden ser ut.

- Att bygga upp samhället igen. Utefter helt andra premisser. Från blank page.

En väg som är möjlig om vi börjar säga att den är möjlig.

"Clear eyes, full hearts, can't lose", som någon sa.

Eller?



(Du står inför två val. Vad väljer du?)

onsdag 11 mars 2020

"Jag är inte orolig". Vilken TUR för dig!

Jag skrattade gott åt anekdoten om hur min pojkvän brukade knäppa av cykelhjälmen och kasta in den i grannens trädgård när han var på väg till skolan förr. Det har jag sett många göra. Själv minns jag jobbiga år av gliringar då jag behöll hjälmen på. Och behöll den på. Och behöll den på. Varje dag tog det emot – varje dag satte jag på mig den. Ironiskt nog slutade jag skydda lilla huvudet efter gymnasiet då gliringarna rimligen torde dunstat bort i den allmänna vuxenskapen.

Liknande minitrauman har följt mig och många andra under längre tid. I tider av Corona och klimatkris blir fenomenet extra tydligt: att ta saker på allvar är tydligen töntigt. Hur blev det så?

I en relativt väl omhändertagen hjärna har jag samlat på mig mången observation på ämnet. Noterat objekt och subjekt, politiska läggningar, sakfrågor. Fastän psykologins ’in-group’- och ’kognitiv dissonans’-teorier säkerligen förklarar det mesta, tänkte jag göra en egen trubbig och simplifierad redogörelse på underlaget i fråga. (Ja, kom verkligen ihåg att jag braskade med just ’trubbig’ och ’simplifierad’ innan du på högerkanten sedan föreslår min korsfästelse).

Att inte bry sig är förbehållet de coola. De som mobbar. De som går till jobbet fastän de är dyngsjuka. De blå. (Åtminstone i vuxen ålder). Studerar man ledare i företag, politik och journalistik märker man ganska snart en grund och märklig inflation i dragandet av ”Jag är inte orolig”-kortet. Får Sara Skyttedal frågan om hon är orolig för planetens mående kommer hon hoppa på ett flygplan bara för att få svara dig därifrån hur o-orolig hon är. Som Simba, som ”skrattar faran mitt i ansiktet – hahaha!” (innan mötet med de tre hyenorna!).

Just sakfrågan spelar mindre roll, även om den kring de många människornas säkerhet tycks särskilt ansatt. Viktigare tycks för vederbörande folkgrupp vara att parera alla hot och stora förändringar så att de aldrig materialiseras. Skulle de mot förmodan göra det, har gruppen en särskild omloppsbana via vilken man vänligt men bestämt skickar efterföljande oro eller dåligt samvete ut i universum igen. Intressant är i dessa tider att notera alla coola människor som närmast livstidslänge gjort narr av hållbarhetsintresserade för att sedan, vanligen över en natt, ändra narrativet till ett härligt och sedvanligt: ”Äh, vi är ändå körda!”. Jaha? Men vilken fantastisk tur för dig att du hittat ett sätt att distansera dig även från detta! Då ska vi se, i vilken utsträckning ska jag nu återigen dra din vikt?


Jag menar inte att vi ska lösa problem med oro och panik. Däremot behöver det bli okej att vara mänsklig. För vad är en kris? Vad innebär en stor förändring?

Fundera på vad en sådan skulle betyda för dig. Vad det skulle betyda att reagera. Att ta det säkra före det osäkra. Att känna känslor. Att kanske ge lite välförtjänt cred till de som drivit frågor även för dig.

Kan det faktiskt vara coolt att bry sig?

Låt mig veta vad du kommer fram till! Jag behöver komplettera mina empiriska studier med lite lyckliga slut.