Vad tror ni?
⧫
Fan, vad bra vi är på att inte se vilka världar vi bygger in oss i. Vilka vanor som plötsligt blir rättigheter; hur stora hus vi plötsligt behöver; vad vi måste göra i vårt jobb; hur långt vi behöver komma bort på semester; vilka drömmar som inte får inkräktas på.
Privilegier behöver inte i sig vara problematiska. Det finns de som är gratis, inte gör någon åverkan alls, eller faktiskt inte är valbara (...eller?). Dock finns en hel drös som är på direkt eller indirekt bekostnad av någon eller något annat.
Jag har åtnjutit massor av sådana. Skulle jag ge mig på det, skulle jag kunna lista metervis med val jag på ett eller annat sätt lyckats rättfärdiga för mig själv. Eller som andra rättfärdigat för mig. Eller som jag rättfärdigat för dem.
Det är inte helt lätt. Oavsett vilket leverne vi cirkulerar kring, finns behov involverade. Riktiga behov. Många av dessa handlar om att komma bort från det som egentligen är levernet. Typ: jag jobbar i hektisk miljö dygnet runt och har massvis som pockar hemma = jag MÅSTE få resa långt bort ifrån det här nu, annars förgörs jag. (Äger du en kär vän som har det så, är det svårt att inte ha full förståelse för att hon faktiskt, här och nu, behöver just en sån paus).
De privilegier vi åtnjuter är både biprodukter och drömmar. Under uppväxten lär vi oss vad framgång anses vara, och vi slungas ut genom en mängd skeden vi inte ens vet att vi kan ifrågasätta. Ekonomiskt har vi möjlighet att både se världen, och vad vi faktiskt kan få för våra pengar. Många utgifter är investeringar i oss själva, eller något som varken gör från eller till i vår egen plånbok. Vi jobbar tills vrålåket är möjligt. Vi sätter givetvis kakel i badrummet när vi kan. Vi behåller båtplatsen hela året för den seglats som aldrig blir av.
Nästan bara de med få resurser, tänker på sina trade-offs. Om jag väljer det här, vad måste jag välja bort då? Om jag köper skor till mig, betyder det att mina barn inte kan få några? Många av oss, oavsett socioekonomisk bakgrund, har fått prova på detta exempelvis under studenttiden. (Lika många tror jag har tänkt att de borde skulle kunna leva så även sen).
Det finns en mystik, förundran och beundran kring de som tänker på ovan sätt fastän de inte behöver. En finansman som blir munk är alltid en bra story. En Ingvar Kamprad som är för snål för att värma upp sin pool men gärna ger miljoner till lokala lasarettet, likaså. Och vi tänker och vi grunnar på vad vi själva skulle kunna göra avkall på, men bestämmer oss för att vi betyder för lite, och att sånt där som att avstå saker och göra aktiva val nog ändå är väldigt speciella människor förunnat. Kan man så kör man. Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt leverne? Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt jobb? Jag måste ju ha det såhär.
Är man tillräckligt under radarn så är det ju lugnt. Då fortsätter man flyga över hela världen p.g.a. det arbete man valt. Då förlägger man sitt svindyra bröllop i Palma. Då steker man sin entrecôte nästa fredag igen. Vänner invänder inte. Likes:en fortsätter komma. Stormen uteblir.
Men ni känner fördämningen, va? Att världen och moralen kryper inpå. Vi vet att vi inte ska flyga. Vi vet att djurindustrin är fucked up. Vi vet att det finns miljoner människor i akut kris. Men vi kör på. Shoppar lite till. Chartrar privat. Tänker att snart kommer det nån apparat och löser allt vi inte vill se.
Vet att vi offrar andra, och andras drömmar och rättigheter, tills dess.
Och stressen äter upp oss inifrån.
⧫
Bindefeld, din fest ser skittrevlig ut, och jag är ledsen om du blir syndabock nu (det finns ju massa andra, värre att välja på). Men ÄR det rätt tid för NÅGON att ställa till med nåt sånt här?
Jag tror det är viktigt att vem man än är, var man än kommer ifrån, fråga sig: vad kan jag egentligen ta för givet?
Vilken, eller vem, är min trade-off?
(Bildkälla: IG @micaelbindefeld)