söndag 22 september 2019

Fet fest, Bindefeld!

Om han tänkt skapa PR för ett greater good, är jag imponerad. Vad kan det vara? Han kanske kommer lämna gästerna i Tel Aviv att själva ta sig hem i båtar över Medelhavet? Han kanske kommer avslöja att de alla nu investerat hela sina förmögenheter i fossilfria flyg?

Vad tror ni?


Fan, vad bra vi är på att inte se vilka världar vi bygger in oss i. Vilka vanor som plötsligt blir rättigheter; hur stora hus vi plötsligt behöver; vad vi måste göra i vårt jobb; hur långt vi behöver komma bort på semester; vilka drömmar som inte får inkräktas på.

Privilegier behöver inte i sig vara problematiska. Det finns de som är gratis, inte gör någon åverkan alls, eller faktiskt inte är valbara (...eller?). Dock finns en hel drös som är på direkt eller indirekt bekostnad av någon eller något annat.

Jag har åtnjutit massor av sådana. Skulle jag ge mig på det, skulle jag kunna lista metervis med val jag på ett eller annat sätt lyckats rättfärdiga för mig själv. Eller som andra rättfärdigat för mig. Eller som jag rättfärdigat för dem.

Det är inte helt lätt. Oavsett vilket leverne vi cirkulerar kring, finns behov involverade. Riktiga behov. Många av dessa handlar om att komma bort från det som egentligen är levernet. Typ: jag jobbar i hektisk miljö dygnet runt och har massvis som pockar hemma = jag MÅSTE få resa långt bort ifrån det här nu, annars förgörs jag. (Äger du en kär vän som har det så, är det svårt att inte ha full förståelse för att hon faktiskt, här och nu, behöver just en sån paus).

De privilegier vi åtnjuter är både biprodukter och drömmar. Under uppväxten lär vi oss vad framgång anses vara, och vi slungas ut genom en mängd skeden vi inte ens vet att vi kan ifrågasätta. Ekonomiskt har vi möjlighet att både se världen, och vad vi faktiskt kan få för våra pengar. Många utgifter är investeringar i oss själva, eller något som varken gör från eller till i vår egen plånbok. Vi jobbar tills vrålåket är möjligt. Vi sätter givetvis kakel i badrummet när vi kan. Vi behåller båtplatsen hela året för den seglats som aldrig blir av.

Nästan bara de med få resurser, tänker på sina trade-offs. Om jag väljer det här, vad måste jag välja bort då? Om jag köper skor till mig, betyder det att mina barn inte kan få några? Många av oss, oavsett socioekonomisk bakgrund, har fått prova på detta exempelvis under studenttiden. (Lika många tror jag har tänkt att de borde skulle kunna leva så även sen).

Det finns en mystik, förundran och beundran kring de som tänker på ovan sätt fastän de inte behöver. En finansman som blir munk är alltid en bra story. En Ingvar Kamprad som är för snål för att värma upp sin pool men gärna ger miljoner till lokala lasarettet, likaså. Och vi tänker och vi grunnar på vad vi själva skulle kunna göra avkall på, men bestämmer oss för att vi betyder för lite, och att sånt där som att avstå saker och göra aktiva val nog ändå är väldigt speciella människor förunnat. Kan man så kör man. Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt leverne? Inte skulle väl jag kunna bli ifrågasatt för mitt jobb? Jag måste ju ha det såhär.

Är man tillräckligt under radarn så är det ju lugnt. Då fortsätter man flyga över hela världen p.g.a. det arbete man valt. Då förlägger man sitt svindyra bröllop i Palma. Då steker man sin entrecôte nästa fredag igen. Vänner invänder inte. Likes:en fortsätter komma. Stormen uteblir.

Men ni känner fördämningen, va? Att världen och moralen kryper inpå. Vi vet att vi inte ska flyga. Vi vet att djurindustrin är fucked up. Vi vet att det finns miljoner människor i akut kris. Men vi kör på. Shoppar lite till. Chartrar privat. Tänker att snart kommer det nån apparat och löser allt vi inte vill se.

Vet att vi offrar andra, och andras drömmar och rättigheter, tills dess.

Och stressen äter upp oss inifrån.


Bindefeld, din fest ser skittrevlig ut, och jag är ledsen om du blir syndabock nu (det finns ju massa andra, värre att välja på). Men ÄR det rätt tid för NÅGON att ställa till med nåt sånt här?

Jag tror det är viktigt att vem man än är, var man än kommer ifrån, fråga sig: vad kan jag egentligen ta för givet?

Vilken, eller vem, är min trade-off?

(Bildkälla: IG @micaelbindefeld)

fredag 20 september 2019

ÄNTLIGEN klimatkris!

Jag vaknar till Gretas bilder från den globala klimatstrejken som börjar idag, och känner plötsligt en tyngd lyfta från mitt bröst. En tyngd så tung och så van vid mig, att jag blivit van vid den.

Tydligen.


Många med mig har länge kämpat med att sprida förståelse för vad som händer med vår jord. Det har varit ett tufft mission där ett fåtal burit ansvar för ett stortal. Inte så mycket för att det varit så himla kul, utan för att vi känt oss tvungna. Tro mig när jag säger att jag hellre hade velat lägga min tid på annat.

Att det skulle komma till den här punkten, var det ingen som ville tro. För den som är insatt i miljöfrågor, är det hela ganska rättframt. Men nu står vi här; media rapporterar om strejker och katastrofer från alla världens hörn, och klimatförändringarnas konsekvenser börjar bli kännbara även för den mest motsträvige. Nu kan vi inte längre ignorera detta.

Ja, vad ska jag säga. ÄNTLIGEN klimatkris!


Bortse från klyschigheten här, men hur många gånger har du (ärligt talat nu) känt att du egentligen skulle vilja leva ett annat liv? Att du har för mycket saker, för lite tid, och ständigt känner dig otillräcklig? Att du umgås för lite - eller kanske för mycket - med andra människor? Att du är trött på oväsen och tempo? Att den där köksrenoveringen (och fasadmålningen, och plattläggningen, och försäljningen av förra boendet) är rätt så förbannat slitsam? Att du inte orkar älska? Att du känner dig fast i förväntningar? Att du inte vill känna att dyra klockan och fina SUV:en är så jävla viktiga? Att du vill göra massa andra grejer än att planera för barn? Att du dina bästa år sliter hund på ett jobb där du inte känner dig betydelsefull? Att du helt enkelt känner att livet bara pågår och du aldrig riktigt känner dig närvarande och tillfreds?

Du kanske egentligen hade velat läsa mer, skriva mer, nörda ner dig i nåt, vara i naturen, sjunga, gå på fler fester, vila, måla tavlor, sitta tyst, spela teater, bada i havet, bli kär igen, se världen, omskola dig, börja yoga, prova lajv, göra en dokumentär, fokusera på din hälsa, hjälpa människor, starta band, jobba med nåt som gör gott och där du ser vilken skillnad du gör. Eller nåt helt annat. (En privilegierad frågeställning, givetvis, men icke desto mindre en start på potentiellt gigantisk effekt på västvärldens avtryck, och en ingång även till vidare fokus på just privilegier.)

Hade du kunnat vara trygg med ett annat sätt att leva? Ett fult, men egentligen ganska funktionellt, kök?

Vet du. This is the time. Med uttalad kris kommer också omgivningens mottaglighet för att du tänker om. Att leva enklare eller annorlunda är inte längre ett nederlag, utan snarare något eftersträvansvärt. (Om det nu hjälper att tänka så ❤️). Självklart känns det läskigt att ändra på saker man kanske kopplar till sin identitet, eller som andra förknippar med en. Att berätta sitt 'varför' och sin förändringsstory blir därför otroligt viktigt både för en själv, ens omgivning och det arbete vi som samhälle står inför.


Vi har en chans att vända utvecklingen, och jag tror faktiskt att allt börjar med att vi alla "unnar" oss att tänka väldigt, väldigt koncentrerat på hur vi innerst inne vill att vår lilla glimt av jordelivet ska kännas, i den omvärld vi befinner oss. För visst skulle vi då ta andra beslut? Visst skulle vi lyssna och informera oss bättre? Nog skulle vi prata med varandra för att hjälpas åt att landa i det nya? Ja, göra det som krävs, och ta steg ifrån den samhällsmackapär som vaggat in oss i ohållbara beteenden?

Själv har jag lämnat bra position på namnkunnigt masskonsumtionsföretag, jobb 24/7, högre lön än jag behövde, och gigantisk lägenhet i stan. Jag gjorde mig av med min bil och sålde hela mitt bohag, och flyttade ut till en stuga på en bil- och (i princip) kommersfri ö i skärgården. Jag saknar ingenting. Jag känner mig lätt. Kulturen här är fantastisk, och naturen och enkelheten ger magisk tillfredställelse. Här ska jag komma till ro, och jobba på version 2.0 av mig själv. (Klyschigt och fantastiskt).

Och vet du. Får jag så får du. Du måste ingenting.

Ta dig själv, din framtid, och andra människors framtid på allvar. Se det som en möjlighet. Världen har aldrig varit i ett större behov av det.

Tillsammans klarar vi det här ❤️