Göteborg var fint på behörigt avstånd. På obehörigt avstånd var stan alltjämt en byggarbetsplats. Förutom Västlänken, numera Pestlänken efter att den sprängt upp underjordsråttorna till Feskekôrka i stället, pågick ständigt något projekt i stan. Var det inte Liseberg som skulle bre ut sig lite till var det en ny bro som skulle byggas, ett kulturområde som skulle rivas, ett Hisingsområde som skulle hottas upp, en arena som skulle bytas ut, eller en flytande stadsdel som skulle anläggas utanpå den vanliga stadsdelen. Staden med omnejd var dessutom och tydligen ganska olämpad för allt ovan. Häromåret höll halva Stenungsund på att glida iväg när någon byggperson hade stjälpt av lite för mycket grus ovanför E6an.
"Pålning pågår". Solveig tyckte att människor skulle varnas för både pålning och skred och underjordiska bomber innan de flyttade hit. Hon hade läst att det inte finns något gemensamt ansvar för stadsbyggnadens beständighet här utan det var upp till varje bygge och byggherre att bestämma om det hela skulle hålla för dem också. Ett delikat system! Ett system som Solveig inte motsatte sig längre. Det var fördenskull inget att sätta sig emot: det var utveckling. Det var pengar och tillväxt och möjligheter. Alla förstod inte det och höll inte med om det men så blev det i alla fall, det gick inte att stoppa.
När Solveig var yngre försökte hon stoppa saker. Tillsammans med sina väninnor på estetlinjen protesterade hon mot det mesta. Ibland även mot saker som hon inte förstod varför de skulle protestera mot. De ville ha nerväxt och bevarande och solidaritet. Så långt allt väl! Solveig gjorde så småningom en diskret sorti då hon kom till insikt om olika oskrivna lagar i samhället, såsom att arga estettjejer utan något som helst kapital eller konkreta idéer fick det svårt med genomslagskraften.
Solveig hade de senaste åren, trettio år eller så, sett på "vanföreställningarna" (nerväxt, bevarande, solidaritet), som hon såg dem, med viss överlägsenhet. Hon var stolt över det. Inte glad, inte stärkt, men bekväm i sin nya identitet som äkta realist (som sagt), som slapp sitta fastkedjad vid diverse fallfärdiga byggnader. Solveig hade rentav blivit så fast i sin övertygelse om maktlöshet att hon knappt visste om hon fanns längre. En mindre bra bieffekt, måhända.
Auran över Göteborg i all ära... Den vittnade i alla fall om att det var dags för morgonkaffe.
Solveig hade sett fram emot den här stunden i tjugo år, trodde hon. Åtminstone väldigt intensivt sedan tidigare nämnda *känslor* börjat besvära henne (och sedan då eskalerat ohämmat).
