tisdag 21 oktober 2025

15. Endast kylan självt

Så vad gör man då, när man lustfyllt men samtidigt ångestfyllt svassar mellan alla dagens uppgifter på samma gång?

Efter att ha satt i sig ett par gudagoda husmansknäcken med makrill gled Solveig ner i sina nötta Kottholmsbyxor och in i pappa Johns gamla fiskar-olle, och började med en gubbtur runt stugan. Dagen hade vaknat och frosten över de löv och klippor och ljungtuvor som omgav henne gick ton i ton med en dimma som smugit sig på under morgonens gång. Omgivande skär syntes bara som vaga skuggor och hade deras placering inte redan varit så bekant för Solveig hade hon haft svårt att bedöma avståndet till dem. Det var tyst så när som på något enstaka smäck med efterföljande eko från isen som fortfarande låg kompakt på norrsidan.

Allt låg stilla. Det var endast kylan självt som letade sig in innanför halslinningen och in genom revorna vid knäna. Det var skönt. Solveig tog ett försiktigt men djupt andetag, för att inte råka rucka på stillheten. Vem visste när hon skulle uppleva en sådan här morgon härnäst?

Det var el och det var vatten och det var skivor för fönstren. I stället för att börja med det viktigaste, att få igång elen, gick hon ner på söderslänten och rev upp lite ljung och några kvistar som skulle få agera bukett senare. Hon inspekterade den grånade och rangliga flaggstången. Hon räknade de gamla kanoterna som låg staplade mellan de låga, ensamma ekarna och plockade ett par frusna, sega enebär från den ännu ensligare enebusken. Hon ställde sig vid den vådliga bryggan och sprätte ut bären över vattenytan. Det här var ljuvligt. Ensamheten slående. Avsaknaden av måsten ...inte helt lika slående.

Solveig tog och åtminstone letade upp kofoten för att kunna bryta upp fönsterskivorna. Det var nio fönster i olika storlek och säkert dubbelt så många nubb runt varje skiva. Solveig hade aldrig förväntat sig något annat när det kom till Lasse. Det han gjorde, gjorde han så vanvettigt ordentligt. Det var allt som oftast enerverande, men nu fylldes Solveig också av en ömhet inför detta. En som ganska snabbt försvann när hon insåg hur lång tid det skulle ta att få bort alla skivor utan att också behöva hämta arbetshandskar och få ner stegen från vinden. Allt var alltid mer komplicerat än man tänkt sig och det var helt klart vuxenskapets tristaste vetskap.

Solveig tog en paus för att i stället gå in och börja boa i badrummet.