10. Ett universum sedan

Att chefen noterade detta spelade egentligen föga roll. Solveig var en så kallad inventarie, eller dinosaurie, på Borås stad, och som sådan var man nämligen fråntagen alla regler, ängslighet, och omorganisationer som konsulterna brukade hitta på. Dessutom var chefen, Monica, Solveigs bästa vän. Ja, de hade givetvis inte blivit bästa vänner medan Monica var chef - hur hade det sett ut - utan under en festival de var med och anordnade när de var tjugo. Det var bokstavligen i en annan tidsålder. Ett universum sedan.

9. Odrägligheten

Solveig kom till slut till punkten att "allting" hade "varit jättedåligt" "jättelänge". Hon var starkt övertygad om att världen var emot henne och agerade således därefter. Det vill säga ganska odrägligt.

Människor som känt sig för-givet-tagna och eftersatta länge tenderar hamna i odrägligheten till slut. Först kommer det lågljudda missnöjet. Sedan kommer det högljudda missnöjet. Därefter följer frustrationen, bitterheten, den klämkäcka sarkasmen, ironin och sist apatin - eller den odräglighet som infinner sig när man slutat bry sig. Den då man beter sig som att man redan är uppsagd eller då människors blotta existens blir ett upprörande moment i vardagen. Symptom kan, bland mycket annat, inkludera att den drabbade (Solveig i vårt fall) börjar gå efter egen klocka på jobbet, ställer främlingar till svars för till synes oskyldiga handlingar, eller får ett reellt problem med att bjäbba mot andra människor. (Inom- såväl som utombords.)

Det finns egentligen ingen vetenskapligt fastställd ordning och reda på de där olika stegen men att de hade drabbat Solveig var ett som var säkert. Hon och hennes chef märkte det slutgiltigt när Solveig för mångte dagen i rad hade checkat ut vid klockan 14 i stället för 17.

8. Mamman kunde alltid vänta.

Koppen var precis exakt så god som hon hade föreställt sig att den skulle vara. Och det är inte lite det: Solveig hade fantiserat om och byggt upp förväntningar på denna kopp i tjugo år. Ja, det var nog tjugo år. Hon visste det inte då, hon visste det heller inte för femton år sedan eller för tio, men att hon skulle hamna här på holmen var oundvikligt. Som sextitalist och mamma av samma generation var det regel snarare än undantag att man ungefär när barnen kom gav upp det mesta som hade med en själv att göra. Och att det sedan fortsatte på den vägen till den grad att det egna varandet löstes upp och vaporiserades. Eventuella egna behov och aspirationer tedde sig ovidkommande. Andras behov och aspirationer var ju alltid starkare. Mamman kunde alltid vänta. Och vänta. Och vänta.

7. O helga stund

Efter många om och men - det var inte helt enkelt att hitta i en sommarstugegarderob med bara fotogenlampa - hade Solveig fått ihop både stativ, kanna, behållare och rödsprit till sitt företag. Burken med kokkaffe stod där den skulle på kökshyllan och vatten hade hon kvar sedan gårdagen.

Eftersom Solveig var av uppfattningen att väder skulle kännas och att spartanska förutsättningar gav det allra bästa kaffet (det där är en konst), släpade hon ut en soldyna på trappen och satte sig till rätta.

Installera stormkök var inga konstigheter. Inte kyla heller. Det var något visst med att bara klara sig.

Det var något visst med att sitta på en trapp, helt själv, se hemstaden i fjärran och känna sig mallig över att till och med ha haft närvaro att sno med sig en mjölk-tetra från jobbet innan hon klockade ut häromdagen.

O helga stund. O helga stund för världen!

6. På obehörigt avstånd

Solveig slog upp dörren för att mötas av mörker. Mörker med en aura av orange över stan; långt bort Stena och Maersk Line, långt bort Älvsborgsbron och giraffkranarna, långt bort Gylfen. Förlåt: Karlatornet.

Göteborg var fint på behörigt avstånd. På obehörigt avstånd var stan alltjämt en byggarbetsplats. Förutom Västlänken, numera Pestlänken efter att den sprängt upp underjordsråttorna till Feskekôrka i stället, pågick ständigt något projekt i stan. Var det inte Liseberg som skulle bre ut sig lite till var det en ny bro som skulle byggas, ett kulturområde som skulle rivas, ett Hisingsområde som skulle hottas upp, en arena som skulle bytas ut, eller en flytande stadsdel som skulle anläggas utanpå den vanliga stadsdelen. Staden med omnejd var dessutom och tydligen ganska olämpad för allt ovan. Häromåret höll halva Stenungsund på att glida iväg när någon byggperson hade stjälpt av lite för mycket grus ovanför E6an.

"Pålning pågår". Solveig tyckte att människor skulle varnas för både pålning och skred och underjordiska bomber innan de flyttade hit. Hon hade läst att det inte finns något gemensamt ansvar för stadsbyggnadens beständighet här utan det var upp till varje bygge och byggherre att bestämma om det hela skulle hålla för dem också. Ett delikat system! Ett system som Solveig inte motsatte sig längre. Det var fördenskull inget att sätta sig emot: det var utveckling. Det var pengar och tillväxt och möjligheter. Alla förstod inte det och höll inte med om det men så blev det i alla fall, det gick inte att stoppa.

När Solveig var yngre försökte hon stoppa saker. Tillsammans med sina väninnor på estetlinjen protesterade hon mot det mesta. Ibland även mot saker som hon inte förstod varför de skulle protestera mot. De ville ha nerväxt och bevarande och solidaritet. Så långt allt väl! Solveig gjorde så småningom en diskret sorti då hon kom till insikt om olika oskrivna lagar i samhället, såsom att arga estettjejer utan något som helst kapital eller konkreta idéer fick det svårt med genomslagskraften.

Solveig hade de senaste åren, trettio år eller så, sett på "vanföreställningarna" (nerväxt, bevarande, solidaritet), som hon såg dem, med viss överlägsenhet. Hon var stolt över det. Inte glad, inte stärkt, men bekväm i sin nya identitet som äkta realist (som sagt), som slapp sitta fastkedjad vid diverse fallfärdiga byggnader. Solveig hade rentav blivit så fast i sin övertygelse om maktlöshet att hon knappt visste om hon fanns längre. En mindre bra bieffekt, måhända.

Auran över Göteborg i all ära. Den vittnade i alla fall om att det var dags för morgonkaffe.

5. Orimliga förväntningar

Dagen vaknade, och Solveig med den. Åtminstone misstänkte hon att dagen var igång utanför fönsterskivorna. Det fick den vara, här kunde hon inte ligga längre.

Solveig var själv förvånad över att varken ha förfrusit näsa eller tår, och framför allt över att alls ha sovit. Tacknämligt, för i dag skulle hon få gjort Allt. Stugan skulle bli färdigboad.

Det var redan uppenbart för Solveig att detta var en orimlig förväntning, men hade hon inte lärt sig rimliga förväntningar ens vid femtiosju, då var det nog inte läge att ändra sig nu heller. Stress och ångest var inget att hetsa upp sig över.

4. Om han dör av hjärtesorg

Nu var det bestämt (av Solveig) att Solveig "kunde själv". Lasse hade ändå i detalj förklarat alla essentiella öppnandesteg, och de var verkligen essentiella: var hon skulle trycka till med höften och hur hon skulle lyfta handtaget för att ytterdörren skulle gå upp. Var hon hittade elskåpet bakom huset. Vilken brytare som var huvudbrytare och hur hon behövde kolla elledningarna innan(!) hon pillade på brytaren. Att elementen och spisen skulle värmas långsamt(!). Var kofoten hängde för att få väck skivorna från fönstren och hur hon inte behövde vara försiktig när hon bände loss dem. Var hon skulle känna på fogar och golvbrunnar innan hon sakta(!) vred på vattnet. Var hon hittade självaste vattenvredet. Vilka filter hon måst kolla. Och var brunnen faktiskt låg. Sådana saker.

Solveig plockade upp delar av varje instruktion. Som i att hon kom ihåg var höften skulle tryckas till på dörren, men inte hur handtaget skulle lyftas. Hur det skulle gå med resten fick utrönas under morgondagen.

Hon fyllde på olja och tände i lanternan, bäddade i ordning med medhavda liggunderlag och sängkläder uppe på den mussäkrade soffan, och slog sedan en på förhand bestämd signal "hem".

Det lät som att de satt i bilen nu.

"Hepp hepp", sa Solveig.

"Tänk om jag dör av hjärtesorg", sa Lasse.

3. Överenskommelse

Det var säkert 15 år sedan hon var här sist. Aldrig hade det varit hon som öppnade upp stugan för våren, aldrig hade det varit hon som bommade igen den för hösten. Både pappa och Lasse hade genom alla år besparat övriga i huset det jävligaste görat. En tyst överenskommelse för att alla skulle vara glada och inte fullt ut inse vad en spartansk stuga på en enslig, saltpinad kobbe egentligen innebär.

Kottholmen var dem alla kär, och det spartanska något heligt. Särskilt för männen i huset, och i förlängningen också för övriga. När Solveig, mamma, lillasyster Cissi och övrig familj och vänner kom någon gång på aprilkvisten brukade brasan vara igång, plywoodskivorna borttagna från fönstren och eventuella spår från vinterns djurliv noggrant bortstädade. Ström och vatten var magiskt igång (- att detta och avlopp överhuvudtaget fanns, var en välsignelse) och utemöblerna nerbökade från vinden. Fastän de aldrig hade sagt något om det, var särskilt Solveig - och dessförinnan Solveigs mor - tacksamma att överenskommelsen var just sådan.

2. En äkta realist

När Solveig kom innanför dörren hade det redan börjat mörkna. Vis av tidigare erfarenhet visste hon att det blev kolmörkt här på holmen, så äventyret att leta upp och sätta på huvudströmmen *någonstans på östsidan* fick bli ett problem för framtida henne. Motsägelsefullt, måhända.

För att inte bli besviken hade Solveig räknat med råkyla i stugan (den var given), någon sparv som ramlat genom skorstenen till öppna spisen vars spjäll skulle ha fastnat i fel läge, högar av mus-skit i skåpen, minst ett par-tre avlidna möss i samma skåp, vindknak vid gavlarna, elfel, möglade grejer. Ingenting skulle vara redo eller funka. Det var så Solveig brukade tänka om de flesta prylar, situationer och tillställningar och hittills hade det tjänat henne väl på så vis att hon aldrig fann sig överraskad av olika typer av elände. En äkta realist.

1. Medelst våld

Det var inte utan ågren som Solveig vinkade av pojkarna och Lasse från bryggan. Beslutet att åka hit var resultatet av en uppsättning känslor som Solveig låtit eskalera ohämmat under lång tid.

Resten av familjen Karlsson hade inte varit lika medvetna om dessa känslor. Lasse hamnade i upplösningstillstånd och pojkarna tyckte att hon skulle sluta larva sig.

Nu var hon i vilket fall här, och hade saker att ta sig an. Till att börja med: att få med både sig själv och den otympliga trunken upp för den vindlande betongtrappan, över de glashala klippstenarna och in genom den kärvande och, med all säkerhet, uppsvällda dörren.

Solveig hade både ovänligt och bestämt avsagt sig hjälp med allt ovan, så att hon nu började gny lite inombords hade hon mest sig själv att skylla.

Hon klarade ändå livhanken fram till dörren, som hon efter en god halvtimme fick upp.

Medelst våld.

Dimma är det finaste vädret.

Nyp mig i armen så vackert jag bor.