Andaktsfullt och med båda händer, bär jag den till brädden fyllda kaffekoppen uppför den branta trappan. Upp till mitt lilla loft. Ner i min lilla säng. Där ska jag dricka den. Och det är det jag ska göra. Mina rullgardiner är nerdragna och mitt hår sovrufsigt. Det är soligt ute och klockan är halv två. Telefonen är avstängd. Nu klarar jag inte mer intryck, inte mer kärlek, inte fler saker som folk gör ovillkorligt för mig. Kontot är fyllt och jag behöver banka in allt som hänt de senaste veckorna. Det säger mamma. Hon vet att jag tappar allt detta annars. Hon tänker nog på hösten, och hur hennes lilla nyblivna trettioåring kommer sitta där, för sig själv, på sin ö. Kanske inte frisk ännu. Kanske inte kommit igång att skriva ännu. Kanske väldigt ensam, kanske inte alls. Kanske nöjd med tillvaron, kanske redan på väg bort ifrån den.
Jag är egentligen inte rädd. Jag vet att det blir som det blir. Chanser kommer, chanser går. Men det skrämmer mig att veta, att livet kanske plötsligt levts, och att jag inte kan säga vad som blev av det. Det skrämmer mig att alla de stunder som utgjort min tid, utgör min tid, kanske bara är en rad med drömmar; scener jag själv skapat och projicerat på min näthinna. VR. AR.
Tänk om jag i själva verket är helt ensam i hela världen. Tänk om jag hittat på allt det här. Tänk om alla upplevelser jag trott jag delat, bara var mina. (Vad sjunger koltrasten på taket om? Hör du den?)
Det skrämmer mig att jag inte tycks bli rörd ända in. Jag kramas och jag älskar men med ofrånkomlig känsla att jag spelar en roll. Det kommer inte åt. Det bränner inte.
Jag smörjs av lyckorus men väntar på olyckan. Ibland kör jag saker aktivt i fördärvet bara för att få olyckan gjord. Är så otrygg i magin och ruset att jag måste förstöra det, dissekera det tills jag förstår att det inte är magi. Svart och vitt. Enkelt och hanterbart. Det enda som känns magiskt är ändå förgängligt och på väg bort. På väg bort, på väg bort, på väg bort. Är jag inte alltid på väg bort. Får jag vara här? Får jag sitta på min säng på mitt loft och dricka kaffe. Bara det. Bara finnas. Utan någon annanstans jag borde vara. Fundera över om någonting alls är verkligt, om det ens behöver vara det, och hur jag i så fall ställer mig till det. Hur jag kan regissera om mitt liv utifrån premissen att det kanske inte finns några premisser.
