Välkommen till min hjärna. Vänligen spänn fast säkerhetsbältet. Senast för två timmar sedan lovade jag min pappa att om han och mamma bygger pool så löser jag barnbarn till dem. Nu, vid närmare eftertanke, konstaterar jag att det var ett tämligen dåligt löfte. Jag kan väl för fan inte ha barn. Eller, som någon sa till mig: jag kan väl inte älska.
Jo då. Visst kan jag det. Bara det senaste året har jag lyckats älska två män på bara en kväll vardera. Om jag är lättfotad och lättnerkärad? Mjo, kanske. Jag har åtminstone hållit mig ifrån att dras ned för långt i kärleksträsket. Dragit ursäkter som att "du har din shit together lika lite som jag" och "han har ju faktiskt börjat tappa lite hår så det går ju inte". Ni vet. Som man ju resonerar. Anledningen? Jag ska ju göra karriär! Och jag fattar inte hur andra löser detta att både hinna med fet success och sen också kids och hus och man.
Men vem fan är jag egentligen, som tackar nej till kärlek. Ni vet, när man ligger där dagen efter och känner att man fucking älskar mänskan. Och killen får panik när man basunerar ut att jag har minsann inte tid för dig, hej då.